lördag 8 februari 2014

Serien om själmord

Detta blir ett relativt kort inlägg så här på lördagseftermiddag. Har varit ute och skottat ett par gånger medan snön vräker ned. Det är nu inte så mycket till gård att skotta men altanen på baksidan, lite yta på framsidan och runt bilen på parkeringen. 

I dag fyller flickornas pappa 49 år! De skulle dit och fira honom med tårta och trevligheter men först skulle E på bio med en personal och en annan som bor på boendet. Grattis T på din födelsedag!

Aftonbladet har som ni läsare vet haft en serie om självmord bland unga som har varit jättebra. Det enda vi kan nu hoppas på är att regeringen och de som styr tar detta på allvar och gör mer än vad som har blivit gjort. En grej är att de ändrar på lagen så att även socialtjänsten är skyldiga att ge vård till dem med ett självskadebeteende. Det är inte alltid så har vi fått erfara! De skyller åtminstone på lagen och menade att det var landstingets ansvar att låta E få behandling på ett behandlingshem. 

Ur AFs artikel i dag:

Att förlora ett barn är bland det värsta man kan uppleva.
Ingen av oss vill stå vid våra barns grav.

  Aftonbladets Mary Mårtensson har under sex dagar granskat självmorden bland barn och ungdomar under 25 år.
Hur smärtsamt det måste vara att mista ett barn i självmord kan bara den förstå som själv sörjt invid gravstenen, där en alldeles för ung människa fått sin sista vila.
Marianne vet. Hon tvingades begrava sin dotter Melinda, som 16 år gammal tog sitt liv i april 2013.
Melinda – en älskad tonåring, som kände att hon vissnade, när hon borde ha blommat.

Att förlora ett barn i självmord orsakar livslång sorg och smärta hos de efterlevande. Det väcker dessutom starka känslor av skuld hos nästan alla föräldrar, som också plågas av de ständigt malande och ofta obesvarade frågorna:
Varför? Varför ville mitt barn inte leva? Varför kunde jag inte förhindra självmordet? Varför gjorde vården inte tillräckligt?
Att granska självmorden har varit ett plågsamt – men mycket viktigt – arbete. Liksom att möta så mycket sorg, ledsnad, smärta, uppgivenhet, självklander och övergivenhet hos de efterlevande föräldrarna och syskonen.

När vi inledde granskningen ställde vi oss frågan varför så många ungdomar mår så ­psykiskt dåligt att de tar sitt liv – eller försöker ta sitt liv. Varför ser de självmord som enda ut­vägen?
Det är dags att vi ställer oss de relevanta frågorna. Alla vi som ska finnas där som stöd för våra unga – för att de ska våga växa, känna nyfikenhet på livet och med glädje vilja fortsätta att ­utforska tillvaron.
Vi kan inte nonchalera de ­kolsvarta siffrorna. Varje pinne i statistiken är ett förlorat liv.
Vi är fortfarande 1 530 människo­liv bort från noll­visionen för självmord.
Vad kan vi göra mer?
Vad kan sjukvården göra?
Psykiatrin?
Skolorna?
Politikerna?
Och vi föräldrar?

Vår förhoppning med den här granskningen är att vi lyckats väcka de frågor som kan leda till diskussion och debatt. Och att svaren kommer. Svaren på hur vi kan få bättre självmordsprevention, bättre vård för deprimerade och suicidnära patienter, säkrare diagnostik och självmordsrisk­bedömningar.
Hur kan vi få våra unga att känna att livet är värt att leva?
Till dig som läser detta vill jag säga, att du kan hjälpa. Kanske mer än du tror.
Sträck ut en hand till den som mår psykiskt dåligt. Var inte rädd. Här får du råd från Sveriges främsta experter på självmordsprevention om hur du bäst kan hjälpa.

Och till dig som har självmordstankar eller självmordsplaner vill jag säga:
Slut dig inte.
Utan be om hjälp.
Berätta för någon hur du mår.
Tveka inte.
Det kan rädda ditt liv.
Lämna inte kvar ­dina anhöriga och ­dina vänner i livslång sorg och smärta.
Du behövs – även om du inte tror det just nu.
 



När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...