tisdag 30 april 2013

Good Night

Känns lite lättare i sinnet efter smsen jag fick om LG och nu skulle jag önska att jag fick en god natt sömn. Smsade med E som hade deklarerat och fick massage i skrivande stund. Skönt för henne! I morgon em ska hon och hennes syster träffa Es samtalskontakt. Håller verkligen tummarna för att det går bra för systern att övertyga H och E om vilken bra ide en vistelse på LG är. Nu är det god natt!

Hoppets låga tänds

Tänk att ett litet sms kan göra en så glad! Es kontaktperson på boendet messade att hon ska ta upp det vi har diskuterat i personalgruppen i morgon och i dag skulle hon ringa till LG. För att höra sig för lite. Visserligen så är det långt ifrån löst men ett litet litet framsteg är det allt. En liten bit på väg! Nu är det ju inte ens säkert att de kan ta mot E men då vet vi och får leta vidare.

www.youtube.com/watch

En lång natt

Jag har de sista två nätterna vaknar vid halv två - två tiden och där efter haft mycket svårt att somna om. Tankarna snurrar och i natt var det då stört omöjligt på alla fronter. Jag hade en skitjobbig känsla inom mig hela dagen i går och det kändes som att någon skulle kväva mig. Under natten kändes det som att jag höll på att bli rejält sjuk i kroppen eller som att jag höll på att dras ned i ett hål. Mycket obehaglig känsla kan jag säga! Jag är vanligtvis oerhört stark i mig själv och har genomgått mycket under årens lopp men alltid kommit tillbaka stark och glad. Men detta är mig övermäktigt! Denna rädsla som jag bär inom mig att E ska dö, den är fruktansvärd! Jag sade till min sambo i morse att jag önskar att E kunde lova mig att aldrig aldrig mer göra om något sådant, att aldrig mer skada sig.
Jag har varit lite på offensiven mot boendet som E vistas på men det är min förtvivlan och rädsla att E ska göra ytterligare ett självmordsförsök där hon lyckas, som gör sig påmind. Jag vill återigen poängtera att de är ett härligt gäng och att Es kontaktpersoner är fina människor, som också vill hennes ve och väl men de kan inte hjälpa vår flicka och det jag inte fixar är väl att vi inte får ett möte med dem som jag hade önskemål om, att tiden går och inget händer mer än det gamla vanliga spåret som E är inne på. Förutom råd och stöd som är nytt!
De som jobbar med E behöver inte gå omkring med samma rädsla som oss. De kan åka hem till sina familjer och känna gud vad skönt att det inte är vår familj som är drabbad. Krama om era familjemedlemmar extra noga och visa hur mycket ni älskar dem. Man kan aldrig göra det för mycket! Och det här kan hända vilken familj som helst. Det kan vara din dotter eller din son som börjar på att må dåligt och jag lovar....när du som förälder hamnar i den situationen vi är i så gör du allt för ditt barn. Du kliver över berg, du är beredd att gå på glödande kol för ditt barn skull och du lär reagera precis som oss när du möts av motgångar och bär på en inre rädsla för att din dotter / son ska dö.
Snart är det valborg! Får hoppas på lite bättre väder än i dag då vi tänkte grilla. Vi brukar alltid premiärgrilla till valborg men i år har vi faktiskt tjyvstartat. Finns det något godare än nygrillat. Ja det skulle vara thaimat då som jag är tokig i!

