lördag 1 februari 2014

Planeringar

Angående den planerade starten på Vågen för E så pratar personalen och läkaren ihop sig om hur innehållet ska se ut. De kommer att diskutera med E om planeringen och hur det ska bli, de kommer att komma med olika förslag och upprättar där efter en behandlingsplan. 

Det pågår alltså ett arbete och samtal kring innehållet i planen och det känns bra att något händer. Det har bara tagit en galet lång tid men bättre sent än aldrig kanske man kan säga. Det gäller att tänka positivt och blicka framåt vilket jag absolut gör. 

Jag har äntligen börjat på att kunna slappna av lite mer den sista tiden och börjat känna att man kanske slipper den här berg och dalbanan som vi har levt i under många år. 

Det är oerhört jobbigt att pendla mellan hopp och förtvivlan som vi har gjort. Att tänka och tro att nu vänder det för E för att nästa dag eller i nästa vecka förstå att det gjorde det inte alls...Nä fy fan vad jag är less det där! 

Jag som själv inte har haft ångest på så många år har haft det jobbigt sista året med känslan av att någon försöker strypa mig. Tack och lov så har det inte känts av speciellt ofta och går i vågor, men det är likväl väldigt jobbigt när det blir så.

Jag som ser mig själv som en väldigt stark person, som har gått igenom så mycket under många år och ändå har stått pall.
Jag har sett blodiga rakblad, jag har plockat undan allt ifrån en rostig potatisskalare till vassa knivar, jag har sett Es armar, jag har legat om nätterna då hon bodde hemma och lyssnat på ljud från henne och våndats med mardrömmar där jag har vaknat och gråtit, jag har tagit strider mot myndigheter och jag har legat sömnlös oändligt många nätter. 

Trots det så har jag aldrig fått tillbaka min ångest och jag har som sagt var alltid känt mig väldigt stark. 
Till för drygt ett år sedan! 
Då fick jag en riktigt jobbig ågren i samband med flytten till byn. Jag blev livrädd att den skulle etsa sig fast i mitt liv igen, att den skulle börja styra och ta över den jag är, men på det sättet har den inte gjort det. Bara det där med känslan av att bli strypt!

Jag glädjer mig därför nu åt att kanske kunna släppa mer och mer på det jobbiga och bara vara här och nu. 
I allt det tunga som har varit så har jag gnisslat sönder mina tänder fullständigt om nätterna och fick domen att behöva byta ut alla sex framtänderna mot konstgjorda.
Nu har jag då sex nya fräscha gaddar i överkäken ( de var inte billiga ) och jag bär bettskena varje natt. Hur kunde jag vara utan förr om åren?! 

I morgon kommer lillan för att sova över! Längtar redan!

Bjuder på några sköna bilder! Vera i min famn och Troy ute på gården denna förmiddag och lite annat smått och gott.

                           









                                        


När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...