onsdag 8 maj 2013

Tankar

Satt vid frukostbordet och funderade över livet och de år som har varit. Vi pratade lite om den kommande resan i sommar då E ska med och som jag tidigare har nämnt så hänger hon på varje år till utlandet. Det har varit underbart att ha med henne samtidigt som det har varit jobbigt att se hur lite hon har ätit och att se hennes armar. Det har ju varit oundvikligt under de veckorna men jag skulle ändå inte vilja vara utan min dotter på resorna. Hon är med i paketet och behöver verkligen den tiden med oss, att få bada, sola och bara vara och likaså behöver jag umgås med henne. För första gången så märkte jag under vår förra resa att folk stirrade på hennes armar. Jag förstår dem för blicken dras automatiskt till dem men jag blir som en tiger mamma när en vuxen människa inte har mer vett än att sluta titta. Nu lär hon väl få räkna med det eftersom de ser ut som de gör men i mammahjärtat gör det jävligt ont. Själv tror jag inte att hon märkte något av det!
I minst sju år har E skurit sig så vitt jag vet men hon började att må dåligt tidigare, redan när hon var tolv år men vi förstod inte att det var ångest hon hade drabbats av. Vem tänker att ens dotter som inte ens är i tonåren ska få något sådant?!! Det kan skilja på något år men i det stora hela så är de så många år som har varit en plåga för oss i familjen och hos dottern. Jag minns nämligen då hon började att få sina ångeststunder som jag kallar dem. Då tog jag med henne ut på promenader i friska luften eftersom det var vad vi trodde att hon behövde. Hon fick astmasprayer eftersom vi trodde att hon behövde det och åren rullade på...ironiskt nog så har jag själv haft ångest i många år tidigare men insåg inte då att det var det E hade drabbats av. Men allt eftersom så började det att gnaga i bakhuvudet att det kunde vara så.
Nu hoppas vi ju på en vistelse på ett behandlingshem för dotter. Det är förstås inte säkert att det ens blir av med en hemvistelse, det är inte ens säkert att den behandlingen skulle lyckas om det blir så att hon far till LG men då har vi försökt och då vet jag inte vad som mer kan göras. Hon måste nog komma dithän att hon tänker om, klarar av att bryta med sina verktyg och hittar andra utvägar när det känns jobbigt inombords. Där är hon inte ännu men hon säger själv att det har blivit bättre och mer sällan som hon gör sig illa. En gång i månaden och ibland mer sällan. Då undrar jag....hur ofta gjorde hon det innan?!
Det finns de som tror att det bara är att sluta skära sig men så enkelt är det inte kan jag ju säga er då. Man kan jämföra det beteendet med en missbrukares som inte kan sluta punda. De blir liksom beroende! När de sätter rakbladet mot huden så frigörs ett hormon som får ångesten att lätta. Precis som en pundare som tar en fix och mår " bra " efter det. Jag trodde också att det var bara att lägga av men jag vet bättre nu! E vill men kan inte....så därför hoppas jag på hjälpen på ett behandlingshem för henne där de är professionella inom den här biten och verkligen kan göra sitt yttersta för att hjälpa E.
Jag fick för en tid sedan ett mail ifrån Anna Kåver, som jag hade kontaktat och hon hänvisade till det behandlingshem jag önskar få in dottern på. Anna Kåver är psykolog och psykoterapeut och specialiserad på KBT ( kognitiv beteende terapi ) och har dessutom skrivit flera böcker.
Vi hoppas vidare! Mer kan vi i dagsläget inte göra och jag väntar på mer information angående ett eventuellt möte. Tiden går....tre veckor i morgon sedan Es självmordsförsök. Jag försöker verkligen intala mig själv att behålla lugnet, ha tålamod och inte att tappa hoppet. Det är lättare sagt än gjort!

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...