www.youtube.com/watch

måndag 29 april 2013

Nya tag

I helgen har jag haft det så trevligt. Blev i går bjuden på middag av min bästa vän M och först pubbesök för att där efter käka på en kinakrog och avrunda med ytterligare ett pubesök. Det märktes att det var lönehelg! Jag är ytterst sällan ut på krogarna och är egentligen mer för att äta en god middag och kanske ta något gott till maten och se en film. Men det här var verkligen nödvändigt! Tack fina M för gårdagen!
Es syster är en klippa som gör det så bra! Förutom att hon pluggar på högskolan, så är hon mamma till en liten flicka och jobbar även extra vissa helger. Nu stöttar hon E och ska med på ett möte hos den samtalskontakt E går hos i nästa vecka.
Jag hoppas att denna kvinna inte kör över systern i hennes försök att få till det här så bra som möjligt. De kommer nog att säga att terapin har givit framsteg hos E och att det är kbt eller dbt ( minns inte vilket ) som E genomför, precis som de skulle göra på ett hem. Något sådant är jag rädd att de ska komma med och skjuta undan mattan för henne. Men jag vet att Es syster har skinn på näsan och verkligen vill det här lika mycket som oss övriga i familjen och säkert kommer att göra sitt yttersta på tisdag då mötet är. Jag hade gärna varit med men E vill inte ha med oss föräldrar och då är det bara att gilla läget, som vanligt!
I morgon är en ny dag och en ny vecka som jag hoppas ska bli lite mer positiv. Det här har sugit krafterna ur mig och någon glädje känner jag inte för något nu. Vi tänkte fira valborg här hemma men jag orkar inte och har helt enkelt ingen lust i år. Åker därför ut till stugan och kopplar av i stället. Jobbar lite med kroppen med de sysslor som behövs göras där ute och bara är. 

www.youtube.com/watch

fredag 26 april 2013

En vecka i dag

Det slog mig precis att det är en vecka sedan min dotter försökte att ta sitt liv. En vecka....dagarna har varit fulla med telefonsamtal, sms och mailkonversation med olika personer angående E. Egentligen så känns det som att jag inte har kommit någon vart under den här veckan därför att jag vill att allting ska hända snabbt. Helst i går!
Veckan har gått fort! Egentligen lite väl fort för jag känner att jag skulle vilja stanna upp tiden till dess det har ordnat sig för dottern. Vad som helst kan hända på en vecka när det gäller henne. En cocktailblandning eller en skärning!
Jag har denna vecka märkt att jag har ett fruktansvärt dåligt minne just nu. Jag glömmer vad jag säger, jag glömmer vad jag tänkte och jag glömmer saker som jag har pratat med mina vänner om. I morse glömde jag bort om jag hade givit hundarna mat eller inte.
Jag förstår att det är all oro och stress som sätter sina spår hos mig och vänner och bekanta uppmanar mig att börja prata hos någon, som tex en kurator. Just nu känns det inte aktuellt då jag har sambon att nöta öronen på.
Jag undrar om en som mår så dåligt som min dotter kan känna och tänka på oss omkring dem? Jag tror inte det!  Hur vi skulle må om hon faktiskt lyckades med sina försök att dö?! Jag har en salig blandning av känslor inom mig. iIska för att dottern inte ringer och ber om hjälp de stunder allting är svart, sorg för att hon faktiskt inte känner trygghet hos mig längre och rädsla för att hon ska lyckas eller snarare INTE lyckas ropa på hjälp i tid nästa gång hon tar en överdos ( för det kommer hon att göra ).
Vi kan naturligtvis försöka sätta tvångsvård på henne eftersom hon faktist är en fara för sig själv men vi vill inte ha in henne på en psykiatriavdelning igen. Hur ska man kunna lita på att de skyddar min dotter när hon lyckas ta en överdos där också?! Jag gör det inte. Lika lite som jag litar på att gruppboendet som E är på ska kunna skydda henne från att skada sig själv. Hittills har de lyckats dåligt! De får ju inte ens gå in i hennes lägenhet och röja bort verktyg att skada sig med även om de vet om var det finns. Det är helt sjuk! MEN de är underbara människor som jobbar där och de gör vad de kan - DET MÅSTE POÄNGTERAS!
När hon bodde hemma så gick jag igenom hennes rum lite nu och då i jakten på olika vektyg att göra sig illa med. Varje gång blev hon galen av ilska! Och varje gång jag fann något så brast det inom mig.
E och hennes syster föddes tio veckor för tidigt och låg länge på barn 4. E fick två hjärnblödningar under kuvöstiden och var nära att dö redan då. Jag lovade och bad till honom där uppe att om hon överlevde så skulle jag göra allt för henne, allt för att hon skulle få ett bra liv och känna sig trygg och älskad.
I dag känner jag ett stort misslyckande när jag då ser hennes armar och hör om de självmordsförsöken hon har gjort för hur mycket kärlek jag än har öst över henne, så hjälpte det inte. Men jag har inte fött henne för att se henne dö före mig och det hoppas jag att hon ändå någonstans förstår.

