måndag 10 mars 2014

Tiden går!

Jag återfann bloggen igen som jag startade för fem år sedan! Jag lade ned den ganska fort då det inte var rätt läge att blogga om en sådan känslig sak, som vi hade hamnat i som familj. 
Jag hade motstridiga känslor till allting och det kändes i då läget fel att blogga om en sådan personlig sak. E skulle fylla sjutton år ett par månader senare då jag allra första gången fick vetskap om att hon skar sig. Jag startade även då en blogg men liksom den som jag började på när hon var arton, så lades bloggen ned. 
Det är sju år som jag har vetat om hennes självdestruktivitet men hon hade då hållit på att skada sig innan det. Hur länge vet jag inte!

I dag tycker jag hur som helst inte inte längre att det är något fel i att blogga om detta ämne. I dag kör jag med öppna kort, jag skriver om pendlingen mellan hopp och förtvivlan, om glädje och sorg och om min älskade dotters dagliga kamp för att bli frisk. 

I början så berättade jag inte för henne om mitt bloggande men efter en tid så kändes det mer reko att säga som det var. Hon har tillgång till att läsa bloggen och jag vet också att hon gör det mellan varven. 
På något sätt så har vi nått en överenskommelse att det är okey att jag skriver och att jag inte utelämnar alltför mycket. Ett foto på henne skulle jag aldrig kunna lägga ut även om jag för min egen del hade kunnat göra det. Hon är den vackraste med ett stort hjärta och en ödmjukhet som är enorm. Tycker jag som mamma! 
Jag är enbart stolt över henne och som en stolt mamma så vill jag visa det på alla sätt och vis.

Så här skrev jag i den dåvarande bloggen som presentation: 
Jag är en mamma till tvillingtjejer på arton år. Här skriver jag om den ena flickans självdestruktivitet, om vardagen i vår familj och oron över dotterns mående. Men även om glädje ämnen och intressen.
Min dotter skär sig och äter som en liten mygga mellan varven. Här skriver jag om hennes och familjens kamp samt om vägen till friskhet.

Aldrig kunde jag väl då ana att hon fem år senare fortfarande skulle vara kvar i sitt självdestruktiva beteende. Att hon skulle ha sönderskurna underarmar ( på insidan ) med grova ärr och äta en massa mediciner för att klara vardagen på olika sätt. Det jag vet i dag visste jag inte då!
De ärr hon hade då och det sätt hon skadade sig på för fem år sedan är inget mot hur det har sett ut de senaste åren. 
Jag är glad att jag inte visste mer om framtiden!

  

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...