lördag 9 november 2013

Överklaga

Jag kommer i dag åka till min dotter för att hämta Kammarrättens domslut och sedan sätta mig ned för att göra en överklagan. Jag hyser inga större förhoppningar att vi ska kunna vinna i nästa instans men vi bör naturligtvis ändå försöka. Mer kan vi inte göra! Likväl som socialnämnden vill driva det här för att fastställa lagen likväl vill vi driva det från vårt håll. Att skära sig blir till ett beroende och har man ett beroende så ska man kunna få hjälp ifrån socialtjänsten. Har du ett narkotika eller alkoholmissbruk så kan du få en vårdplats på ett behandlingshem betald av socialtjänsten och det borde gälla även ett självskadebeteende eftersom det är svårt att sluta skära sig.
Ett självskadebeteende ska alltså kunna jämställas med ett missbruk och därmed ingå i socialtjänstlagen. Precis som Förvaltningsrätten ansåg men som Kammarrätten däremot inte tyckte av vad jag har förstått. Eftersom de gick på socialnämndens linje!

Jag fick frågan av reportern på TV 4! Om det gick att sätta en diagnos på just ett självskadebeteende - skulle jag då kunna tänka mig att dottern fick den diagnosen? Ja! Om det är det som krävs för att hon ska få vård så ser jag inget hinder i det. Jag är egentligen inte så överdrivet förtjust i att diagnoser ska sättas hit och dit, men ibland kanske det är nödvändigt.

Det som slog mig när jag såg inslagen som sändes både i torsdags och i fredags var hur kylig socialnämndens ordförande verkade i sitt uttalande. Något som jag tänkte redan när de beslutade i nämnden för att överklaga Förvaltningsrättens domslut var att dem som sitter och beslutar ett sådant här känsligt ärende kan inte blanda in sina känslor i jobbet. Men hur klarar de det?! Hur klarar man att neka en ung flicka vård på ett behandlingshem, en ung flicka som har försökt att ta sitt liv flera gånger och som har skurit sig sedan många år tillbaka? Hur kan man inte vilja gå över lagen en sådan gång och göra ett undantag? Hur kan man efter att ha läst den femton långa sidor berättelsen om vår familj och om att leva med en dotter med ett självskadebeteende - bara slå klubban i bordet och säga NEJ!? 
Något jag mer tänkte på var hennes uttalande om att personalen på gruppboenden ska ha en socialpsykiatrisk grundkompetens. Men hon visste inte hur det såg ut på Es boende. Jag skulle önska att personal och deras chefer förklarade för denna kvinna hur en dag när E har skadat sig, uttrycker att hon inte vill leva och mår jävligt dåligt kan se ut. Alla timmar de har tillbringat med henne på en vårdcentral, akutmottagningen, psykakuten, i hennes lägenhet med henne osv. Att ens resonera så som socialnämndens ordförande gör tyder på att hon egentligen inte alls har en insyn i hur det VERKLIGEN är. Må så vara att de har en socialpsykiatrisk utbildning - det kan inte begäras av dem att de ska ta hand om vår dotter när hon mår som hon gör. Det är som jag har nämnt tusen gånger tidigare -  INTE DERAS JOBB!

Jag fick en gång höra av en personal på Es boende att det finns dem på psyket som har skurit sig mycket värre än E. Det vet jag för jag ha sett hur det kan se ut och jag är oerhört tacksam att hon än så länge " bara " har skurit sig på underarmarna och på benet på något ställe.
Det känns angeläget att stoppa detta innan det har gått ännu längre och helt enkelt mota Olle i grind. Något jag redan under tiden då E var inskriven på barn och ungdomspsykatrin poängterade. Då var det bara små rispor som det handlade om och då fick vi rådet att inte prata med vår dotter om det, att inte bry oss om hennes rispningar. Eftersom det var det hon ville och det skulle trigga i gång henne än mer. 

Jag kan inte låta bli att tänka på det där ibland och undra om de fortfarande skulle säga att det är inget att bry sig i. Hennes skador är på vissa ställen djupa och grova. Hon har skurit sig i samma sårskador flera gånger om, hon har limmat och sytt vissa skärsår och hon har vid något eller några tillfällen skurit av artärer. En personal berättade vid mötet i juni att de har fått torka blod från väggarna. När jag hörde det uttalandet så blev jag fruktansvärt illamående och chockerad. Det tog hårt men det var den bistra sanningen vi föräldrar fick höra och inget annat. 

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...