www.youtube.com/watch

A new day has come


Känner mig lite urlakad i dag då det har blivit dåligt med sömn den sista veckan. Många tankar och funderingar har stört nattron. I natt hoppades jag dock på att få sova lite bättre efter det lilla positiva beskedet att Es syster hade lyckats övertala E till att göra ett studiebesök på Lenagården i Uppsala.
Nä då väcktes vi av vår ena hund som levde rövare och betedde sig jättekonstigt och som inte kom till ro ens i vår säng. Hela natten var hon som en osalig ande som endast vilade i ett par minuter i stöten. Det är en tik som börjar på att bli lite äldre och då kan så klart vad som helst hända. I dag är hon som vanligt och det är bara matte själv det märks på att natten var dryg ;-).
I dag undrar jag vad som står på agendan! Es kontaktperson på det gruppboende hon bor på skulle informera de övriga i personalgruppen om Lenagården och att E vill fara dit på besök. Det är alltid bra om man får med sig dem i ryggen! Undrar.....vem som ska skriva remiss om LG kan tänkas ta mot vår flicka. En läkare förstås....men vem?! Jag har magknip av allt just nu och Es pappa var lite negativ och rätt så pessimistisk till att någon kommer att vilja betala Es behandling på LG. Han har så klart rätt i att det är oerhört kostsamt och det är besparingar här och där men jösses det handlar ju om ett liv. En ung flickas chans till att få rätt hjälp för en gång skull. Då kan det inte sitta i pengar anser jag! Vore jag själv miljonär så skulle jag betala Es vistelse på behandlingshem alldeles själv.
Faller räddningen på pengarna så bryter jag ihop!

www.youtube.com/watch

Dont hurt yourself

Inga ord behövs:

www.youtube.com/watch

Älskar dig E <3

torsdag 25 april 2013

Lite positiva feelings

I kväll har jag fått lite glada nyheter eller i alla fall lite hopp då Es syrra har pratat med E om behandlingshem och framtiden. E avgudar sin syster och har nu sagt ja till att åka ned på ett i Uppsala för ett studiebesök. Så skulle de samtidigt göra Stockholm och sova över en natt. Nästa bit OM behandlingshemmet kan tänka sig att ta mot E är då att hon själv känner att det känns rätt och att någon endera landstinget eller kommun betalar vistelsen på hemmet.
Där kan vi stöta på patrull är jag rädd i dessa besparingstider! Men jag hoppas att de ska se det akuta behovet för en vistelse på ett behandlingshem.
Tror att jag kan sova lite bättre i natt!

Hur det hela började

Jag är mamma till E som vi kan kalla henne. Hon är mitt allt och jag vill nu berätta om den fina flicka, som i tidiga tonåren började att må dåligt...Följ vår resa genom denna blogg!


