onsdag 23 juli 2014

En vecka

I dag är det en vecka sedan vi hälsade på mamma på Axlagården för att säga hej då eftersom vi skulle resa till Turkiet senare på kvällen.
Hon låg och sov när vi kom och kunde vare sig prata eller titta upp med sina ögon. Kraftigt drogad och mycket dålig!

Jag smekte mammas panna, pussade kinden och höll hennes händer medan jag sade till henne att jag älskade henne. Hon hade försökt att prata när vi just hade kommit men inte lyckats få fram orden. När jag sade att jag älskade henne så gjorde hon en kraftansträngning och sade: Jag vet! Sedan bad hon oss gå för att det blev så avigt.
Förmodligen så blev det jobbigt för henne att inte kunna prata eller se på oss och märka min oro och sorg.

Jag sade till henne innan vi gick att vi ses om två veckor. Egentligen så trodde jag nog inte på det själv men tänkte att antibiotikan som de hade givit mamma samma morgon, mot en urinvägsinfektion skulle göra henne piggare.

När sköterskan ringde från Axlagården på fredag kväll och berättade att mamma hade somnat in så sade hon även att mammas försämring hade börjat redan på måndagen.
Då hade hennes ben inte burit henne mer och hon kunde inte längre ens försöka äta eller dricka.
När vi var där på måndagen så sade mamma precis innan vi skulle gå att det kändes som att hon var förlamad i benen.
Hon hade ringt på personalen för att få hjälp till toaletten så jag tror att det var då som de märkte att hon hade tappat gåförmågan. Vi for ju innan det!

Hon blev törstig då vi var där men sade att hon kände sig som en sengångare och kunde inte fatta tag i glaset. Jag hjälpte henne med det men hon tog bara en liten klunk och sade att inget smakade längre. Hon hade inte velat äta!

Att livet nu ska gå vidare utan mamma känns konstigt och mycket sorgligt. Hon kommer att vara saknad av många eftersom att hon var en sådan fin människa.
Det kommer att bli tungt att komma hem till vardagen och möta tomheten, gå på begravningen och påminnas om mamma i allting runt omkring.

E är inte lätt att nå! Jag har messat, skrivit på messenger och quizkampens chatt utan framgång. Det är ovanligt att hon inte svarar. Hoppas allt är så okey som det kan bli! Jag tänkte förut i dag att jag orkar fan snart inte mer....år ut och år in med hennes självdestruktivitet där hon inte gör så stora framgångar som vi alla hade önskat och som säkert hon själv också vill ( säger som mitt barnbarn: Så klart! ). Det som jag håller på att lessna på är hennes ovilja till att trappa ned på mediciner för att se om hon behöver alla piller, som hon äter. Jag är också trött på att hon inte ens kan överväga att göra ett besök på Lenagården och låta dem göra en bedömning. Det hade ju faktiskt kunna vara något för henne och kanske hade landstinget kunnat betala en vistelse där. Om E bara själv gav det en chans!

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...