lördag 1 juni 2013

Den ständiga oron

Efter Es ilska idag så känner jag mig riktigt orolig! En oro som stegras allt eftersom timmarna går och jag bad hennes pappa att ringa till henne. Själv väljer jag att ligga lite lågt! Vi vet ju sedan tidigare erfarenheter att de på boendet inte ringer om det händer något. Bara om E har åkt in på sjukhuset på grund av överdoseringar så verkar de kontakta oss. I alla fall så har de ju gjort det de sista två gångerna.
Men det gjorde de inte då hon åkte upp på psykakuten två veckor efter sin första överdos då hon sändes hem igen med sömnmedicin. Då var det hennes kille som meddelade mig vad som hade hänt. Att vi inte kan känna oss trygga beror på att E måste vara med på noterna och godkänna att de hör av sig till oss. Går hon inte med på det så fortsätter vi att gå i ovisshet. Den här oron jag bär runt på är väldigt jobbig och den finns ALLTID där. Men vissa stunder och vissa dagar har jag den sista tiden kunnat förmå mig själv att tänka på annat och försöka ha lite roligt. De stunderna får jag njuta av!

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...