tisdag 4 juni 2013

Förtvivlan

Vaknade vid fyra tiden i morse och har sedan legat och grubblat på det här med E. Hur har hon kunnat bli så förändrad? Att stå och hånle personalen upp i ansiktet är inte hennes stil, att vräka ur sig en sådan ilska mot mig med de ordvalen hon använde är inte heller hennes stil. Lika lite som det är hennes stil att ljuga och dra sig undan som hon gör nu för tiden. Vad har hänt med min älskade flicka? Den förtvivlan jag känner över allt med E är helt enkelt bottenlös. Jag kan förstå hennes längtan efter något annat när hon har en sådan kraftig ångest och mår så fruktansvärt dåligt. Jag kan förstå att hon i de stunderna det är för jobbigt inte vill leva därför att jag har varit där hon är och har upplevt detsamma. Kanske inte riktigt på samma nivå ändå därför att jag skar mig aldrig, jag överdoserade aldrig och jag förändrades inte i min personlighet som E har gjort. Jag står fast vid att det är medicinerna som till stor del har förändrat henne men fick inget gehör för det i går upplevde jag det som. Jag sa väl inte rakt ut att jag tycker det men jag sa att vi tycker att hon äter för många medicinsorter.
Jag vet faktist inte vad mer vi kan göra nu för vår flickas skull. Blir det inget Lenagården så vad kan vi då göra? Boendet kan ju inte ha henne kvar om de fortsätter så här därför att de har inte den rätta utbildningen för detta och bränner ju nästan ut sig. Något annat boende är ingen lösning och in och ut på psyket samtidigt som hon går hos samtalskontakten, som inte får någon connection med E fungerar inte heller. Vad finns då kvar? När dessutom vibbar ges att hon inte kan ta till sig en behandling eftersom de tror att hon inte förstår. Jaha ska vi bara ge upp nu då? Vad fan gör vi?? Rättsliga åtgärder? Kan inte kommun gå in och betala för LG? Enligt dem så är det inte deras ensak!

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...