tisdag 5 augusti 2014

Tankar i natten

Jag vaknade i natt vid 02 tiden av kramp i vaden. Hade sedan lite svårt att somna om och tankarna började på att snurra. 
Obönhörligen direkt på mamma förstås! Det är mycket mamma hit och dit nu och mindre om min dotter som har sitt självskadebeteende.

Men jag orkar bara bearbeta en sak i taget och jag har inte ens orkat fundera fullt ut på hur E egentligen mår nu för tiden. 
Jag kan bara hoppas på att det är bättre!

Hur som haver så gick det upp för mig i natt att när mamma hade åkt in på onkologen så fick hon säkerligen veta att loppet var kört. Hon berättade det bara inte för oss! 
Jag förstod förstås av att se hennes tillstånd att det var dåligt och att slutet började att närma sig. 

Men vem kunde väl ana att det skulle ta tre veckor och en dag från det hon packade sin väska och tog en taxi till sjukhuset den tidiga morgonen ute i stugan, till det att hon var död?!
Jag undrar just om hon ens själv förstod att det skulle gå så fort?! 

När mamma hade lagts in på Axlagården så började den riktigt starka medicineringen av morfinpreparat. 
Det var då hon blev nästan okontaktbar och inte kunde riktigt prata och det var då jag tänkte och något jag även sade till en sköterska att mamma inte ville ha så mycket smärtstillande i rädsla för att bli konstig i huvudet.

När jag sade det till sköterskan så tittade mamma på mig med sin djupa blick. Vad hon tänkte då i det ögonblicket vet jag ej, men hon förstod nog hur jag kände det inför att hon var tvungen att få så mycket smärtstillande. 

Mamma var alltså rädd att bli konstig i huvudet men de ansåg att det inte fanns någon annan utväg än att pumpa henne full med starka smärtstillande medel. 
Tyvärr så var det den bistra sanningen men som anhörig var det så svårt att se henne bli så där annorlunda. Att märka att hon inte kunde prata och bara ville sova hela tiden.
Samtidigt som det var otroligt jobbigt att också se henne plågas av de smärtor hon hade om hon inte fick dessa preparat.

Jag var in i hennes rum igen en sväng i morse när jag var ute och gick med Troy. Det gör smärtsamt ont att återse henne prylar gång efter en annan men samtidigt så vill jag se dem. 

Pappa ringde och berättade att han hade läst dödsannonsen. Han tyckte att dikten var så fin och undrade var jag hade funnit den.

På torsdag ska vi samlas i kapellet klockan 11! Min moster ska hålla i talet och musiken. Eftersom vi inte har någon som sjunger så blir det att spela like a bridge over troubled water på skiva i stället. 
Mamma tyckte om den låten!

Jag gruvar mig vansinnigt mycket för begravningen och kände i dag att jag hade gjort vad som helst för att vara tillbaka i Turkiet. På stranden med en Strawberry Dauiqiri i handen. Tusen gånger hellre det än att sitta i ett kapell för att ta farväl av min älskade mamma. 

Men det måste göras och folk säger att det brukar kännas bättre när begravningen väl är avklarad.
Allting har väl sin tid antar jag!







Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...