torsdag 8 augusti 2013

En vecka

Nu är det exakt en vecka kvar till vi åker till Turkiet och i morgon får vi veta om A kan följa med då ett nytt ultraljud ska göras för att se om cystan har vuxit ytterligare. Hoppas verkligen att den inte har ökat i omgång!
E har gjort sin packningslista och jag ska väl börja så smått med min så att man säkert får med sig allting. Fast viktigast är ju pass, pengar och ett glatt humör. 
E frågade härom dagen om hon kan få låna min rakhyvel när vi är utomlands. Jag svarade så klart att hon får det och att hon kan få en egen sån där tvålgrej att sätta på hyveln. Jag har svårt att tro att hon skulle skära sig där nere och jag vill kunna lita på henne men lite lite rädsla och oro känner jag allt. 
Gör jag rätt eller gör jag fel? Ska hon få låna min rakapparat i stället?! Poängtera att hon mot all förmodan skulle få det jättetungt med sin ångest och bara måste skära sig och så gör hon det. Det är nog ingen hit i den värmen! Jag måste rådfråga någon ur personalstyrkan känner jag. 
Likaså med de mediciner som E tar! Jag ska ta hand om dem ( det är ett gäng ) och dela ut när hon ska sina doser. Det pratade enhetschefen och jag om tidigare i veckan.

Jag har förstått att personalen på boende verkligen verkligen har gjort vad de kan för att hjälpa vår dotter. De har frågat efter verktyg, de har rengjort sår, de har ringt skk vid behov, de har försökt att aktivera E och de har nog gjort vad de kan utifrån den kunskap och möjlighet de har. 
Men jag kan inte förstå att detta beteende har fått fortgå i tre års tid ( så länge som E har bott på boendet ), att personalen inte har sagt att det här fixar vi inte ( men det kanske de har pratat sins emellan och med sin chef om, vad vet jag ) och att de helt enkelt inte har bara gått in och rensat i hennes lägenhet med jämna mellanrum. Allt för att försvåra för henne att skada sig menar jag. Att hon sedan kan köpa nya verktyg vet jag om men en knarkare kan köpa sitt knark och en alkis kan köpa sin sprit. Ska vi då låta dem ha kvar sin skit bara för att de kan det? Är det så man gör?

Jag har tagit upp det tidigare i mina inlägg och kan verkligen inte fatta hur personalen har orkat med allting. Vad skulle de ha gjort då kan man ju undra?! Jag vet inte svaret på det men kanske frågan om behandlingshem borde ha tagits upp för länge sedan av dem eller psykiatrin. Det var ju jag som reagerade och kände efter vårens händelser med överdoserna att nu får det vara nog och då visste jag ändå bara en bråkdel av vad jag nu vet.

Men det har nog inte varit så enkelt med något för någon! E trivs på sitt boende, hon har en fin lägenhet och det är en bra personal ( nästan alla ) som hon tycker om och känner sig trygg med. Något annat boende är inte på tapeten därför att det finns inget som är bättre tyckte enhetschefen och det har hon rätt i. Behandlingshem är svårt att få till och tydligen så ska man vara mer död än levande innan det blir aktuellt med en sådan placering. 
Så det har i ställets skrivits ut mediciner, inläggningarna på psykiatrin har löst av varandra och andra sätt har använts i form av terapi varannan eller varje vecka, något som kallas kedjan har uttövats mellan E och personal, belöningssystem har använts osv. Ja herregud! Inget av det här är lätt ska gudarna veta...




 

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...