torsdag 10 juli 2014

Sömn

Vaknade vid fyra tiden i morse och kunde sedan inte riktigt somna om. Tankarna slog på och tårarna kom! Det som är så skrämmande vad det gäller mamma är att det har gått så fort på slutet. 
Hennes värk i ryggen slog till med full kraft efter det här som hände med pappa ute i stugan. 
Det tog musten ur henne fullständigt! 

Läkarna hade sagt när hon kom in på sjukhuset att det var i grevens tid för att annars så hade man fått bära henne eftersom hon inte längre kan gå med dessa smärtor. 
Men efter att hon blev inlagd så har hon rasat fullständigt och bara sedan i fredags till i går så har hon försämrats. 
Det hade alltså gått fem dagar mellan mina besök hos henne och det var inte roligt att se vad som hade hänt på de få dagarna.

Hon har nog givit upp nu och som hon själv säger insett fakta som jag nämnde i tidigare inlägg. 
Mamma har kämpat som bara den!

Morfinet gör henne stundtals förvirrad och hon hoppar hit och dit i samtalen, hon har fruktansvärt ont trots all smärtstillande som hon får och hon har faktist så ont att hon får frossbrytningar. 
Hade det inte varit för det här med ryggen så kanske mamma ändå hade levt ett bra tag till. 

Det är lite makabert eller vad man ska säga - jag kan faktiskt inte finna det rätta ordet....men här har vi min mamma som kämpar för sitt liv och VILL leva och här har vi också min dotter som har självmordstankar. Jag kan känna att jag blir förbannad på E för att hon känner så, men samtidigt så kan jag ju inte bli det....hon rår ju inte för sina känslor och sin ångest....

Har denna morgon kombinerat löpning med promenad i rask takt i 10, 35 km utan hund. Jag kan känna ett extra behov av att ta ut mig nu när jag själv har det så jobbigt med allting runt omkring mig. 
Hoppas bara att knät håller!

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...