måndag 25 november 2013

As time goes by!

När E skulle fylla sjutton år så var hon redan inskriven på bup sedan en tid tillbaka. Hon hade då skurit sig och krånglat med maten en lång tid innan jag förstod ens hur det var ställt. Maten visste jag ju att det var problematiskt med men det andra missade jag totalt. Under början på år 2008 gick hennes tankar ungefär så här: Hur kan jag vara så dålig? Hur kunde jag äta det där? 
Vi hade många jobbiga konflikter angående hennes lilla matintag och oftast åt hon bara sallad till lunch i skolan. Om hon ens åt något! Frukosten skippade hon också och middagen var det inte mycket som slank ned av. 

En dags kaloriintag kunde vara väldigt låg och det märktes på hennes humör och hon fick även ont i magen. Jag minns det så väl! Jag minns när jag förstod att hon ibland kräktes upp maten och när jag konfronterade henne så blev det ett fasligt liv. Jag var en jävla kärring och allt fult man kan få heta! 

Hennes demoner om att hon var för tjock, ful osv satte sjuka griller i hennes huvud och gav henne ångest OM hon åt något eller unnade sig godis en helg. 
På bup började de att väga henne och kollade hennes blodtryck. Hon gick ned i vikt men var ändå inte underviktig fastän strävan dit var stor. E trodde att jag inte visste men en mamma vet...

Vi bodde fem dagar i en lägenhet som bup hade dit personalen kom för att sitta med då E åt frukost, lunch och även middag om jag inte minns fel. Hon fick jävulska utbrott när de kontrollerade henne och det var riktigt jobbigt att se och höra även fast jag var van dessa utbrott.

Efter dessa fem dagar så ansåg dock personalen att E inte hade några ätstörningar och det lämnades därhän. Konstigt ansåg vi föräldrar som visste hur det egentligen var men vi hade inte något att säga till om. Jag tror att de resonerade som så att det fanns dem som var så mycket mer sjuka än vår flicka och att detta var övergående. Likaså vad det gällde hennes rispningar som då inte var så djupa och hemska. 
De sade ju att vi inte skulle bry oss och inte heller prata med E om dessa saker för att inte trigga henne. 

Det sjuka i det hela att fastän E var obstinat och rent av otrevlig på de träffar vi hade med bup och trots att hon visade en sida av sig själv som utstrålade NEJ jag vill INTE ha hjälp, så ville hon faktiskt ändå ha det. Hon tyckte att de gjorde ju inget! 

I juni 2008 uttryckte hon sig att hon om hon skulle vara helt ärlig så nånstans långt inom sig ville hon ändå ha hjälp. 
Jag visste ju hela tiden det så det blev bara en bekräftelse på vad jag redan hade förstått. 

Kan ni då förstå att i dag sex år senare har hon fortfarande inte fått den där riktigt superhjälpen som hon borde ha fått. Hon skär sig fortfarande ( nu handlar det inte bara om rispningar ) och jag antar att hon fortfarande har lite jobbiga tankar om maten. 
Det som gör allting så mycket krångligare är att ena stunden så får jag uppfattningen att dottern vill ha mer hjälp för att bli frisk medan hon i andra stunden blir förbannad och får ångest över att vi försöker att hjälpa henne få den där bra hjälpen hon så väl är värd. 

Allt snack om sådant som kan förändra det sjuka invanda mönstret hon har tycks göra henne sämre. Jag menar att E vet inget annat än det här med ångest, tankar på att skära sig osv för det har hon levt i under så många år nu.

Jag tror säkert att hon vill bli frisk för vem vill må så där som hon gör dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in och år ut och år in? Men så fort vi i familjen har pratat med henne om behandlingshem osv så har hon rasat och mått mycket sämre. Hon har då fått stans värsta ångest och skurit sig så nu har vi fått förbud att prata med E om sådant. Vi eller åtminstone jag vill då inte ens göra det längre!

Jag fick jättedåligt samvete efter den sista episoden hemma hos E när jag var förbi för att hämta papperen ifrån Kammarrätten och då personalen dök upp. Allting blev så fel och jag ville inte ens prata med henne om det där men det var hon som tog upp det och jag är ju den som kör med öppna kort så långt det går. 

Jag blev så illa berörd av Es nästan hatiska blick och den där ilskan hos henne sårade mig så djupt att jag vet inte om jag kommer över det, någonsin. Att hon dessutom var så otrevlig gentemot mig inför personalen gjorde ont.
Att hon senare den kvällen skar sig och blev inlagd på psyket blev för mycket för mig. 
Jag kände att detta var så olustigt att jag aldrig mer hade lust att åka till henne och jag aldrig mer ville träffa någon ur personalstyrkan. 

Men det är min dotter och som alltid så biter jag ihop och kämpar vidare. Skillnaden är bara att jag nu inte pratar med E om något jobbigt. Jag har varit dit en gång efter den händelsen men tog då med A och det gick bra utan konflikter. 

Jag vet inte hur framtiden ser ut för E! Jag vet inte om hon kommer att få någon mer hjälp än mediciner utskrivet och samtalsterapi några gånger i månaden. Som hon har nu! Jag vet inte om det ens blir något med ett behandlingshem. Jag kanske har haft fel hela tiden och det är kanske inte det bästa för henne?! 
Men då vet jag inte vad som är det bästa för som hon har det nu anser jag, hennes pappa och syster inte vara den optimala hjälpen för E. 
Det är bara det att viljan hos henne själv att säga till myndigheterna att hon vill ha mer hjälp måste finnas där. Det är ingen ide annars! 
Eller så är det som hon ibland säger - att hon är nöjd med att ha det som hon har det! 
Hur man nu kan vara det? Det är nog snarare rädslan för förändringar som styr hennes vilja. Tror jag!


 

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...