söndag 9 juni 2013

Rädsla

Jag satt och tänkte på det här med vår dotters självdestruktiva beteende. Det har pågått i många år nu och redan för flera år sedan började jag att oroa mig för att hon skulle tappa livslusten. Jag låg vaken om kvällarna och grubblade och var rädd att hon skulle ta sitt liv. Därför att jag kände helt enkelt på mig att hon kunde hamna i de tankarna och i de fruktansvärda destruktiva känslorna, som gör att någon till slut inte längre orkar leva. Att sedan få den rädslan och de farhågorna besannade som jag fick för ca åtta veckor sedan var en chock. 
Visserligen så såg vi redan förra sommaren när vi var utomlands att E hade skurit sig väldigt väldigt illa i handleden på ett sådant sätt att vi anade att hon hade försökt att ta sitt liv. Vi frågade inte E något om ärret men det var svårt unvika att inte se skadan och att inte fundera och grubbla på det. Vi ville veta men inte förstöra semestern för E genom att börja prata om allvarliga saker. 
Vi vet fortfarande inget om den händelsen och vi vet lika lite om de övriga gångerna då hon har gjort något med sig själv. Men vad vi vet är att vi aldrig ger upp E, vi kommer att fortsätta att finnas där för henne och vi kommer att kriga för hennes skull. Så att hon får rätt vårdinsats med mer terapi än hon har nu och den professionella hjälpen hon behöver. Hon behöver bryta inte bara sitt beteende utan även byta miljö. Det är det vi skulle vilja att beslutsfattarna förstår och ser själva.

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...