lördag 16 november 2013

Minnen

Ibland kan jag bli så där nostalgisk och tänka tillbaka på åren som har gått och på då flickorna var små. Härom dagen så mötte jag ett par småflickor som var på väg till skolan och fick sådana flashbacks om när E och J var i den åldern. Glada, mådde bra och obekymrade töser var de båda även om E hade sina problem med syn och så. 
Det gör så jävla jävla ont inom mig att E inte fick fortsätta må bra och vara en glad och lycklig tjej utan att hon några år senare skulle drabbas av att få ångest. Redan vid tolv tretton års ålder men då förstod vi inte vad det var ( jag borde ha sett och förstått som själv har haft ångest tidigare om åren ) och kunde inte föreställa oss att en sådan ung flicka skulle må dåligt. 
Efter att ha haft ångest i så många år så förstår jag E när hon känner att hon inte orkar mer... därför att det är olidligt att ha ångest och inte få bort den. Man blir helt knäckt! Den tar upp alla tankar, den kväver en och den gör att man inte fungerar normalt bland folk eller ens själv. Det är inte bara att dra täcket över huvudet och tänka bort ångesten - så enkelt är det inte! Så har det i alla fall varit för mig! 
Den finns där och går inte bort bara för att man vill det. Jag har varit så arg på " Mr Ågren " som satt på min axel och domderade, jag har slagit näven i väggen otaliga gånger, jag har gråtit, jag har kräkts och lidit ett helvete om nätterna när ångesten var som värst, jag kunde inte uppskatta en tröstande kram av någon för det blev för nära, jag hade mardrömmar varje natt....

Med dessa ord till min älskade dotter så skulle jag vilja säga: Ja E jag vet vad du går igenom och önskar att du slapp detta helvete!! 
MEN jag blev frisk, min vän N blev frisk och vet du.....du kan också bli frisk så ge aldrig aldrig upp! 
Du fixar det med min, din pappas, din systers och all personalens hjälp. Men du måste släppa oss in i ditt liv, därför att det blir så svårt annars och det är ett helvete på jorden för oss anhöriga att gå omkring och vara orolig men inte alltid få veta något. 

I helgen är jag då solokvistare och det känns tomt och tyst runt mig. Tur att jag har hundarna som sällskap i alla fall men jag kunde ju ha bjudit över flickorna i går kväll på middag om jag hade tänkt på det. Det hade varit trevligt att få träffa dem! I kväll går det ju inte heller eftersom jag är utbjuden på middag. 

Nu har jag nya fina tänder i munnen! Det gjorde sjukt ont när tandläkaren tog bort de provisoriska som hon fick hamra bort. Själva den grejen kändes väl inte så farligt men sedan så när hon hade fått bort den provisoriska så blev det ju luft på de stumpar som jag hade kvar. Luften i sig gjorde att det ilade riktigt ordentligt! När hon sedan hade satt dit de " riktiga " kronorna med en slags cementfyllning så var hon tvungen att skrapa eller slipa ( osäker på vad hon gjorde ) bort överflödet. Det blev en omgång alldeles intill tandköttet och slutligen så filade hon mellan tänderna och det gjorde också rejält ont. 
Men nu sitter de där och är så mycket finare än de som var mina egna. Jag är riktigt nöjd!



När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...