lördag 15 februari 2014

Klockrent!

Som mamma till en flicka med ett självskadebeteende så söker jag ofta information om självskadande. Jag vill veta och jag vill ha kunskap! Jag vill veta vad som är bäst för någon som mår dåligt på detta sätt och vad som kan vara till hjälp för E. 

Detta beteende var relativt nytt för mig då jag nästan aldrig hade hört talas om det innan det uppdagades att E var självdestruktiv. Visserligen så hade min bästa vän ett självskadebeteende och både skar och brände sig på den tiden det begav sig. Men i övrigt så var jag oupplyst och helt helt okunnig. För mig var det ångest och missbruk som var mig bekant. 

Jag har under det sista året förstått att ett självskadebeteende kan klassas som ett slags missbruk därför att det är väldigt svårt att sluta skära sig. Precis som det är svårt att sluta dricka eller knarka!

Jag läste hur som helst detta i Läkartidningen som jag delar med mig av då jag tycker att det var en intressant läsning. Ta er tid att läsa nedanstående text:

Självskadebeteende är vanligt och stigmatiserande 

Självskadebeteende, t ex att aktivt skära eller bränna huden, är vanligt och ibland (men inte alltid) förknippat med annan psykiatrisk problematik. Självskadebeteende börjar oftast i tonåren.

Omhändertagandet av individer med självskadebeteende har kritiserats, bl a för brister i bemötande och tillgång till specialiserad behandling.

Självskadebeteende innebär att man aktivt skadar den egna kroppen, t ex genom att skära sig eller bränna huden. Det finns en koppling mellan självskada och suicidala handlingar, men självskadande beteenden kan också förekomma utan suicidala intentioner och då ha syftet att lindra ångest eller andra negativa känslor.  Självskadebeteende börjar ofta i ungdomen och är ibland, men inte alltid, associerat med annan psykiatrisk problematik, t ex ätstörning, ångest och depression. Självskada utgör också i sig  ett kriterium vid diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline-personlighetsstörning).

Självskadebeteende är vanligt. En nyligen publicerad multicenterstudie som inkluderade elva europeiska länder visade en livstidsprevalens på 27,6 procent, där 19,7 procent rapporterade enstaka episoder, medan 7,8 procent hade haft återkommande episoder av självskadebeteende.

Rapporter om brister

Vad som i viss mån särskiljer självskadebeteende från andra symtom på psykisk ohälsa är återkommande rapporter om brister i omhändertagandet.

Kritiken mot vården gäller bristande kontinuitet, dålig kommunikation, dålig kunskap och bristande förståelse hos personal, och till och med kränkande beteenden från vårdens sida. Patienter har inte gjorts delaktiga i vården och upplever sig stigmatiserade. 
Uppföljning och behandling för självskada anses vara otillräckligt utvecklad och ojämnt fördelad. Tillgången till specialiserad behandling som dialektisk beteendeterapi är begränsad, och behandlingen kommer inte sällan in sent i förloppet.

Omhändertagandet vid självskada bör omfatta en strukturerad utredning/bedömning av den psykiska hälsan inklusive relevanta sociala omständigheter. Bemötandet ska präglas av ambitionen att involvera den enskilde på ett respektfullt och inkännande sätt. En central aspekt är att förstå självskadebeteendets funktion för individen och om det finns någon koppling till suicidala intentioner. Utredning och eventuell behandling av förekommande psykiatrisk samsjuklighet bör inledas redan i samband med den första vårdkontakten. 

Läkemedelsbehandling anses inte ha någon effekt på självskadebeteenden och rekommenderas därför inte.







 

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...