tisdag 25 februari 2014

Känsla!

Jag har haft mitt barnbarn i eftermiddag då hennes mamma är sjuk. Det gör mig gott att umgås med henne och jag tänkte i eftermiddag då vi hade det mysigt i soffan framför teven att jag kan koppla av och må bra på ett helt annat sätt än då mina egna flickor var små. 

Det är ju så att jag fick ångest under mina strular år men jag hankade mig fram ändå utan att nämna det för någon och utan mediciner. 
Först då flickorna var i treårsåldern så poppade den upp igen i en väldigt stark form. Jag mådde gräsligt dåligt samtidigt som jag skulle vara en bra fungerande mamma till mina barn. 

Som ensamstående till tvillingar ( blev singel när de var fyra månader gamla ) var av den ena tvillingen fick två hjärnblödningar vid födseln och med det olika funktionshinder blev allting mig överjävligt och orken tröt. 
Jag ville verkligen så mycket men gick in i väggen i stället! Sov väldigt dåligt, ångest, mediciner, hjälp av sociala mm....under flera år! 

Till slut vände det till det bättre! Jag vet egentligen inte varför och hur men blev sjukskriven på heltid och det var nog räddningen för mig. Inga krav och ingen stress över att behöva fara till ett jobb!  Det räckte med att vara mamma till en funktionshindrad och jag hade då även blivit beviljad vårdbidrag på halvtid för E.

I dag kan jag njuta av att ha barn omkring mig även om jag lätt känner igen den gamla stressen om det blir för mycket. Det är som att utbrändheten aldrig riktigt går över.

Jag fick även diagnosen adhd för många år sedan och det var väldigt mycket som stämde in på mig i den utredningen. Inte för att det var till någon hjälp direkt med att få en diagnos. Annat än att jag är förtidspensionerad och det är också något som jag behöver få vara, därför att jag känner mig själv så pass att jag vet att jag skulle rasa om jag utsätts alltför mycket av stress och en massa krav.

E är rätt så lik mig i mångt och mycket! Vi båda vet väldigt väldigt väl vad ångest är, vi båda har diagnosen adhd ( även om jag ibland vill att hon gör en ny utredning för att återigen fastställa hur det är med den saken ), vi är båda känslomänniskor och klarar inte av stress. Jag minns Es barndoms år som det vore i går....

Det var ett litet helvete var morgon! Det är det så klart hos många barnfamiljer just på morgonen då alla ska upp, äta frukost, klä sig, samsas om badrummet och sedan ge sig i väg. 
Men för oss var det lite mer än så....E kunde ofta få utbrott utan dess like, hon kunde skrika, slå sig själv, bitas, springa ut utan skor i vinterkylan om vi var lite sena. Eller vad det än handlade om! Det behövdes så lite för att hon skulle tända på alla cylindrar och det blev kortslutning. 

Vi var många som undrade vad som hände inom henne! Både i skolan och hos oss föräldrar gick tankarna på högvarv. Läkarna trodde att Es utbrott eller anfall som det kallades berodde på epilepsi och det gjorde det nog i många fall.

Hon blev oftast stel som en pinne, ögonen rullade runt och hon blev helt borta i blicken och i sättet. Det gick alltså inte att nå henne under dessa utbrott och det enda jag kunde göra var att hålla fast henne, så att hon inte skulle skada sig själv. 

Att jag fick smällarna gjorde mindre men med åren så blev hon starkare än mig - jo jag är klen som tusan! Det blev svårare att hålla henne till dess hon hade lugnat sig men släppte jag E så skadade hon sig själv eller mig.

E har alltså alltid varit självdestruktiv! Sedan hon var en liten liten flicka då jag fick komma till undsättning mer än en gång eftersom hon försökte att skada sig genom att dunka pannan i golvet eller i vad som helst. Att det sedan blev så hemskt att hon började med att skära sig är fruktansvärt och oförståeligt men kanske ändå inte så förvånande. 

Jag läste för många år sedan en bok som hette Nancy! Den flickan påminde mycket om min dotter och hur det har varit hos oss och i vår familj. 

E går på Vågen tre dagar i veckan under några timmar per gång. Hon trivs och verkar må rätt så bra fortfarande. Kanske har hon lite ångest ibland men det är inget som hon pratar med mig om. Däremot så säger hon själv att hon mår bra och jag måste ju lita på vad hon säger även om det är så otroligt att jag har svårt att tro på det. Det är så det blir efter många år med att leva i upp och ned världen som förälder till någon som har ett självskadebeteende. 
Man vågar inte riktigt tro på att nu är det verkligen sant att mitt barn mår bättre. Det är lätt att man tänker för hur länge då? För hur länge ska hon må bra innan det dalar igen? 

Hur som helst så är det nu en vecka sedan E började sin nedtrappning på Risperdal. Hon har inte märkt av något med det förutom att hon inte längre är trött om kvällarna. Det saknar hon! 
E gör sina skattningar och färdigheter och allt vad det heter och hon pratar även på Vågen med förmodligen sin egen samtalskontakt. Jag vet inte om det blir så att vi föräldrar blir involverade något i det där men jag hoppas så klart på det. 

Jag har suttit i styrelsemöte i kväll via SKYPE och tycker att det är ett trevligt gäng som jag har hamnat i. Jag tror också på att den här föreningen kan det bli något stort av med tiden. Vi jobbar för en bra grej!

Bjuder på en fin video där denna kille berör ens innersta med sin jojk och så kommer en bild på mig och mitt älskade barnbarn tagen i kväll! Enjoy!


  


Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...