söndag 23 mars 2014

Barnhem

Jag ska nu berätta för er läsare lite om min bakgrund:

Jag är adopterad och kom till mina föräldrar då jag var ungefär 1, 5 år gammal. Innan dess var jag på ett barnhem i norra delen av Sverige.

Ett barnhem som dessutom inte alls var bra! När jag kom till mina föräldrar så var jag mager, hade ingen muskulatur därför att jag aldrig fick vara på golvet och lära mig att krypa och gå, och jag var en orolig liten tös. 
Jag var runt två år när jag slutligen kunde gå och var en apatisk flicka, som satt på golvet och stirrade utan att säga något och utan att söka kontakt med omgivningen och mina föräldrar samt min storebror.

När jag väl blev tryggare efter en lång tid så släppte jag inte min mamma för en sekund. Hon blev den trygghet och vuxenkontakt som jag hade saknat under de första 1,5 åren av mitt liv.

Jag kunde inte somna av mig själv utan vaggade mig själv till sömns varje kväll. Ingen hade tagit upp mig ur sängen på barnhemmet, ingen hade gått ut med mig på promenader så att jag fick se omvärlden och ingen hade nattat mig.
Det fick jag göra själv genom något som mina föräldrar kallade tulla. Nu tullar hon igen sade de till varandra!

Ni kanske har sett barn som sitter och vaggar i sina barnhemssängar i utlandet på tv. Något liknande var det!

När jag och de andra på barnhemmet skulle få frisk luft så satte de på oss mössor där vi satt i spjälsängarna och sedan öppnade de fönstren en stund. Aldrig fick vi se manliga skötare så när mina föräldrar kom för att hälsa på mig, så bad sköterskorna min pappa att hålla sig i bakgrunden för att jag inte skulle bli rädd. 

Vad tror ni att det första som jag gjorde var när jag fick syn på honom?! Jo jag ålade mig över till hans famn och från det ögonblicket var han såld. 

Personalen på barnhemmet hade tyckt att de skulle välja ett annat barn eftersom jag var född för tidigt och nog hade hörselproblem och kanske var utvecklingsstörd. 
Tack kära mor och far för att ni ändå valde mig så att jag fick ett bra liv <3

Min biologiska mamma hade inte möjligheterna att ta hand om ett  barn och ville nog inte ens ha något. Hon drack en hel del har jag fått veta och hon var ung när jag kom till, samt att hon inte hade någon partner.

Vem som är min pappa står att finna i stjärnorna! Hon uppgav ett namn men det visade sig inte vara han som var min biologiska far. Jag sökte nämligen upp honom och vi tog ett dna prov för att fastställa faderskap eller inte. 

När jag sedan skulle försöka få tag i min biologiska mamma så fick jag veta att hon hade avlidit en tid innan, endast sextio år gammal i hjärtproblem. Förmodligen delvis på grund av ett fel leverne och fetma. 

Jag sökte upp mina biologiska släktingar då min mamma hade en bror och en syster. Brodern pratade jag med en gång i telefonen och han berättade att han hade varit polischef i södra Sverige, att hans söner också är poliser och att han själv numera var pensionerad. 

Det han hade att berätta om sin syster ( alltså min avlidna mor ) var det jag redan visste, det vill säga att hon drack för mycket och var väldigt överviktig under sin livstid.
Efter vårt samtal så hänvisade han mig vidare till sin syster som bodde i Luleå. 

Jag tog kontakt med henne via brev och vi brevväxlade en tid med varandra. Hon berättade att hon var gift med en man som också hade varit polis för att sedan bli åklagare och de hade två söner de med. 
Hon berättade att hon hade cancer och gick på behandling i Umeå så vi bestämde oss för att ses vid deras nästa besök på lasarettet. 
Jag och mina flickor mötte upp dem på patienthotellet där vi åt en middag tillsammans. 
De gav mig ett halsband som min biologiska mor hade ägt och hade även valt ut några kort till mig. 

Vi pratade om att ses igen och att vi skulle komma och hälsa på dem i Luleå. Något som aldrig har blivit av! 
Över fyra år har gått sedan dess och vare sig de eller min biologiska farbror verkar vilja ha någon kontakt med mig eller flickorna.
Jag har försökt skapa en slags relation, tro mig!

För mig var det viktigt med den kontakten, att se likheter och kanske känna igen sig i dem litegrann. 

Mina adoptivföräldrar har alltid funnits där för mig och de har stöttat mig i ur och skur. De har hjälpt mig genom svårigheter och de har hjälpt mig ekonomiskt när det har krisat. Det är de som är mina föräldrar och det är de som bryr sig om mig och flickorna. 

Ingen kan ersätta dem men det hade varit roligt med en kontakt med de biologiska släktingarna dels för min skull och för mina döttrars skull också.



Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...