onsdag 15 januari 2014

All heder till Walle

Jag blev inbjuden till föreningen av Walle som han heter. Han har drivit en process gentemot psykiatrin då hans vän dog efter en överdosering av tabletter. 
Killen som dog blev endast 23 år gammal, han hade en kasse med mediciner med sig hem efter utskrivning från psykiatrin. Det var dessa som dödade honom!
Läkare som skriver ut alltför många olika mediciner i höga doseringar, som inte har koll på läget släpper hem en ung man med en jädrans massa piller i det skick han var i. För mig helt oförståeligt! Det är synd och skam att unga människor ska avlida på ett eller ett annat sätt på grund av sitt mående.

Att vissa individer behöver medicin förstår jag mycket väl men när det blir tunga mediciner som i Es fall som äter rena rävgiftet mot sin ångest så blir man ju mörkrädd när man läser fass eller de forskningar, som har gjorts på just hennes medicin. Än så länge så tar hon en låg dos och jag kan bara hoppas på att hon inte behöver öka upp dosen allt eftersom. Nu hjälper den henne måste jag erkänna men de följder som kan bli är inte roliga och det är dem som skrämmer mammas hjärta. All medicin har förstås biverkningar men det handlar om mer eller mindre farliga. När till och med personal säger att den som E fick utskrivet sist är mycket tung....

Hur som helst så dog alltså denna kille och Walle har kämpat som en besatt med att få psykiatrin att medge sina misstag, men det är kört på den fronten. De gör inte det och IVO gör inte något åt fallet med Daniel. Det är sorgligt men sant och det är därför en förening är startad. 

Jag gick med i föreningen eftersom jag själv har sett både bra och dåliga sidor av det här med psykiatrivården i Umeå. Jag har själv genomgått en del tidigare i mitt liv och jag har också varit med om att under det sista året bli jävligt dåligt bemött av personal. Det har gjort förfärligt ont och har varit väldigt smärtsamt att som mamma behandlas som någon som har spetälska och som helst inte ska finnas, höras eller synas. 

Det enda jag har velat är att min dotter skulle få den hjälp hon så väl har behövt. Att som mamma få samtal om att ens dotter ligger på sjukhus efter överdoseringar är det mest hemska man kan vara med om. Förutom att förlora sitt barn förstås!

Att låta tiden gå, att låta någon skära sig om och om igen, att låta någon överdosera tabletter flera gånger, att veta om att någon har skärverktyg tillgängligt utan att göra något åt det är oförlåtligt. Att sedan strunta i att ringa föräldrarna när någons dotter ligger på MAVA efter en överdosering där följden blev hjärtstillestånd är ännu mer oförlåtligt. 
I nästan ett helt dygn gick vi föräldrar i ovisshet om vad som hade hänt men med vetskapen ATT något hade just hänt....vi fick inte tag i E, ingen sade något, ingen ringde oss och när jag ringde så ljög de mig rakt upp i ansiktet. 

Tystnadsplikten skylldes det på i vanlig ordning trots att vår dotter var helt väck när vi väl fick besöka henne på sjukhuset. Hon var så borta som man kan vara båda gångerna jag hälsade på flickan på sjukhuset efter hennes överdoseringar.

Där fanns inte en chans att hon skulle ha uttryckt sig att de skulle vara tysta om vad som hade hänt. E var så påverkad att jag som har sett en hel del pundare påtända aldrig har sett något liknande. Aldrig!! E var i sin egen lilla värld!
 
Jag har under min resa i vår kamp för hjälp till E kommit i kontakt med en mamma vars dotter dog av en för kraftig medicinering och för hög dos. Flickan var i mina döttrars ålder! 
Mamman har inte kommit över det ännu och sörjer väldigt väldigt mycket än i dag. Drygt två år har gått sedan flickan dog om jag inte misstar mig helt. Jag lider med mamman oerhört mycket och hon säger att om hon hade orkat, så skulle hon driva en process gentemot psykiatrin i Umeå. Hon liksom W!

Föreningen går framåt och hemsidan likaså! Det har blivit en fin sida som Walle har jobbat på bra med. Han är oerhört kunnig på den fronten liksom mycket annat har jag märkt. Det är bra med sådan kunskap ibland. 

Jag har funderat på det här med järnbristen! Jag tappar väldigt mycket hår och tänk er då hur mycket det ser ut när man som jag har långt hår. Det är så mycket att jag funderar på om jag måste klippa av mig håret. Det är då för den delen så risigt också efter alla slingningar som jag har gjort. En klippning och en toning kanske kan vara något... Båda mina döttrar har också långt hår och de hade tidigare ljust hår men färgar det mörkt sedan flera år tillbaka. Lite synd tycker jag för de var så himla fina i sina ljusa år. De är fina i det mörka också förstås men det blonda slog allt med hästlängder.

Har haft en sådan där dag när jag har varit gräsligt trött och då inget hjälper. Antar att tabletterna inte har börjat på att verka ännu. Ser fram mot att bli piggare snart.

Om tre dagar kommer Daisys dotter Vera för att stanna i 2,5 månader medan hennes matte och husse är i USA. Det ska bli kul! Hon är lite rädd av sig så det tar nog sin tid innan hon vänjer sig vid oss och vår flock men de har träffats och de är snälla mot henne. Så klart!

På söndag ska vi på middag hos mina föräldrar och flickorna ska med om de inte har något annat för sig. Vi fixar käket så slipper mamma och pappa göra något. De orkar inte ställa sig vid spisen! De ska bli trevligt att ses allihop för det är inte ofta vi gör det nu för tiden. Mamma önskade tacos så självklart gör vi hennes till viljes och lagar den mexikanska gudomliga rätten som hon tycker så mycket om. 
Som vanligt så följer jag kära mor och handlar i morgon eller på fredag eftersom hon inte heller orkar bära varorna. 

12 SEPTEMBER


När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...