torsdag 3 oktober 2013

Psykvården

När ens dotter eller son drabbas av psykisk sjukdom på ett eller ett annat sätt så drabbar det oss föräldrar och andra anhöriga också. Som mamma kanske man är extra känslig och lider med sitt barn som mår dåligt. Vi har ju burit på dem i nio månader, vi har ammat dem ( inte alla mödrar men många av oss ), vi har fostrat och banat vägen för våra döttrar och söner ensam eller tillsammans med pappan.
När min flicka började på att må dåligt och jag fick vetskap om hennes skärningar som då inte var så farliga, så reagerade jag som vilken mamma som helst. Jag sökte hjälp för henne! Det tog dock några månader innan den barn och ungdompsykiatriska avdelningen i Umeå hade tid att ta mot oss. Det var köer och brist på platser. 

Dessvärre så hjälpte inte det vår dotter att gå där och det självskadebeteendet hon hade blev värre med åren. När jag hittade blodiga rakblad som hon hade gömt undan för allra första gången, så kved jag inombords. Det jag hade bävat för hade skett! Rakbladen gjorde ganska stora skador på hennes armar genom att det var så lätt att skära för djupt och besöken på vårdcentralen och akuten duggade under en period tätt. Hon fick sy och limma de sår som rakbladen åsamkat henne och ärren finns där som ett minne av hur hon har mått och ännu mår. Det är bättre med E men hon har lång väg kvar att gå innan det självdestruktiva tänket försvinner. 

Att få ett samtal om att ens dotter har försökt att ta sitt liv är något jag inte vill behöva uppleva igen. Där och då beslutade jag mig för att göra allt för att E skulle få en rätt hjälp efter alla åren med ett självskadebeteende. Något som jag har misslyckats med eftersom varken socialtjänsten eller landstinget nappade på vår vädjan om en behandlingshem vistelse för E. 

När det andra samtalet kom om ett ytterligare självmordsförsök så blev jag fullständigt skogstokig. Arg på psykvården, arg på boendepersonalen, arg på enhetschefen och arg på min dotter. Lika så arg på mig själv för att jag inte hade gjort mer än vad jag gjorde. Även fast jag vet att jag ju inte kunde ha gjort något, eftersom ingen talade om för mig hur illa det var fatt. Men jag kan ändå känna att jag borde ha lagt mig i, jag borde ha varit på min dotter mer och inte ha låtit henne vara ifred när jag inom mig kände att det inte var bra.

Jag vet att det är vanligt att känna skuld i sådana här sammanhang och det har jag känt, men jag vet också att det inte är mitt fel att E har mått så dåligt. Jag gjorde vad jag kunde för att hon skulle må bra under sin uppväxt, under de förutsättningar som var.  
Jag är fortfarande arg på Es samtalskontakt som struntar i oss föräldrar, arg på de läkare som har struntat i att höra av sig till oss och arg på alla dem som visste vad som pågick utan att göra något mer för E. 
Men jag tänker också som så att jag måste släppa den här ilskan jag bär på och försöka att blicka framåt. Jag kan ändå inte förändra samspelet mellan landsting, kommun och anhöriga. Jag kan inte rucka på den hårda sekretesslag som råder.

En vän till mig som jobbar på en psykiatrisk avdelning ( hon har även jobbat med E ) hade i dag skrivit några rader på sin facebook logg om psykiatrivården. 
Att de som personal gör sitt bästa, att de ofta får skulden när någon tar sitt liv. Jag vet vad hon menar och jag förstår att hon tycker att det är jobbigt när de blir skuldbelagda.
Som hon skrev så får ju även de en relation till de intagna och sörjer när någon tar sitt liv. Men som anhörig vet jag också vad föräldrar känner och tänker.... 
Även om vi hade en sådan tur att vår dotter överlevde sina självmordsförsök som hon var en hårsmån ifrån att lyckas med, så har andra inte haft en sådan tur.

Jag kan känna både med avdelningarnas personal och med föräldrar till dem som har mist sina barn och det är en tragedi för varje självmord som sker. Man önskar bara att en nollvision kunde nås!

 

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...