tisdag 30 september 2014

Lasarettsbesök

Jag och min bror åkte till pappa och hälsade på honom på lasarettet där han nu är inlagd. Det känns skönt att han är under vård dels för sin arm och dels för den allmänna hälsan. 
De misstänker nu att han har en propp i den svullna vätskefyllda armen och i morgon skulle en röntgen genomföras. Vi talade med honom om att en vårdplan måste upprättas INNAN han blir utskriven eftersom det bara inte går att han åker hem igen utan mer hjälp. Han klarar ju ingenting längre!

Vi talade även med sjuksköterskan på avdelningen och satte henne in i hur det ser ut på hemmaplan och hon höll med om att en vårdplan ska upprättas och att han behöver mer hjälp. Men han måste vara med på noterna och det är han inte riktigt. Tyvärr! Hur kul är det att ligga på ett golv utan att kunna ta sig upp? Det kommer att hända igen och igen....

Har en sjuhelsikes huvudvärk i kväll där inte alvedon hjälper för fem öre. Hoppas att den är över till i morgon för då ska jag först hem till pappas hus och invänta hemtjänsten för att stanna där medan de städar. I 3,5 timmar! De har sådana regler att någon alltid måste vara hemma medan de är där eftersom det har förekommit stölder inom hemtjänsten. Jag kan inte påstå att jag är så väldigt taggad över att behöva stanna där i flera timmar medan hundarna är själva här hemma. Dessutom så har jag ett besök på hörcentralen i morgon eftermiddag.

Tog några bilder i dag under promenaden som jag delar med mig av. Även en bild på en belysning som föreställer en fjäril hänger med. Den fick vi av Veras matte och husse efter att vi hade varit hundvakt.






måndag 29 september 2014

Akuten

Lillan har åkt hem med sin morfar och det var lika så bra det för ca en timme efteråt så ringde min pappa och bad mig komma fort för att han hade gjort sig illa.

Jag åkte dit med andan i halsen och fann honom liggandes på golvet i hallen. Han hade varit ute och ätit lunch men sedan snubblat när han kom in. Grejen är att hans ben inte håller på att bära honom längre. 

Han hade skrapat upp skinnet på armen som är vätskefylld och tog sig inte upp från golvet men tyckte att jag skulle hjälpa honom upp. Jag sade som det var att det fanns inte en chans till att jag skulle försöka ens eftersom han väger minst 130 kg och jag är liten och inte speciellt stark. 

Min bror kom också men vi båda sade till pappa att han var tvungen att åka till sjukhuset. Vi ringde trots hans protester efter en ambulans och efter lite möda och stort besvär fick de upp honom i en speciell stol som de bar honom ned för trappan med. Sedan fick de lyfta över honom till en bår. 

Han ringde nyligen och var fortfarande på akuten och sade att i morgon får han komma hem igen. Vare sig jag eller min bror vill det eftersom han är så risig. Han behöver mer hjälp där hemma innan det kan vara aktuellt att skrivas ut igen. Men som vanligt så kommer han säkert att prata sig ur situationen och bli hemskickad. Tidigare hade han ju vår mamma hemma som försökte att hjälpa honom TROTS att hon var döende men nu har han inte henne eller någon annan. Bara städhjälp varannan vecka och oss barn som hjälper honom i den mån vi kan. 

Jag ska om en stund åka upp till akuten med hans grejer och kommer att försöka att få honom att förstå att han inte kan fara hem ännu.






Sjukling

I morse kom lillan hit för att hon är febrig och inte kan gå till dagis. Vi myser och just nu ligger hon i soffan och ser på barnprogram.

Pappa ringde tidigare och bad mig komma för att det hade hänt en olycka i sängen med en kissflaska. Så jag och lillan åkte dit och passade på att ta bort gårdagens middagsdisk och tvätta upp madrassen samt körde igång diskmaskinen.

Han hade nog velat att vi stannade kvar och undrade om inte mitt barnbarn kunde ligga i någon säng där för att vila. Men jag har ju även hundarna att tänka på så det var uteslutet.

Vaknade i natt med hjärtklappning som satt i länge. Även när jag vaknade i morse så hade jag det och inte är det roligt inte. Jag har haft det sedan lördag kväll! Förmodligen är det lite för mycket nu med mammas död, den ständiga oron för min dotter och pappas sjukdom och oron för honom. 

