onsdag 27 november 2013

Våndor

Jag satt och kollade in kammarrättens sida och deras dom torde komma snart. Jag insåg också att jag faktist gruvar för deras domslut eftersom jag tog socialnämndens avslag och senare dess överklagan så hårt. 
Jag kände en enorm uppgivenhet och vanmakt och grät floder över bristen på förståelse och kylan hos dem som beslutar och bestämmer över vår dotters liv. Jag grät över alla åren då E har mått dåligt och jag grät för hennes skull över att hon ska behöva må så dåligt och jag grät över att helvetet fortsätter för henne och för oss i familjen.

Tänk er själva att leva under den ständiga oro och stress som vi har gjort genom vår dotters självskadebeteende under de sista sex - sju åren. Att ligga vaken om kvällarna eller att vakna under nattetid och lyssna på om flickan skär sig ( under tiden hon fortfarande bodde hemma ), att ha mardrömmar, att ständigt vara ledsen och leta efter tecken på dagsformen hos ens flicka. 
Att hoppas på att det ska bli bättre när hon flyttar till ett eget boende där det finns personal dygnet runt, att sedan långt senare förstå att det inte alls blev bättre utan snarare sämre. 

Att inse att ens dotter har mått så galet dåligt att hon har skurit sig flera gånger i veckan, överdoserat ett flertal gånger, åkt in och ut på psyket och uttryckt att hon inte vill leva och sist men inte minst nästan dör ifrån oss....Det är övermäktigt! 

Men det är väl så att ingen som inte har upplevt vår vånda, vår sorg och vår frustration över att det har varit så här i så många år kan någonsin förstå hur det är.

Det är helt sjukt att det under alla åren inte har satts in mer hjälp till henne. Det är något jag återkommer till om och om igen men för mig, Es syster, hennes pappa och A så är det helt helt oförståeligt att det har fått fortgå. Någon annan borde ha sagt: NEJ! Nu måste E få mer hjälp för det räcker inte med den hon har...
De kallar sig professionella men för oss är ett sådant beteende och ett sådan bemötande och framför allt en sådan passivitet inte att vara professionell. Sorry! Men så är det!

Visst! E har ett ansvar själv också för sitt liv men när man är så pass under isen och har levt med ett självskadebeteende i så många år, så är det inte bara att själv ta sig i kragen. Det behövs en ordentlig hjälp till det och det var så vi tänkte när vi försökte få E till Lenagården i Uppsala. Där är det ju PROFESSIONELLA ända ut i fingerspetsarna vad det gäller ett självskadebeteende och där hade E fått vara med dem i samma situation både på gott och ont, där hade hon fått en chans att börja om på en ny kula med personal dygnet runt, som kan den här biten.
Tyvärr så blev det inte så och tyvärr så var det inte bara myndigheter som vi fick försöka övertala utan även vår dotter tvekade på grund av rädsla för det hon inte visste något om ( ena stunden ville hon i väg och i nästa inte ).

Inte konstigt att hon kände sig rädd för det är en stor omställning att tänka sig att åka i väg och lämna tryggheten här i stan, kompisar och allting. Men det var ju bara för en tid, en händelse i hennes liv som skulle ha kunnat vända allting till det bättre.



 





Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...