måndag 2 december 2013

Blogg!

Jag har i eftermiddag suttit och hållit på med blogginställningarna och det ska gudarna veta att det är inte det lättaste med mallar, färger, bredd osv. Jag som inte är så duktig på datorer får nästan ett psykbryt över allting och hälften förstår jag inte. 
Kontentan av det hela blev att bloggbilden längst upp blev mindre av någon anledning och man ser det orangea på höger sida mer än på den vänstra. 
Men what ever....ni kan ju i alla fall läsa vad jag har skrivit och det är väl det viktigaste antar jag. 

Jag vaknade före fem i morse och kunde inte somna om efter det. Har försökt att ta en tupplur i dag men det gick inte så bra. Egentligen så skulle jag och en god vän baka lite julgodis men det får bli en annan gång. 
Vi pratar också om att gå ut och äta någon kväll denna vecka då hon ändå är sjukskriven och inte har så mycket för sig. 

Jag läste något på nätet angående varför en del personer får ett självskadebeteende: 

DBT behandlingen har sin utgångspunkt i den biosociala teorin. Den tar hänsyn till både: bio – medfött temperament, social – det samspel som sker med omgivningen/miljön.

Om man ser IPS ur ett biosocialt perspektiv, så uppstår IPS när en känslomässigt sårbar individ växer upp i en miljö där hon inte får det som krävs för att hon skall kunna hantera sin känslighet. Hon blir då utelämnad åt starka och svårhanterliga känslor, som i sin tur leder till problembeteende som till exempel självskada eller självmordsbenägenhet.

Ett antagande i DBT är att självdestruktivt beteende är inlärt för att klara av outhärdliga, intensiva och negativa känslor, som skam, skuld, rädsla, sorg och ilska. Ibland verkar det som om hjärnan är programmerad för att uppleva starka känslor – eller så kan det vara så att flera känslomässiga- eller fysiska trauman orsakar förändringar i hjärnan, vilket gör personen mer sårbar för intensiva känslotillstånd. Till detta kommer även att dessa personer ofta har depressioner och/eller ångest, vilket leder till känslomässigt lidande.

Dessa faktorer kan leda till det vi kallar känslomässig sårbarhet.
Extrem känslomässig sårbarhet är sällan den enda orsaken till psykologiska problem. En invaliderande omgivning (ogiltigförklarande/icke bekräftande) är också en bidragande faktor. Vad är då en invaliderande omgivning? I detta fall är omgivning oftast liktydigt med andra människor. Invaliderande är när personen upplever sig icke bekräftad, möts utan respekt, uppmärksamhet och förståelse för sina tankar och känslor.

Exempel på invaliderande omgivning:
Tänk dig en liten pojke av turbomodell. Ett sådant aktivt litet barn kan bli uppskattat och upplevas som lätthanterligt i en familj som redan har några äldre barn och där föräldrarna är idrottsintresserad och hemmet inte längre innehåller något värdefullt som kan gå sönder. Om man gör tankeexperimentet att samma barn istället föds som första barn till lite äldre stillsamma föräldrar vars hem dignar av bräckliga antikviteter, inser man snabbt att den lille killen kommer att ha svårare att passa in. Det kan dessutom uppstå negativa interaktioner mellan barnet och föräldrarna, ju mer han förtjust springer omkring, desto mindre blir föräldrarnas tålamod och ju mindre tålamod de har desto snabbare och oftare blir de irriterad på honom. Deras negativa reaktioner kommer inte att göra honom lättare att ha att göra med.


Personer med emotionell instabil personlighetsstörning kan vara svåra att förstå sig på och de stressar lätt sin omgivning. De har svårt att känna igen och benämna känslor. De blir ofta överväldigad av styrkan i sina känslor och vet inte hur de ska lugna ner sig utan handlar utifrån känslan: får ett utbrott, slåss, går och lägger sig. De tillgriper ofta drastiska medel för att komma ifrån starka känslor: överdoser av alkohol, droger eller mediciner, skadar sig eller ägnar sig åt något annat som fort tar bort känslan men som oftast ställer till problem på längre sikt. 

Å andra sidan är de i stort behov av förståelse och att någon hjälper dem att se det giltiga i sina känsloreaktioner. Någon behöver visa dem att man kan ha en stark känsla och låta den avklinga utan att man behöver avbryta den, skämmas för att man har den eller nödvändigtvis handla utifrån den. 

"Det är ingen konst att bli arg, vem som helst kan bli arg. Det som däremot är en konst är att bli arg på rätt person, på rätt sätt, vid rätt tillfälle, och av det rätta skälet."
Aristoteles

Det viktigaste en närstående till en person med emotionellt instabil personlighetsstörning kan göra, är att försöka sätta sig in i och förstå hur det är att leva med en känslighet som gör att man hamnar i mycket svåra stressreaktioner av små stressorer och att reaktionen sitter i länge. 

För att se att personen reagerar på sin egen stress och inte har för avsikt att oroa eller förstöra för andra. En viktig sak man kan göra är att validera (motsatsen till invalidering) och hitta det giltiga i personens reaktion och uttrycka den, innan man ger ett förslag på något som skulle kunna lugna ner reaktionen. 