Han behöver mer tillsyn och hjälp men är inte villig själv att ha det. Vilket gör det hela lite krångligare!

E skulle på vågen i dag! Jag tror inte att hennes pappa har talat med personalen och jag har inte heller orkat ta kontakt med honom för att höra efter hur det blev med den saken. 

Bjuder på en bild på sjuklingen som egentligen inte ser speciellt sjuk ut ;-)




söndag 28 september 2014

Ingen säng

Det bidde ingen säng och inget stugbesök då jag inte fann någon som kändes bra. 
For sedan förbi pappa ännu en sväng och tillagade en sen lunch till honom då han inte orkar fixa sig något själv. Han låg under täcket och frös med en filt på! Jag har aldrig sett honom i detta skick och han säger själv att han aldrig heller har mått så här risigt. Usch så orolig man blir!

Nu blir det gofika och sedan middag i Vännäsby. Pizza och läsk - världens nyttigaste mat, NOT!!



En tom plats

I går var vi hos min pappa och käkade middag. En massa rostbiff och gratäng som avrundades med en suveränt god tårtbit slank ned i magen. Det var trevligt att umgås men det var en tom plats vid bordet då mamma saknades.

Pappa var dålig som tusan och tog sig inte upp ur sängen utan hjälp av min bror som drog upp honom. Likaså efter middagen då han skulle gå i säng igen så i natt ( låg vaken ett par timmar ) var jag orolig att det skulle hända en olycka för honom. Att han skulle ramla i sina försök att ta sig till toaletten eller att han rent av pinkade på sig eftersom han kanske inte tog sig dit. Men under min promenad i morse så gick jag förbi honom och han hade varit uppe och ätit sin frukost och sedan lagt sig igen.

Han undrade hur det här ska gå....ja det undrar vi med! Vi är oroliga då det bara blir sämre och sämre ställt med vår pappa och han inte orkar något längre. Armen såg förjäklig ut igår kväll igen men nu på morgonen var den mindre svullen. Precis som i går morse! 

E hade haft det kul med systerdottern i går! De hade gjort pannkakor, sett på tv och varit på affären tillsammans. Till veckan behövde hon min hjälp med att ringa ett samtal till tandregleringen då ett slags band som hon har i munnen hade gått sönder. Både E och henne tvillingsyster har haft räls under några år för länge sedan och sedan fick de gummiband i stället samt en tandställning ( E fick det ). Nu har E bara kvar det där bandet! Det är lustigt hur det kan bli men för mig växte aldrig två tänder upp i käken och det är precis likadant för mina flickor. Hur man kan ärva....

Jag gick en mil i morse med Daisy! Det blev som sagt var mycket mat och dryck i går så promenaden var absolut nödvändig. Skönt var det också!

Senare i eftermiddag ska vi i väg och köpa mig en säng att ha ute i stugan. Den som jag nu sover i där är en mardröm för min rygg som jag har problem med. Jag vägrar sova en natt till i den! De rear ut sängar på ett ställe i stan så förhoppningsvis finns det kvar en till mig. 

Nästa helg åker vi ut till stugan och kopplar av med badtunneplask och god mat. Min bror kommer dit och joinar oss och passar på att skifta däck. Vilket jag också tänker göra då!

Tog en bild på slätten när jag var ute i morse. Det kryllade av fåglar som jag försökte fånga på kort. Skärpan är det lite si och så med men vyn går inte av för hackor.







lördag 27 september 2014

Barnvakt

Min ena dotter behöver plugga i helgen inför en tenta som hon har till veckan men jag kunde inte vara barnvakt i dag. 

Då frågade hon E till både lillans och mosters glädje :) De brukar ha så roligt tillsammans när de ses med att vara i lekparken och så vidare. Förra gången hade de gjort pärlhalsband också.
Det gör E gott att få umgås med sin systerdotter och i och med det få något annat att tänka på än bara sitt mående.

I går kväll hade jag en trevlig stund med mina vänner. Maten var det väl lite si och så med denna gång men nästa gång har jag kanske bättre ställt och kan ta en barbeque i stället. Kul var det i alla fall!

