måndag 17 februari 2014

Papperslunta

Jag plockade fram alla papper som jag har angående vår dotter och det är journaler, det är kopior på ansökningar, det är avslag från socialtjänsten, socialnämnden, det är bifall från Förvaltninsrätten, avslag från Kammarrätten, anmälningar till IVO och gud vet vad. 

Jag kan med gott samvete säga att jag har ta mig tusan gjort allt för min dotters skull. Jag har stångat pannan blodig i min strävan efter hjälp till henne. Ändå har det inte givit ett endaste gott resultat!

Vågen är inte vad vi önskade för E men då inget annat erbjöds så får vi hoppas att kan vara till hjälp för henne. Några timmar per vecka känns för lite men samtidigt så förstår vi hur de resonerar. Jag antar att det är så att de tänker att E inte orkar med hur mycket som helst och kanske inte kan ta in mer än vad som blir på några timmar i veckan. 
Men eftersom ingen pratar med oss föräldrar så kan vi inte heller veta hur de tänker och hur de resonerar. Vi får gissa oss fram!

Vår största önskan var ju en behandlingshem vistelse på Lenagården som ligger i Uppsala. Anna Kåver som säkert många vet vem hon är ( . Hon utbildade sig till psykolog vid Uppsala universitet och är specialiserad på KBT, kognitiv beteendeterapi samt har skrivit flera böcker ) rekommenderade LG till mig då jag var i kontakt med henne i april 2013 efter Es första riktigt allvarliga självmordsförsök.

Jag vet att E har gjort fler överdoseringar och bland annat överdoserat inne på en sluten avdelning på psyket, men de var nog inte fullt så allvarliga som dessa i april och maj 2013. 
Jag vet också att hon har legat inne på MAVA fler gånger än vad jag och resten av familjen har blivit upplysta om. 
De på MAVA nämnde nämligen det vid ett av tillfällena jag besökte E när hon låg intagen på avdelningen och låg utslagen efter skiten hon hade stoppat i sig.

Det som slog mig nu i kväll efter IVOs brev är att de menar på att boendet inte har gjort något fel och att vår dotters självbestämmanderätt och integritet var viktig. Naturligtvis var det jätteviktigt vilket vi alltid har tyckt MEN herregud flickan hade ju överdoserat flera gånger, hon hade fått styra över sina mediciner själv TROTS överdoser och dribblande där hon gömde undan tabletter som hon hade sparat osv.

Hon hade fått styra över det mesta precis som det i ett normalt tillstånd ska vara, men när någon som skär sig sönder och samman där artärer skadas, där ångesten och tankarna tar över så att en ung fin flicka inte är sig själv och hon inte finner någon lust att orka kämpa vidare. Då måste någon hålla koll och då ska man inte få bestämma över sina egna mediciner. Jag kan tillägga att till slut så fick E inte längre ha hand om tabletterna själv. 
Jag kan också tillägga att en viss övervakning sattes in. En extra personal till klockan 23 under en tid och det ska de ha en eloge för.   

Psykiatrin sade klart och tydligt vid flera tillfällen att eftersom E bodde och fortfarande bor på ett gruppboende, så ansåg de att det var boendets uppgift att skydda E från att skada sig. 
De skrev ut henne från psykiatrin och de skickade hem henne gång på gång från akutpsykiatrin med orden att hon har det bättre på boendet. Det hade hon så klart för en vistelse inom psykiatrins väggar är ingen hit, för någon. 
Tristare miljö får man leta efter! 



När hon då skickades hem i april från MAVA efter överdosen så lovade enhetschefen för boendet att de skulle sätta in en extra personal under en tid. Som sov inne hos E!
Just för att vara säker på att hon inte försökte ta sitt liv igen! 
Nu blev det inte så därför att E inte ville det....

Vem kunde då garantera hennes säkerhet? MAVA som inte kunde ha henne inskriven mer då faran var över? Psykiatrin som inte ville lägga in henne på en av deras avdelningar? Boendet? NEJ! Ingen av dem kunde skydda henne från sig själv. 
Jag erbjöd min dotter att flytta hem igen till mig då jag är hemma om dagarna och har all tid i världen för henne. 
Men hon ville inte det! Kanske förståeligt då hon inte har bott hemma på flera år. 

Jag kan inte göra mer för min dotter! Det inser jag mycket väl och det är nu bara att hoppas att Vågen ger något som jag har nämnt i tidigare inlägg. Annars hoppas jag av hela mitt hjärta att E själv ber om att få åka till Lenagården. Då först kan det kanske hända att hon får fara.

Jag har återigen sänt ett mail till socialsekreteraren som jag och Es pappa träffade långt före jul. Mitt senaste mail sände jag i i januari med en förfrågan om hjälp till socialbidrag för Es del. 
Hon har ännu inte svarat! Hon gick totalt upp i rök! 
Får se om kvinnan svarar denna gång...

Sist men inte minst så är jag tacksam över att E mår bättre. Hur hade det sett ut om hon inte hade gjort det?! Jag oroar mig dock inför hennes nedtrappning och utsättningen av Risperdal. Den skulle plockas bort när den nuvarande rullen var slut. 
 



 


 

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...