lördag 8 mars 2014

Funderingar!

Satt och funderade på de gångna åren och då speciellt på de elva månader som har gått sedan jag fick det första samtalet om att E låg på sjukhuset efter en överdos ( det hände ju även i maj ). 
Elva månader har det gått sedan dess, elva långa månader som har varit egentligen en enda stor kamp och fajt med olika instanser och myndigheter.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig aldrig någonsin vill behöva uppleva det igen. Never ever!! 
Jag tror nämligen inte att jag skulle orka gå igenom det här en gång till. Alla samtal, mail, nonchalansen som vi har mötts av både jag och Es pappa, oförståelsen, oviljan att ge vård, tystnaden....

Jag satt också och undrade över vad det var som gjorde att det började vända för E?! Bestämde hon sig helt enkelt för att nu ska hon leva och inte dö? Bestämde hon sig för att kämpa och försöka att verkligen sluta skära sig? 

Jag har som mamma till henne många tankar och funderingar och många av dem kanske jag aldrig får något svar på, men det å andra sidan gör kanske inte så mycket. Huvudsaken är att jag själv märker att E mår bättre fast hon så klart har bättre och sämre dagar. Hur ofta hon egentligen skär sig numera vet jag inte men jag hoppas att det händer alltmer sällan.

Kanske hon också en dag kan närma sig mig och våga öppna sig och berätta lite för mig om sin vardag och livet. Jag tycker om öppenhet och värdesätter ärlighet högt.
En annan sak som jag längtar efter är att få en ordentlig kram av E. Hon kramades jämt när hon var yngre och jag som är en riktig kramig typ av mig älskar att få ge och ta mot kramar. 

Sedan när E började att må sämre och sämre så försvann de där kramarna och nu sedan flera år tillbaka så står hon bara där med armarna hängandes efter sidan utan att ge något tillbaka.

Jag har därför slutat upp med att ge henne någon kram eftersom jag inte vill vara påträngande och det enda jag kan hoppas på är att hon en dag igen kan ta mot närhet och kramar. 
Jag vet att hon inte har några större problem med det vad det gäller andra och det sårar mig att det är så. 
Ändå så försöker jag att tänka att antagligen så beror det på att hon inte mår bra och har svårt att tycka om sig själv och att det inte handlar om mig som mamma utan helt enkelt om henne själv. 

Det glädjer mig väldigt mycket att det faktist snart har gått ett år sedan överdoseringarna. Jag trodde där ett tag att det var kört och att vi skulle förlora vår dotter. Ingen av mina vänner trodde att hon skulle överleva och ingen av mina vänner trodde att hon skulle sluta med sina självmordsförsök. De sade att det verkade så tydligt som att hon verkligen inte ville leva.

Jag var böjd att hålla med hur smärtsamt det än var att tänka i de banorna men jag kunde inte acceptera det ( naturligtvis inte ) utan gav mig fan på att min dotter skulle få den hjälp hon behövde. Ingen mer fjantvård och in och ut på psyket med en massa piller ordinerad av olika läkare. 

Nu blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss som ni alla vet men det viktigaste är som sagt var att E är på bättringsvägar. 

Fortsätt kämpa E! Jag älskar dig!

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...