torsdag 13 mars 2014

Sju år!

Insikten om att det faktiskt har gått drygt sju år sedan jag förstod att min dotter var självdestruktiv har slagit ned i mig som en bomb. Sju långa och mestadels svåra år där sorgen har varit stor och oron fruktansvärd att bära på.

Den återkommande frågan är och har varit varför hon hamnade i detta? Jag har inget svar men kanske det att hon blev placerad i en annan skola utan sin tvillingsyster och den trygghet hon hade där spelar stor roll.

Likaså att hon i alla tidigare år jämförde sig med sin syrra och själv hade svårt för att acceptera sina svårigheter. Hon ville hela tiden vara som de andra i klassen och avskydde till exempel den räknebok hon fick, som var lite enklare än de andras. 

I årskurs sex bestämdes det att E skulle flytta till en skola där hon kunde få en bättre hjälp och där det var betydligt enklare för henne.
Ett beslut som var ödesdigert har jag senare förstått! E har berättat för andra i hennes närhet hur hon upplevde flytten. 

Med facit i handen så skulle jag och hennes pappa ALDRIG ha gått med på att låta E sluta på den skola hon gick i med sin syster. Vi skulle aldrig ha gått med på att de ansvariga valde den enkla vägen och lämpade över vår dotters skolgång på andra.

Skolan som E då gick på fick öronmärkta pengar till att anställa en specialpedagog ( tror jag att det hette ), men valde att använda de pengarna till att betala den assistent som fanns anställd åt en pojke i klassen.
Det säger väl mycket om hur det var!

Hur som helst så där och då tror jag att E började att må dåligt! Tolv år gammal och första ångestattacken dök upp som gubben i lådan... 
Vi förstod inte vad det var ironiskt nog! Jag som själv hade haft svår ångest under flera år borde ha sett tecknen. 

Vi och sjukvården trodde att det var astmatiska besvär E hade, men jag är tämligen övertygad om att vad jag såg och upplevde hos henne inte var astma. Inte då och inte vid de tillfällena!

E har aldrig hört hemma bland dessa elever som hon fick gå med. Det är min personliga åsikt likväl som jag och vi alla nära och kära anser att hon inte heller hör hemma på det gruppboende hon nu är på. E är för smart och klok för det stället! 

Jag har tagit upp detta med E några gånger och påpekat att hon en dag när hon mår bättre säkert kan flytta till ett helt eget boende utan en massa personal och funktionshindrade runt sig. 

I dagsläget är det förstås inte aktuellt eftersom hon fortfarande har sitt självskadebeteende och behöver folk omkring sig, men jag talar nu om framtiden. 

Jag och A diskuterade det här och kan inte annat än bara skaka på huvudet åt hur fruktansvärt illa det här med E har skötts. 
Från BUP till nu! Skulle det verkligen behöva ta sju år innan hon fick komma till Vågen till exempel? Varför varför varför gjordes inget förra våren när E mådde så väldigt dåligt.

Det var inte direkt boendets eller psykiatrins förslag att vår dotter skulle få någon annan slags vård. Det är jag och hennes pappa som har pushat på och ifrågasatt efter att vi fick vetskapen om att E hade försökt att ta sitt liv i april och maj månad 2013. När vi då också fick veta att hon även har överdoserat vid andra tillfällen så var måttet rågat. 
Det handlar om vår dotter, om vår älskade flicka som är värd att få en bra vård och att få bli frisk från sitt självskadebeteende.













Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...