torsdag 1 maj 2014

Blandade känslor


Jag älskar att vara ute i stugan och tillbringade varje lovdag med min familj här som barn. När jag själv fick barn så tog jag med mig dem hit om helgerna och vi hade det så mysigt tillsammans.  Nu åker jag hit så fort tid och tillfälle finns och älskar att kunna se vatten var jag än vänder blicken,  höra fåglarna kvittra,  se svanarna simma i viken och ekorren som orädd sitter och tittar på en fundersamt.
Jag älskar varje sten och stock i naturen, varje skiftning i vädret där havet den ena stunden krusas av vinden för att i nästa stund ligga kav lugnt.

Jag älskar alla de minnen som jag har av åren här ute i paradiset men en del gör smärtsamt ont därför att varje grej allt ifrån små vackra stenar prydligt dekorerade på altandäcket till rabatten där mamma så omsorgsfullt varje sommar har vårdat sina blommor som om de vore hennes barn påminner om henne.


Allt det där sköljde över mig i dag och jag har gråtit mängder av tårar för min fina mamma, som är sjuk och inte kommer att få uppleva detta vackra i framtiden och jag har gråtit för den saknad jag kommer att känna.
Jag hatar att veta hur det kommer att bli och att mamma ska dö ifrån oss. Att också veta att det kommer att kunna dröja ett år eller mer gör inte min ledsenhet mindre för att jag vet ju vad som komma skall.
En dag kommer jag säkert att kunna glädjas åt alla minnen här ute men just nu kan jag inte det.

Vi stötte på min moster och morbror på vår promenad och när de började att prata om mamma så brast jag än en gång ut i tårar.



Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...