tisdag 29 oktober 2013

Ilska

Jag gick igår kväll igenom all min mailkorrenspondens med olika personer under det sista halvåret. Här är ett mail daterat fem dagar efter Es självmordsförsök i april och där i låg det enormt mycket rädsla, ilska och ledsenhet:

Nej och åter nej här ska inte avvaktas mer!!! Det är nog nu. Boendet har inte lyckats med att hindra E från att ta överdoser, psykiatrin har inte lyckats med att få E att må bättre och nu måste det till en förändring. De jag har talat med som är kunniga inom den här biten anser att när E är en fara för sig själv vilket hon faktiskt är, så är det vår skyldighet att se till att hon inte kan göra sig illa mer. Då menar jag inte tvångsvård inom psykiatrin i Umeå utan behandling på ett hem.
Om E skulle lyckas med sina försök att ta sitt liv så kommer vi att göra er ansvariga eftersom ni på boendet har brustit i er tillsyn. Så är det!
När E har tagit för många tabletter så har personalen tagit ifrån henne dem och hon har fått medicinen utportionerad en tid. När hon sedan har skött sig och verkar må bättre så har hon fått ta ansvar själv över den. På så sätt har hon kunnat överdosa och lagt undan sömntabletter och insomningstabletter osv. E har dessutom tillgång till skärverktyg. I badrumsskåpet ligger det en hel hög med engångshyvlar fick jag veta av hennes kille, i badrummet finns fler verktyg. Och ni kan inte gå in och rensa ut skiten! Då är det dags att bryta det här!!

Råd och stöd i all ära men de kan inte hjälpa E! Vi har gått igenom en hel jävla process från det E var tonåring, som jag nämnde igår. Vi har gått igenom raddan dvs bup, habben och psyket utan att flickan har börjat på att må bättre.
Tvärtom....hon mår sämre än någonsin och då är det vår förbannade skyldighet att hjälpa henne! Hon skriker ju efter hjälp!!

Angående tystnadsplikten så är det ju tyvärr så att om E nekar personalen att berätta något för mig och hennes pappa så har ni inte ett dyft att säga till om. Det är synd att jag som mamma ska behöva leva i ovisshet när min dotter samtidigt ligger på sjukhuset efter en överdos.

Vi tolererar INTE att det här fortgår och vi kan inte stå och se på när vår dotter skär sig sönder och samman och försöker ta sitt liv. Nej!!

Tänk om!!
Ni måste hjälpa oss med att trycka på om plats på ett behandlingshem för att annars kommer E att dö. Det måste ni inse!

Försök att förstå vår förtvivlan!




Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...