onsdag 23 april 2014

Sjukt trött

Nu är jag verkligen inne i en dålig sömnperiod för i natt vaknade jag klockan 03.30 och naturligtvis så började tankarna återigen att snurra. 
På Es boende och samtalet i går, på mamma, på pappa, på E, på min ena hund som verkar må dåligt på något sätt och så vidare. Hur tusan stänger man av tankar på natten?! 

Somnade till slut om men väcktes av telefonen tjugo i sex då min dotter ringde och berättade att lillans feber inte vill ge sig och att hon hade 38,2 på morgonen. 
Hennes morfar jobbar eftermiddag så först får hon vara där och sedan skjutsar han T till mig och hennes mamma hämtar henne efter sin praktik. 

Jag kan inte påstå att jag är i form för att vara barnvakt men samtidigt så förgyller lillan verkligen min vardag och jag får lite annat att tänka på en stund. 

Kan inte sluta fundera på det här med boendepersonalen och vanligtvis så är jag inte den som hänger kvar i gammalt groll, men de fick mig att känna en sådan olust när jag redan mådde dåligt i det här med min dotter.

Den här biten med tystnadsplikten som de har kört med förstår jag så klart. Men det är det där att de hela tiden har fått mig att känna att de kan min dotter utan och innantill och inte jag trots att flickan bodde hemma i nitton år. 

Orsaken till min och hennes kontaktpersons konflikt var att jag nämnde vår dotters tidigare ätstörningar som alla i hennes närhet visste om att hon hade. Jag nämnde oron över att E tränade på gym, eftersom jag var rädd att hon tränade av fel orsak. 
Det slogs bort fullständigt av hennes kontaktperson som menade på att E inte hade ätstörningar och att det var jättebra att träna. 

Ja det är bra att träna vet väl jag om någon eftersom jag sprang som bara den då jag hade ångest. Men tränar man bara för att gå ned i vikt ( när man redan är tillräckligt fin i kroppen ) och bara tänker på vilken mat man ska äta ( helst ingen alls enligt E ), så tycker jag att det inte är så bra.
Nu säger jag inte att det var så för vår dotter men utifrån vad vi visste tidigare, så fanns oron där. Även om det kanske hade blivit bättre gällande hennes problem med maten...

Både jag, Es pappa och ännu en person läste en gång anteckningar som dottern hade. En slags matdagbok och träningsdagbok där hon skrev om sina jobbiga tankar, om en röst som sade till henne att hon var ful och fet och inte värd något, om en röst som sade till henne att äter du det där så....och så vidare, hon skrev om försöken att bli smal ( trots att hon aldrig har varit på något sätt överviktig ), om att kräkas upp maten och om sin egen hets.

Vi såg sidor på internet som hon var medlem i där det diskuterades vikten och bästa sätten att banta, där idealbilder låg ute på trådsmala och anorektiska människor med mera. Vi såg mail konversationer där de triggade varandra i att kräkas upp maten och dylikt och kanske var det inte så konstigt att jag var orolig, med denna information som vi hade.
När då någon leker besserwisser och ska sätta mig på plats, då blir jag heligt förbannad.

Nästa starka episod var ju när jag for till E för att hämta Kammarrättens papper då jag och min dotter diskuterade för och nackdelar med behandlingshem. 
Personalen knackade i samma veva på hennes dörr och jag berättade för honom vad vi hade pratat om. 

Han stod där bara helt tyst och jag frågade honom om inte han tyckte att Lenagården vore bra för E. 
Han stod fortfarande bara helt tyst och tittade på mig! 
Inte ett ord kom ut ur hans mun men till slut så sade han att han hade ingen åsikt utan hänvisade mig till deras chef. 

De hade blivit tillsagda att inte prata med vare sig mig eller Es pappa utan ville vi något, så skulle vi alltså prata med boendechefen.
Jag for därifrån gråtandes och väldigt olustig till mods!

Man ska komma ihåg att jag redan var nedbruten av allting och hade kämpat för hjälp till E under en lång tid. Jag var synnerligen känslig och är fortfarande det.

Hur som helst så efter det så har jag undvikit personalen och orkar inte möta dem mer. De har å andra sidan inte heller gjort några ansträngningar till att vilja ha en kontakt med oss föräldrar. 
Förutom nu då de vill ha det där mötet!

Ju mer jag funderar på det desto underligare ter det sig att de inte vill att jag och Es pappa ska tillsammans träffa dem utan bara var för sig. Lika märkligt känns det att vår dotter inte ska vara med på träffen. 
Tidigare om åren så har det alltid varit en eller två möten per år på hennes boende där vi föräldrar, E, hennes kontaktpersoner samt kanske sjuksköterskan har medverkat. 

Jag ska försöka få tag i hennes kontaktperson som jag talade med i går och berätta hur jag ser på det hela. För som det känns nu så  bryr jag mig inte längre i personalen. 
Däremot så bryr jag mig om min dotter och det skulle vara för hennes skull som jag träffar den ena av dem i så fall.

Jag försöker att överleva allting just nu helt enkelt och det är inte alltid så lätt.








När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...