Jag märkte att E förändrades och började att isolera sig inne på sitt rum men tolkade det som en vanlig tonårsgrej. Så fel jag hade.... någon gång när hon var sjutton år så berättade hon för mig efter att ha tagit lite för många tabletter att hon också skar sig. Jag kan inte i ord beskriva min förfäran som jag då kände men gick igenom hela registret av skuld, skam, ilska och sorg.
Jag ringde runt till olika instanser för att ordna hjälp för E och hamnade till slut hos bup där vi fick en tid för vår flicka. Det tog dock några månader innan hon fick komma dit då det var köer.
Vi fick träffa en kvinna och berättade situationen och hur vi uppfattade E, som själv inte alls var intresserad av att sitta där och berätta om sig själv. Från första dag var det dömt att misslyckas och E var inte med på noterna.
Hon fick träffa en egen samtalskontakt några gånger men det var inte alls lyckat och efter några gånger upphörde samtalen. Vi påtalade Es problem med maten förutom de skärningar hon gjorde på sig själv och bad att hon skulle få hjälp för de ätstörningar vi ansåg att hon hade.
Vi fick bo i en av deras lägenheter i några dagar där E visade upp sin sämsta sida och inte alls samarbetade. De fick se några matsituationer och utbrott men efter en bedömning så ansåg de att E inte hade några ätstörningar.Skärningarna var inte heller något att bry sig om tyckte det och sa att vi föräldrar inte skulle prata med henne om dem. De var inte mer än en kattunges rispor menade de.
Efter en tid fyllde E arton år och remitterades vidare till vuxenpsykiatrin. Där har hon nu gått i samtal i fyra år och under de åren haft tre eller fyra olika samtalstkontakter då de har slutat en efter en.
I början gick hon i samtal en gång per vecka men så minskade de ned samtalen till ett par gånger per månad. Pengar skulle sparas och som alltid så sparkas det på dem som redan ligger, så E var en av dem som drabbades. De ansåg också att hon inte var den som mådde sämst och att andra behövde tiderna bättre än hon. Jag ringde och ifrågasatte deras beslut då jag såg att E inte alls mådde bra. Dock utan framgång!
E mår idag sämre än någonsin och har fyra - fem självmordsförsök bakom sig under de sista åtta månaderna. Det senaste i förra veckan då hon så när höll på att dö.
Ett av dem inträffade på en sluten avdelning inom psykiatrin då hon lyckades få i sig någon slags flytande skit.Vi föräldrar har inte vetat något om detta då hon inte längre bor hemma och det är mycket hyschande runt omkring det hela. Tystnadsplikten ni vet!
Jag försökte få tag i min dotter under torsdagen men fick inget svar på mina sms eller mina samtal. Jag kände på mig att något hade hänt och oron som jag då kände kan ni inte ana. Den var fruktansvärd! De som visste vad som hade hänt kunde inte säga något till mig när jag ringde och frågade efter E. De hade ju tystnadsplikt som vanligt.
På fredagen var vi beredda att polisanmäla dottern försvunnen för att på så sätt få reda på var hon befann sig. Men på eftermiddagen fick jag ett samtal och vetskap om att E låg på sjukhuset efter en överdos tabletter. Jag har nog aldrig varit så chockad som då och stod bara och skakade efter samtalet. Vi i familjen åkte upp till vår dotter / syster och det var inte roligt att se henne ligga där kan jag ju säga.
Nu är E hemma i sin lägenhet igen men drar sig undan som vanligt och vill inte medverka i något. Vi vill få in henne på ett behandlingshem en gång för alla. Vi vill rädda vår dotter för den behandling hon har nu fungerar inte och om vi inte gör något nu, så kommer vi att förlora henne. Det känner jag så starkt! En fasansfull känsla som jag inte vill att någon ska behöva uppleva.
Jag mailar och ringer runt o ber om råd o tips medan dotterns pappa och syster försöker bearbeta E till att vilja fara iväg på ett hem. Hon måste det nu! Hennes armar är sönderskurna och hon har ingen livsvilja alls kvar. Vi kan bara inte sitta här och titta på medan hon dör och jag kämpar med näbb och klor för min dotters bästa. Trots det så har jag den här hemska känslan inombords att hon kommer att dö ifrån oss.Jag undrar också om BUP fortfarande skulle tycka att Es rispor är inget att bry sig om....i dag är det rakblad och helvete som gäller och stora hemska ärr och sår som limmas och sys. Hade de tagit oss på allvar redan då jag första gången sökte hjälp för E så hade hon nog inte varit där hon är i dag. Vår dotter var visserligen inte helt med på noterna som jag har nämnt tidigare, men vi önskade en mer konkret hjälp och en mer förståelse än den vi fick.
Vi skulle ha motat Olle i grind som jag önskade. Bup skulle inte ha bagatelliserat Es problematik.

Kampen fortsätter dock!

 

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...