fredag 3 januari 2014

Intressant Blogg!

Jag fann en blogg på internet som en specialistläkare i psykiatri driver. 
Det fanns väldigt mycket intressant att läsa på hans blogg och jag skrev några rader till honom. 
Fick detta som svar:
Tack för att du tar upp ett viktigt perspektiv, som tyvärr ofta missas, nämligen anhörigas situation. Som professionella bör vi ha en stor ödmjukhet inför anhörigas upplevelser. Jag hoppas att din dotter hittar en väg för att välja ett liv utan självdestruktivitet.


Faktum är att anhörigas situation ÄR förskräcklig och bemötande gentemot oss är rent bedrövligt. Ingenstans har jag som mamma till E känt ett ordentligt stöd jag med. Ingenstans! 
Det sista året har varit sämre än någonsin och kontakten med personal som jobbar med vår dotter är riktigt riktigt undermålig. Det är faktiskt inte så lätt att vara förälder till någon som har ett självskadebeteende och det går inte en dag utan att vi oroar oss. Tänk er själva att leva i den oron dygnet runt vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. Det är mer än man mäktar med många gånger! 
Det jag hade önskat är en bättre kontakt med dem runt E men i stället så har den blivit sämre än någonsin.

Tack Anders för ditt svar och fler av dig skulle sannerligen behövas inom den psykiatriska vården.
Nedanstående som han har skrivit är läsvärt och mycket kloka ord:

Det stora problemet för självskadeprojektet är den tredje gruppen. Svårt självdestruktiva patienter där all form av sedvanlig behandling och specialiserad behandling tycks misslyckas (och denna grupp kostar stora pengar för samhället). Denna grupp vill man helst inte diskutera, för det saknas egentliga behandlingsformer. Kanske hoppas man slippa ”nyrekrytering” till gruppen genom att ge insatser till de andra grupperna (och det kan finnas en viss poäng med det).
Den nuvarande lösningen är blunda för problemet vilket i praktiken innebär att man dumpar problemet på enskilda behandlare inom psykiatrin. Tyvärr slutar detta ofta med att patienten remitteras runt mellan läkare och hamnar inom slutenvården. Inte sällan slutar patienten inom regionpsykiatrin och sedan kritiseras regionpsykiatrin för att de använder osunda metoder (bältning, inlåsning, övervakning, skyddshandskar…) för att skydda patienterna. Regionpsykiatrin är naturligtvis inte rätt vårdinstans, men samtidigt gör de bara vad socialstyrelsen/IVO kräver; man skyddar en människa med hög risk för självmord (och självdestruktiva har ju en hög risk för självmord).
Regionpsykiatri till gravt självdestruktiva patienter är bara en logisk konsekvens av socialstyrelsens idéer om suicidriskbedömningar och inlåsning/övervakning av suicidnära patienter.
För att komma åt självskadeproblematiken måste man våga ifrågasätta traditionell psykiatrisk vård, suicidriskbedömningar, inläggning, tvångsvård och övervakning. Man måste också försöka inse att självdestruktivitet vanligtvis handlar mer om osäkerhet i identiteten än bakomliggande psykisk sjukdom.






När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...