Till exempel: ”Jag förstår att det kan kännas oroligt nu när jag ska vara borta i två dagar. Kan vi sätta oss ner och prata om vad som skulle göra det lite lättare för dig”, istället för att säga: ”Du är ju vuxen och borde inte ha några problem med att klara dig själv i två dagar”. Validering i sig kan ofta räcka för att den starka känslan och reaktionen skall avta.
Den biosociala teorin hjälper oss att identifiera de två viktigaste målen för patienter med IPS: Att lära sig reglera känslor och att lära sig att lita på och validera sina egna känslor, tankar och handlingar.

Jag känner inte till IPS sedan förut och jag vet inte vad jag tycker om dessa påstående då jag inte är så insatt i orsaker till självskadebeteende. MEN jag kan i alla fall känna igen det där med att bli överväldigad av sina känslor och få utbrott. Det är E i ett nötskal åren igenom. 
På dagis fick de vara två personal när den lilla treåringen flippade ur och de fick hålla henne till dess hon hade lugnat ned sig och i skolan fick de oftast också vara två personal för att hålla fast henne när hon spårade ur. Just för att hon gjorde sig själv och dem runt omkring illa. 
Jag förstod redan när E var en liten liten tös att något var galet med att hantera kaoset inom henne själv. Jag vet inte....men det var inte normalt beteende och jag var egentligen den enda som kunde få henne lugn. Genom att bara finnas där och hålla henne intill mig! Men i takt med att hon blev större och starkare så fick jag svårt att orka hålla fast E. Jag ville inte men hade inget val! Skadorna hos henne blev för stora annars med sårig panna, bitmärken ( nu snackar vi riktiga bitmärken ) mm. 

Det som inte stämmer i artikeln vad det gäller E i alla fall är att hon inte skulle ha fått utrymme för sina känslor, så som till exempel att hon inte skulle ha blivit bekräftad, att hon inte skulle ha mötts med respekt samt uppmärksamhet och förståelse för sina tankar och känslor. Tvärtom så har hon och hennes syster alltid bemötts med respekt samt förståelse och det har varit självklart att få gråta, vara arg och glad i vår familj. 

Vi hade kanske inga direkta konflikter egentligen förutom då det uppdagades att E hade ett självskadebeteende. Då hamnade jag och E ofta i bråk om allt ifrån att hon isolerade sig på sitt rum, till att hon inte ville äta. 
Det handlade mycket om oro från min del och frustration samt sorg över att se sitt barn sitta instängd i sitt rum med persiennerna nere i timmar. Det var stört omöjligt att locka henne ut ur detta förbannade rum och hon satt klistrad vid teven eller vid datorn. 

E kunde tv menyn utantill och visste jag inte när det och det programmet skulle vara, så var det bara att fråga henne. Hon var väldigt inkörd i sina program och tittade jämt på de där skitprogrammen om att vara för tjock, att kämpa för att gå ned i vikt och allt sånt. Jag kom att avskyr dem alla och kan inte ens minnas vad de hette. Jag vill inte minnas!

På datorn satt hon ofta ute på sajter om att gå ned i vikt! Där de pushade varandra till att göra si och så för att stå mot hunger och för att lyckas gå ned i vikt. Det var någon engelsk sida bland annat där de hade sådana ideal som Posh och company som är trådsmala. 
Att vi fick vetskap om vad hon gjorde på internet var att hennes pappa skulle göra något med hennes dator. Han kanske skulle rensa den eller något sådant. Jag kommer inte ihåg vilket men det spelade egentligen ingen roll att vi fick veta vilka sajter hon var inne på. Vi visste inte hur vi skulle tackla det och om vi skulle konfrontera henne med vad vi visste eller inte.

Jag tror att hennes pappa fick uppdraget att prata med henne för hon blev nog ännu mer hemlighetsfull än tidigare. 
Vi visste mer än hon förstod om vad hon sysslade med på datorn men valde att inget säga för att kunna fortsätta hålla koll. Vissa saker tog vi upp med henne och allra helst hade jag velat dumpa hennes dator på tippen.

När E då flyttade till sitt boende så var det med blandade känslor hos mig. Jag ville inte att hon skulle flytta samtidigt som det var ohållbart att leva i den stress som det var med att ständigt vara på sin vakt på ifall hon skar sig eller gjorde något annat knas. 
Jag saknade henne ändå väldigt länge efter att hon hade flyttat och än i dag kan jag göra det. Samtidigt som det är skönt med utflugna barn. 

E har bott på sitt boende i ca 3,5 år nu! De första tre åren så kändes det trots allt som ett bra boende men sedan i våras när det kom fram hur illa det var med E, så har vi föräldrar inte känt oss riktigt nöjda. Bemötandet kunde ha varit bättre men eftersom E trivs där och är vuxen, så lägger vi oss inte i var hon bor. 

Men med facit i handen så skulle jag aldrig ha medverkat i att E flyttade hemifrån då hon gjorde det. Trots att det var så jobbigt! 
Grejen är att om hon hade bott hemma så hade det varit lättare för oss att få hjälp till henne och ingen fjanthjälp som den hon har haft, som inte har lett till någon förbättring direkt. Nu lastas ansvaret över till boendet och dess personal. Vilket inte är rätt! Men vi får hoppas att morgon dagen har något gott med sig och att det blir bra för E i slutändan.

 
 
 




Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...