torsdag 25 april 2013

Hur det hela började

Jag är mamma till E som vi kan kalla henne. Hon är mitt allt och jag vill nu berätta om den fina flicka, som i tidiga tonåren började att må dåligt...Följ vår resa genom denna blogg!


Jag märkte att E förändrades och började att isolera sig inne på sitt rum men tolkade det som en vanlig tonårsgrej. Så fel jag hade.... någon gång när hon var sjutton år så berättade hon för mig efter att ha tagit lite för många tabletter att hon också skar sig. Jag kan inte i ord beskriva min förfäran som jag då kände men gick igenom hela registret av skuld, skam, ilska och sorg.
Jag ringde runt till olika instanser för att ordna hjälp för E och hamnade till slut hos bup där vi fick en tid för vår flicka. Det tog dock några månader innan hon fick komma dit då det var köer.
Vi fick träffa en kvinna och berättade situationen och hur vi uppfattade E, som själv inte alls var intresserad av att sitta där och berätta om sig själv. Från första dag var det dömt att misslyckas och E var inte med på noterna.
Hon fick träffa en egen samtalskontakt några gånger men det var inte alls lyckat och efter några gånger upphörde samtalen. Vi påtalade Es problem med maten förutom de skärningar hon gjorde på sig själv och bad att hon skulle få hjälp för de ätstörningar vi ansåg att hon hade.
Vi fick bo i en av deras lägenheter i några dagar där E visade upp sin sämsta sida och inte alls samarbetade. De fick se några matsituationer och utbrott men efter en bedömning så ansåg de att E inte hade några ätstörningar.Skärningarna var inte heller något att bry sig om tyckte det och sa att vi föräldrar inte skulle prata med henne om dem. De var inte mer än en kattunges rispor menade de.
Efter en tid fyllde E arton år och remitterades vidare till vuxenpsykiatrin. Där har hon nu gått i samtal i fyra år och under de åren haft tre eller fyra olika samtalstkontakter då de har slutat en efter en.
I början gick hon i samtal en gång per vecka men så minskade de ned samtalen till ett par gånger per månad. Pengar skulle sparas och som alltid så sparkas det på dem som redan ligger, så E var en av dem som drabbades. De ansåg också att hon inte var den som mådde sämst och att andra behövde tiderna bättre än hon. Jag ringde och ifrågasatte deras beslut då jag såg att E inte alls mådde bra. Dock utan framgång!
E mår idag sämre än någonsin och har fyra - fem självmordsförsök bakom sig under de sista åtta månaderna. Det senaste i förra veckan då hon så när höll på att dö.
Ett av dem inträffade på en sluten avdelning inom psykiatrin då hon lyckades få i sig någon slags flytande skit.Vi föräldrar har inte vetat något om detta då hon inte längre bor hemma och det är mycket hyschande runt omkring det hela. Tystnadsplikten ni vet!
Jag försökte få tag i min dotter under torsdagen men fick inget svar på mina sms eller mina samtal. Jag kände på mig att något hade hänt och oron som jag då kände kan ni inte ana. Den var fruktansvärd! De som visste vad som hade hänt kunde inte säga något till mig när jag ringde och frågade efter E. De hade ju tystnadsplikt som vanligt.
På fredagen var vi beredda att polisanmäla dottern försvunnen för att på så sätt få reda på var hon befann sig. Men på eftermiddagen fick jag ett samtal och vetskap om att E låg på sjukhuset efter en överdos tabletter. Jag har nog aldrig varit så chockad som då och stod bara och skakade efter samtalet. Vi i familjen åkte upp till vår dotter / syster och det var inte roligt att se henne ligga där kan jag ju säga.
Nu är E hemma i sin lägenhet igen men drar sig undan som vanligt och vill inte medverka i något. Vi vill få in henne på ett behandlingshem en gång för alla. Vi vill rädda vår dotter för den behandling hon har nu fungerar inte och om vi inte gör något nu, så kommer vi att förlora henne. Det känner jag så starkt! En fasansfull känsla som jag inte vill att någon ska behöva uppleva.
Jag mailar och ringer runt o ber om råd o tips medan dotterns pappa och syster försöker bearbeta E till att vilja fara iväg på ett hem. Hon måste det nu! Hennes armar är sönderskurna och hon har ingen livsvilja alls kvar. Vi kan bara inte sitta här och titta på medan hon dör och jag kämpar med näbb och klor för min dotters bästa. Trots det så har jag den här hemska känslan inombords att hon kommer att dö ifrån oss.Jag undrar också om BUP fortfarande skulle tycka att Es rispor är inget att bry sig om....i dag är det rakblad och helvete som gäller och stora hemska ärr och sår som limmas och sys. Hade de tagit oss på allvar redan då jag första gången sökte hjälp för E så hade hon nog inte varit där hon är i dag. Vår dotter var visserligen inte helt med på noterna som jag har nämnt tidigare, men vi önskade en mer konkret hjälp och en mer förståelse än den vi fick.
Vi skulle ha motat Olle i grind som jag önskade. Bup skulle inte ha bagatelliserat Es problematik.

Kampen fortsätter dock!

 

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...