måndag 4 augusti 2014

En vän

Jag hade en vän på FB vars mamma dog i cancer och där gick det ruskigt fort från det att de fick veta om att hon hade sjukdomen till dess mamman dog.
Det här är något år sedan eller lite mer kanske - jag minns ej riktigt tidpunkten! 

Vi förlorade kontakten med tiden men jag tänker ofta på henne och speciellt i dessa tider när jag själv har förlorat min mamma.

Många av mina vänner och ett ex har mist en av sina föräldrar de sista åren. Alla har vi det gemensamma att vi vet hur smärtsamt det är. På olika sätt kanske vi har stått våra föräldrar nära. 
Jag fick en mycket fin kontakt med min mamma under speciellt de sista månaderna och är glad för att vi kom varandra så pass nära. 

Den mamma ringde när hon fick veta på skärtorsdagen att cancern hade spridit sig var till mig. Ingen annan tycks ha fått veta sanningen om cancern. Inte ens pappa!
Jag var den som berättade det för min bror och sedan för pappa. 

Men den sistnämnda förstod aldrig hur illa det var med mamma och först när han hälsade på henne på Axlagården under onsdagen ( hon dog på fredagen ), så insåg han att hon var döende.

Det var ett känsligt ämne för mamma och hon var rädd för att dö och ville inte låtsas om att hon hade cancer fulla kroppen. Därför pratade vi aldrig om sjukdomen mer än att hon sade då på skärtorsdagen att den hade spridit sig och på måndagen ( fyra dagar innan hon dog ) att magsmärtorna kom sig av cancern.

Jag träffade i dag på en före detta granne från min barndom då jag var ute och gick / sprang. Vi pratade lite om mamma och hon frågade mig om det var cancern som tog död på mamma. 
Det är något som även min faster frågade mig när hon ringde i förra veckan. 

Indirekt så är det ju cancern som gjorde att mamma dog men framför allt så var det nog alla smärtstillande mediciner som hon fick i väldigt höga doser, som gjorde att hennes kropp inte längre orkade.

Mamma hade bara en njure vars funktion endast var på 40 % INNAN hon började med dessa stora doser morfin. Hon sade på onkologen när hon låg där att hon var rädd att njuren inte skulle klara av det. 
Så rätt hon fick min älskade mamma!

Tre veckor och en dag tog det från det mamma åkte in till lasarettet och onkologen innan hon dog. Åtta dagar efter sin ankomst till Axlagården somnade hon in. 
Så det gick fort på slutet även för min mamma! 

Jag tänkte det i morse att det var ändå bra att hon fick somna in då hennes smärtor var olidliga. Hon sade till min moster att de var en pina och när man inte ens kan röra kroppen utan att gråta av smärta, då är det bättre att få avsluta sitt liv. 

Allra helst så hade jag förstås önskat att mamma var kvar i livet men cancern blev henne övermäktig - till slut! Hon kämpade tappert i många år mot smärtor och sjukdom! 

Vi har förlorat inte bara en mamma! Pappa har förlorat sin hustru sedan drygt 55 år tillbaka, barnen har förlorat sin mormor, T har förlorat sin gammelmormor och vi alla har förlorat en av de finaste människor som lyste upp tillvaron för oss alla. Som alltid fanns där för att vara till hjälp med en stöttande hand. Inget var för svårt för henne!

Jag träffade även på min pappa i dag när jag sprang förbi villan. Han hade varit hemma en kort sväng och skulle då åka ut till stugan igen. 
Han såg otroligt sliten ut och var gråblek i ansiktet och kunde nästan inte prata av ansträngningen. Sjukdomen och värmen tar knäcken på honom!







Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...