lördag 15 februari 2014

Självdestruktiv

Jag har sedan jag allra första gången fick veta att min dotter var självdestruktiv funderat över varför och hur det kom sig att hon ens började tänka i de banorna att hon skulle skära sig. 
Jag har även undrat hur hon har vågat och hur hon den första gången hon skar sig, ens vågade sätta ett skärverktyg mot sin arm i syfte att lindra den ångest hon hade.
Till saken hör att hon alltid har varit rädd för att ta blodprover, sprutor och blod.

Läste hon på internet om flickor och för all del även pojkar som skar sig eller fick hon höra det av någon på skolan, av en kontaktperson....Frågan är om jag någonsin får veta varför och vad som satte igång det hela?! 

I början var det inte allvarliga skador utan mest bara små rispor på armarna ( därför avfärdade BUP detta och menade att det var inget att bry sig i ), men i takt med att åren gick så blev det värre och värre. Jag fann när jag sökte igenom hennes rum en gammal rostig potatisskalare, jag fann en fruktkniv och andra skärverktyg som jag förstod att hon använde i syfte att skada sig.

För var gång som jag gick igenom rummet fick hon förstås ett ilske utbrott utan dess like och försökte förbjuda mig att rota. 
Nu var det ju inte roligt att behöva leta! Att finna grejer som hon använde var lika jobbigt varje gång, men det var nödvändigt att åtminstone försöka stoppa henne från att skära sig. 

Situationen blev ohållbar allt medan tiden gick, vi rök ihop stup i ett, hon satt isolerad på sitt rum i mörkret endera tittandes på teve eller surfandes på internet. 
Jag var verkligen inte nöjd med att ha det så och försökte locka ut E ur sitt skal och sitt rum. 
Vilket var hopplöst! 

Till slut fann jag inget annat råd än att be socialtjänsten om hjälp. E blev då erbjuden en placering på ett gruppboende som skulle öppna under våren 2010 ( om jag nu minns rätt årtal ).

Efter att ha funderat så tackade vi ja och E var överförtjust! Tänk att få en egen lägenhet vid nitton års ålder. Visserligen en servicelägenhet i ett boende, men likväl en alldeles egen tvåa. 

Jag hoppades att E skulle sluta med sitt självskadebeteende när hon flyttade ( naivt.... jag vet ) men när hon hade flyttat och jag städade ur hennes rum, så fann jag för första gången två blodiga rakblad i en ask. Mitt hjärta blödde och jag grät floder över vad jag hade funnit och över insikten att det inte skulle bli bättre i första taget. 

Den vård E har fått under alla dessa år har varit undermålig, milt sagt! BUP förlåter jag aldrig! De nonchalerade hennes mående och tog verkligen inte tag i problemet i tid. Hade de gjort det så hade hon kanske inte fortsatt att må så fruktansvärt dåligt i så många år. Vem fan säger till föräldrarna att ni ska inte bry er om hennes självskadebeteende, ni ska låtsas som att ni inte vet om det, ni ska inte prata med henne om det, eftersom det är så ytliga skador och ni genom ert prat kan förvärra hennes skärande.

Psykiatrin har inte heller fungerat smärtfritt med flera byten av samtalskontakter och nedskärningar av samtalstimmar eftersom de ansåg att E ej behövde gå en gång per vecka och prata. De ansåg att det fanns andra som mådde sämre.
Detta var innan hennes självskadebeteende ökade och hon började att skära sig djupare, oftare och allvarligare. Så djupt att artärer skurits av och personal har fått torka blod på väggarna och många stygn har lagts på denna tös armar.

Hade de inte dragit ned på timmarna och försökt att få en samtalskontakt som stannade, så hade de kanske kunnat att hjälpa E fortare. Jag menar....den hon har nu hon hon haft i ett par år men det tog sin tid innan det blev den kontakten. 
Hon som berättade i juni månad på ett stormöte att hon inte kunde få en bra kontakt med E, att hon inte trodde på Vågen för Es del och att hon inte kunde hjälpa vår dotter. 

Nu är Vågen ändå på gång! Det vi kan hoppas på är att den hjälpen fungerar, att vår älskade dotter fortsätter att kämpa för att bli frisk och att hennes samtalskontakt gör ett bra jobb tillsammans med E och övrig personal. 

När ( för det är jag övertygad om ) hon har slutat att skära sig och det har gått en tid så vill jag hjälpa henne att ta bort alla ärren som hon har. Jag har lovat E det och jag vet att hon själv vill det också, men frågan är hur det ska gå till - om det blir via en operation eller laser. Jag har en vän som har arbetat med kvinnor med ett självskadebeteende och hon berättade för mig att flera av de tjejerna har opererat bort sina ärr och hon tyckte att det blev bra. 
Operation är alltså ett alternativ! Laser vet jag inte riktigt om det är så bra och tar bort ärren. 

Min dotters ärr vittnar om ett inre sår som hon har burit på under en lång lång tid. När det har läkt så får hon själv ta beslutet om hur vi ska gå tillväga. 
Väljer hon att inte ta bort ärren så står jag vid hennes sida i det beslutet och väljer hon att operera bort dem, så lovar jag att även där finnas hos henne. 

Jag har också sår och ärr - i min själ! Jag känner mig som att jag har åldrats tjugo år från april månad 2013, då E höll på att avlida av den första allvarliga överdosen och fram till nu. Tack och lov att jag är sjukpensionär! Jag hade ALDRIG orkat att jobba och vara social, med detta omkring mig. 

Dagar som känns lätta är när jag har mitt barnbarn hos mig - som nu! Hon pladdrar och håller igång hela tiden! Är helt underbar och är den som fick mig att känna glädje i livet igen. 
När jag fick veta att hennes mamma var gravid så blev jag enbart glad och lovade att stötta henne i hennes val att bli en ung mamma. Jag var till och med på förlossningen och fick äran att klippa navelsträngen.

Det skapade helt klart ett speciellt band mellan mig och mitt barnbarn och jag älskar denna flicka så oerhört mycket. 

Jag delar med mig av en bild tagen i dag!




   

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...