söndag 18 maj 2014

Ett år

I dag är det ett år sedan vår dotters andra allvarliga självmordsförsök. 
Ett år sedan sköterskan på boendet ringde till mig och Es pappa och berättade vad som hade hänt. 
Nåja inte riktigt exakt vad som hade hänt men att vår flicka låg på MAVA efter ännu en överdos. 
Vad hon hade tagit fick vi inte veta då!

Jag slängde mig in i en taxi och åkte upp till sjukhuset och akutmottagningen där jag anmälde mig som min dotters mamma. 
Efter en stund kom sköterskan tillbaka ( hon var inte speciellt trevlig ) och sade kortfattat att jag inte fick träffa E. 

När jag undrade varför så sade hon att E inte ville det! 

Jag gick då ut igen från akutmottagningen och ringde dels pappan till E och dels till boendepersonal där jag berättade att jag inte fick träffa min dotter. 

Sedan gick jag mot bussen jätte jätteledsen och förbryllad och köpte mig en biljett via mobilappen. Hann inte mer än betala för den så ringde telefonen. Då var det sköterskan igen som sade att nu var det grönt ljus för att träffa E. 

När jag då gick upp på avdelningen som hon hade hamnat på så möttes jag av en flicka som var så drogad som man kan bli. DYNGRAK eller DYNGHÖG i mina ögon sett! 

Hur hon skulle ha kunnat säga nej till att träffa sin mamma där på akutmottagningen är för mig en gåta. Hon var definitivt inte i det skicket att hon kunde prata och tänka.

Där låg min älskade älskade flicka kopplad till EKG och med vak av personal medan jag fick hålla igen för att inte bryta ut i tårar. 

Tårarna kom då jag var hemma igen! 

Aldrig mer vill jag behöva uppleva att få ett samtal ifrån personal på boendet, sköterskan som jobbar åt boendet eller från lasarettet om att min dotter ligger intagen för överdoseringar och självmordsförsök.

När E överdoserade i april så tog det ju ett dygn innan vi föräldrar fick vetskap om vad som hade hänt fastän vi förstod att något var fel. Vi fick ju inte tag i vår dotter!

Ingen ringde till oss och de ljög oss rakt upp i ansiktet när jag ringde och var orolig och undrade om de visste var vår dotter höll hus. 
I maj var det i alla fall hyfsat snabba med att kontakta oss!

Hoppas verkligen att det inte blir fler sådana händelser för E då det var så nära att vi hade förlorat henne. 

Som sagt var så har det gått ett år! Ett år där E kämpar vidare för att bli frisk och få må bra. Där hon gör ett jättejobb med sig själv tillsammans med bra personal på Vågen. 
Jag försöker se det nu som att det bara kan bli bättre och jag tror faktiskt på det.
Jag tror på E och jag tror på Vågen!







När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...