onsdag 11 september 2013

Fight for your life

Läkaren som E träffade i fredags skulle ringa mig men ännu har jag inget hört ifrån honom. Inte för att det känns som att det spelar någon roll längre. 
Jag har hela tiden känt på mig att E skulle säga nej till att fara och jag har också hela tiden förstått att vart jag än vände mig, så skulle det bli avslag. Men jag har ändå kämpat och haft ett litet litet hopp om att rätt beslut skulle tas endera inom socialtjänsten eller inom landstinget. 
Det är väl som min mamma sade: Du har verkligen gjort vad du kan för E! Jag ska i ärlighetens namn säga det att jag tycker fortfarande att E borde fara i väg till Uppsala. Men det är inget som jag kommer att ödsla mer energi på i dagsläget. 

E har inte fått något besked från rätten om hur det gick med överklagan men det dyker nog upp när som helst. Lär bli avslag även där, så klart!Jag och E hade i går ett långt samtal i telefonen och det kändes rätt så bra efteråt. Jag hoppas att hon också tyckte det!
Jag vill att hon ska förstå att jag vet hur det är att ha ångest, att må riktigt dåligt, att känna att man inte orkar mer men också att det bara är hon och ingen annan som kan förändra sitt liv. Att det handlar om att bestämma sig och med det i ryggen och med hjälp av terapi gå vägen mot ett tillfrisknande. 

Att skära sig blir ett beroende eftersom det lindrar ångesten för stunden men sedan kommer den ju tillbaka och kanske etter värre med dåligt samvete inkluderat. För att inte kunna stå mot att skada sig! Det är vad jag tror!
Jag vet vad beroende är! Jag har lyckats med att sluta med droger, att dricka för mycket, att röka och att snusa. Jag bestämde mig helt enkelt för att lägga av och ångrar inte en sekund mina beslut. 

Inte ens när det har varit som jobbigast i det här med E och med mina föräldrars sjukdomar, så har jag sviktat och längtat efter det som jag tidigare höll på med. För länge sedan nu!
Jag har förstås haft hjälp av behandlingshem, terapi och mediciner, men den som gjorde det största jobbet var jag. Det måste E också göra!

Jag vill att E förstår hur jag tänker och att det går att bli frisk bara hon bestämmer sig för att nu är det slutskurit och slutöverdoserat.
Vilket hon nu verkar ha gjort och det ska hon ha en stor eloge för, min fina fina flicka. 
Det är en jävla kamp som med allting annat men hon kommer att fixa det med stöd av folk runt omkring sig. Pricken över i hade varit Lenagården men nu är det som det är med den saken. 
Jag måste sända dem ett mail och förklara läget! Så de kan lägga ned allting med E och en eventuell behandling hos dem.

Jag önskar att E kunde känna att jag finns där jag också! Att hon kunde höra av sig när livet känns jobbigt och inte bara går där och mår dåligt och döljer allting för mig, därför att hon vet att jag blir orolig. Faktum är att jag blir mer orolig av att inte veta!

Slutligen så pratade jag med mamma i dag och hon berättade att pappa får ha kvar bromsmedicinen ändå men i en låg dos. Det är ju bättre än inget! 




Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...