måndag 14 april 2014

Att stå bredvid

Just det här med hur man som förälder bara kan stå och se på när ens barn mår dåligt utan att få en konkret och bra vård är jättejobbigt. Många föräldrar kan säkert sätta sig väldigt bra in i hur det har varit för oss och det är bland annat därför som jag bloggar. 
Då når jag ut till folk så att de får ta del av vår story, av vår familj och min upplevelse som mamma till E.

Många tycker om att läsa om hur det är att leva i en familj där någon är självdestruktiv, just därför att de känner igen sig som mamma och pappa, som syskon och som någon som kanske också skadar sig.

Det som är ändå glädjande i allting är att efter många år som självdestruktiv så tycks vår dotter nu må lite lite bättre.
Vi kan bara hoppas och tro på att det nu är på väg att vända även om hon har bakslag och återfall där hon skär sig igen.


Något som har slagit mig när jag har talat med dem som jobbar med min dotter så som läkare och behandlare är att när jag har sagt att hon säkert kan bli helt ångestfri en vacker dag, så verkar det inte lika självklart i deras ögon.

Varför inte undrar jag då?! Jag hade ångest i flera år och åt mediciner och gick på behandling för det under en lång lång tid och jag är ju ångestfri i dag. 

Min allra äldsta vän som jag umgicks med jämt under nittiotalet hade en ännu värre ångest än mig.
Hon var självdestruktiv, där hon gjorde sig väldigt illa på olika sätt och där hon många perioder låg intagen på den slutna psykiatriavdelningen. 
Hon mår i dag jättebra och är liksom mig helt ångestfri!

Klart som fan att E kommer att blir frisk och ångestfri utan mediciner! Tids nog!!






När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...