tisdag 7 maj 2013

Kort och koncist

Fick i går svar på ett av mina mail till chefen på boendet som verkade trevlig i telefonen då jag pratade med henne några dagar efter att E hade försökt att ta sitt liv. Men i sina mail är hon synnerligen kortfattad! Eller snarare i sitt enda eftersom hon aldrig gav någon respons på det första jag sände. Mina frågor och funderingar fick jag inte något svar på men vi är i alla fall överens om att vi alla vill Es bästa och att det blir ett möte framöver men det visste jag ju redan.Förmodligen så beror de kortfattade svaren på tystnadsplikten, vad annars?!
Det känns lite lugnare nu för stunden och tänk så skönt det skulle vara att slippa oroa sig dygnet runt år ut och år in. Att veta att ens älskade flicka har det bra, är ångesfri och får leva ett riktigt liv utan dessa berg och dalbanor som hon är i. Och när hon då säkerligen mår bättre och inte längre skär sig kan få hjälp med sina armar. Fixa till ärren litegrann! Det går att åtgärda dem bättre har jag hört och jag kommer att göra allt i min makt för att se till att hon får den hjälpen när det väl är dags. Det vet jag att hon själv vill också!
I alla dessa år som E har haft det här självskadebeteendet så har jag funderat över hur det kom sig att hon började skära sig. Först var det bara de där små rispningarna som BUP ansåg att vi inte skulle bry oss om men sedan eskalerade ju allting och jag glömmer aldrig när jag fann blodiga rakblad i hennes rum för första gången. Nej! Den synen går aldrig att radera ut!! Men hur som helst....vad fick henne att börja? Vem introducerade henne i det här? Sådana tankar har jag burit på! E satt mycket vid datorn och jag såg vid något tillfälle att hon var inne på sådana där skitsidor som ger tips på bästa sättet att gå ned i vikt osv.
Det var svårt att tackla att jag hade tagit mig in i hennes dator och " rotat " ! Att jag kunde se allt hon hade gjort. Hur säger man det till någon som är myndig oavsett om det är ens barn eller inte?! Jag led alla helvetes kval i hur jag skulle göra! Vad KUNDE jag göra mer än att fortsätta hålla koll och försöka stoppa E genom att ta bort alla verktyg och störa i tid och otid. Jag blev inte poppis kan jag ju säga!
Jag sände ett mail till chefen för socialtjänsten i den by vi bodde i och bad om hjälp för min dotter. Fick aldrig något svar! Jag kontaktade Es skola som i sin tur anmälde till socialtjänsten i stan men det blev aldrig något av det som jag har förstått det. Hon var ju myndig!
Till slut så fanns inget annat val än att låta henne flytta till det boendet hon är nu på eftersom konflikterna mellan oss blev fler och fler i takt med att hon mådde sämre och sämre. Det är ettt bra boende där hon verkligen trivs men tyvärr så har hennes självskadebeteende blivit så mycket värre under de här åren hon har bott hemifrån. I dag med facit i handen så skulle jag aldrig ha nappat på iden om ett eget boende i en servicelägenhet för hennes del. Jag tror att jag hade kunnat bevaka henne bättre än dem! Fast samtidigt så fick jag aldrig slappna av! Jag sov väldigt oroligt, låg och lyssnade på om jag hörde E göra sig illa och blev väldigt påverkad av allting. På så sätt blev det bättre när hon flyttade även om jag fortfarande visste att E mådde dåligt.
Men i och med flytten så hade jag sedan noll koll i Es liv! Ingen berättade något för oss om när hon hade skurit sig, börjat åka in på lasarettet för att sy och limma sina sår, hamnade på psykiatrin osv osv. Det har varit en väldigt konstig känsla att inte längre ha någon insyn i hennes liv, att inte längre kunna hjälpa till. Att personalen har vetat allt och jag inget....
Där står vi nu! De vet allt och vi inget....

www.youtube.com/watch

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...