fredag 11 juli 2014

Besök på Axlagården

För 21 år sedan var jag på Axlagården ( hospicevård ) och besökte min mormor, som låg för döden. 
Det blev bara ett eller två besök för sedan insjuknade jag i influensa och vid ett telefonsamtal med min mormor, så lovade jag henne att komma så fort jag kunde. Men hon hann dö innan jag dök upp!

I dag var jag där igen och besökte min mamma! Det var lika fint som 1993 och personalen var lika go som tidigare, men det kändes lite skrämmande att gå in genom porten på Axlagården då vi hade anlänt. 
Jag tycker att det är en gemytlig miljö men det är än dock en påminnelse om vad som komma skall.

Jag och min bror hade först varit hemma hos våra föräldrar och medan min bror klippte deras gräsmatta så rensade jag bort ogräset i deras plattor på gången. 

Sedan for vi och inhandlade ett par fina kortärmade tröjor till mamma samt ett par trosor och sist men inte minst en tempur kudde. Hon hade en gräslig kudde där hon nu låg och önskade sig en ny. 

Hon blev jätteglad att vi kom och brast ut i gråt det första hon gjorde av tacksamhet. Tröjorna satt bra och trosorna trodde hon att även de skulle passa.

Mamma är så nöjd över att det finns sådana ställen som Axlagården och var glad över att inte behöva åka hem. Jag förstår henne på ett sätt för pappa är en slarver och hon orkar inte ta efter honom mer och klarar sig inte heller själv utan vård. Mer vård än vad avancerad hemsjukvård kan ge henne.

Jag smörde hennes fötter och ben med hudkräm och jag vet inte hur många gånger vi kramades hårt hårt. När hon sade att hon hoppas på att få somna in som mormor gjorde i ett morfinrus, så var det svårt att hålla igen tårarna.

Sedan när vi skulle skiljas åt och gav varandra en kram så brast jag i gråt fastän jag hade bestämt mig för att inte visa för henne hur jobbigt det är att hon ska dö.
Mamma började även hon att gråta och sade till mig: Snälla gråt inte! Jag har det bra här och jag ska inte dö nu på en gång och kom ihåg att du har ju din bror och A....

I kväll så fick jag ett sms från min moster som skrev att jag ska komma i håg att de finns och att nu måste vi hjälpa varandra och att jag inte skulle vara rädd för att söka hjälp hos dem.

Hon berättade att hon hade pratat med min mamma och därför inte ringde till mig för att hon grät så mycket. 
Men hon ringde i alla fall en stund senare och det slutade med att vi båda grät ändå.

I kväll har vi haft As föräldrar här på grillmiddag! Trevligt och gott!

Jag har inte hört något från E i dag annat än ett sms! Hon är där hon är och jag vet inte hur länge hon blir kvar på psykiatrin men bad henne i går att kolla upp det här med en annan medicin, som fungerar bättre. Så här kan hon ju inte ha det!

Nu är det fem dagar kvar till dess vi reser till Turkiet och i morgon ska vi växla pengar och handla det sista inför resan. 
Det blir onekligen konstigt att åka utan E i år!




 
 

 

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...