onsdag 4 september 2013

Finally

I dag fick jag veta av min dotter att det är ett möte på fredag med en doktor inom psykiatrin angående vår ansökan till Lenagården. Jag och Es pappa kommer nog inte att närvara som det ser ut nu men en av dem som jobbar på boendet skulle i alla fall följa med E. E vet vad jag tycker och vad jag önskar för henne men i dagsläget så känns en vistelse i Uppsala på ett behandlingshem inte längre aktuellt för henne. Hon känner det som att hon mår så bra och det är vi jätte jätteglada över men frågan är hur hon skulle må utan alla mediciner hon tar? Med tanke på att E har många år bakom sig med ett självskadebeteende där inget har hjälpt så tycker jag personligen att hon borde fara till Lenagården OM hon får chansen. Det är förstås inget jag kan påverka henne till mer än att berätta vad jag tycker och vad jag tror på. 
Om sanningen ska fram så är jag övertygad efter mitt och sambons samtal i dag med henne om att hon INTE kommer att fara iväg. Det är nog även så att det skrämmer henne och känns läskigt vilket hon själv säger. Det har jag full förståelse för men som A sade till E så har ju jag egna erfarenheter av behandlingshem, goda sådana också och att det kan vara bra för henne att fara iväg. Men som sagt....det lär inte bli något!

Jag mailade till Es samtalskontakt i dag naturligtvis innan jag fick vetskap om det här med mötet på fredag. I mailet var jag rättfram och uttryckte mina tankar och åsikter vilket ni kan läsa en del av här:  
Vi anser dock fortfarande att en vistelse i Uppsala vore det bästa för henne och kanske hon till och med kan ta till sig en behandling ännu bättre när hon inte har ångest hängandes över sig hela tiden. 
Jag vet att du har gjort vad du kan för att hjälpa E och jag tror att du är duktig i ditt yrke men du liksom boendepersonalen borde förbaske mig ha gjort mer än vad ni gjorde under de här långa svåra månaderna för E, när ni märkte hur dåligt hon mådde och hur mycket hon skar sig och överdoserade. Hon skrek ju på hjälp medan ni lät allting rulla på som vanligt! Skamligt är vad det är!!


Nu så här i efterhand så kan jag ju förstås tänka att om jag hade vetat om mötet så hade jag aldrig skickat detta mail till henne. Men å andra sidan så ÄR jag jävligt bitter, förbannad och frustrerad över hur dåligt saker och ting har skötts. Tack och lov att E nu mår bättre! Vem vet hur det annars skulle kunna sluta!!

Sitter med en hel lunta journalanteckningar från psykiatrin men det är inget nytt för mig. Som jag sade till E i dag så vet jag redan allt om henne. Känner bara att journalen kan vara bra att ha någon gång!

Jag tänker nu så här att jaha om det inte blir något med Uppsala för vår dotters skull så kanske det inte gör så mycket nu när hon mår så här pass bra. Rädslan för att hon ska fortsätta skära sig eller överdosera finns förstås kvar men nu försöker jag att njuta av att det är bra för tillfälligt. 
Detta är min älskade E när hon var en liten tös! Lika söt nu som då <3. Värd att kämpa för och jag ger aldrig aldrig upp!

  

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...