Pappa ringde i morse då jag var på väg ut på en långpromenad. Han behövde hjälp med att handla och få en frukost tillagad. Mådde inte så bra men jag tycker att hans arm och hand var mindre svullen så förmodligen håller pencillinet på att verka nu. Pappa ligger dock oftast i sängen och efter frukosten så återvände han till bädden. 
Han hade spillt ut saft på soffan och mattan i vardagsrummet som jag försökte att torka bort. Finsoffan till råga på allt! Ja mattan är ju fin den med - en orientalisk vävd matta.

I kväll ska vi dit med lite käk och dryck för att umgås med pappsen. Ett kg rostbiff och en massa gratäng! Min bror lär få äta så att han spricker - köp mat så att det räcker är hans standardreplik och nu jädrans får han stoppa i sig hur mycket han vill min fina bror.

Jag sover fortfarande urdåligt och vaknade vid två i natt. Kunde sedan inte somna om utan först under morgon timmarna slumrade jag till. Känner mig så klart väldigt trött i dag och får nog ta en powernap för att orka med kvällen.

Allting med oron för min dotter, sorgen efter mamma, funderingarna på var hon ska ha sin sista vila och oron för pappa sätter sina spår. Det är inte klart vad som sker med mammas urna. Vi är lite oense då min bror vill ha en plats att gå till. En egen plats och inte en askgravlund. Pappa tyckte att blir det ingen askgravlund så kan hon få vila på havets botten ( en km ut i öppna havet ), men det är min bror inte så pigg på heller. 

Vi talade om detta nu på morgonen och jag föredrar nog en gravplats på kyrkogården i närheten av där vi bor. En egen plats för henne med en gravsten. Där även pappa kan vila när han har gått vidare. Dit man kan gå och sätta blommor, tända ljus och sörja.






fredag 26 september 2014

What a mess!

I dag bidde det ingen promenad! Jag vaknade tre i natt och kunde sedan inte somna om förrän då det nästan var dags att kliva upp. 
Orkade helt enkelt inte genomföra en promenad med någon hund. 
Fick sedan besök av As föräldrar och bror som har byggt ett broräcke på bron. Det blev jättefint!

Var förbi pappa både i går och i dag! I går ringde han och bad mig komma för att han hade tappat ut sin mat på golvet och inte orkade ta upp den. What a mess! Tallriken i tusen bitar, mat utspridd på golvet och stänkt på tapeten och till och med på pappas ena toffel var det mat. 

I morse var det dags igen! Då låg han i sängen och nådde inte sina morfintabletter. 
Jag åkte dit och såg en riktigt risig pappa! Hans vänster arm och hand är svullen och röd ( en infektion som han har fått pencillin mot för tre dagar sedan ), han såg lite blåaktig ut runt munnen och han var verkligen inte pigg. 
Orkade inte ta sig upp ur sängen när han skulle dricka vatten så jag fick hämta ett sugrör som lyckligtvis fanns kvar i mammas rum på en av de näringsdrycker som hon fick. Ja allting står ju kvar där inne som att hon fortfarande levde....

Han lyckades spilla vatten i sängen men det må vara. Sedan fick jag hämta astmaspray, nässpray och pencillinet till honom. 
Jag hoppas att han har tagit sig upp ur sängen under dagen. Han skulle fortsätta ligga kvar då jag gick!

Jag blir orolig över hans tillstånd och ser armen inte  bättre ut i morgon så måste han ju besöka en läkare igen. Han hade varit på onkologen och i den vevan visat upp armbågen som var det enda som var svullet då. Nu är det alltså halva armen och handen!

I kväll ska jag ut och käka med två av mina allra äldsta vänner och det ser jag verkligen fram mot. Var gräsligt trött tidigare i dag men tog en powernap och känner mig nu något piggare. 
Tänkte först ta en promenad ned till stan ( sju km ) men vädret är så dåligt att jag skippar det.

E har varit på vågen i dag och mådde bra enligt henne själv. Hon köpte sig en snygg vinterjacka i går när hon var på stan med sin ledsagare. Eftersom E ser dåligt ( hon har en hjärnsynskada ) så har hon rätten att ha en ledsagare. 

Lägger in en bild på broräcket och är som sagt var supernöjd med resultatet. 

Har förresten betalat in det sista på min och min brors Thailandresa. Nu får vi börja på att räkna ned dagarna!

I kväll är det tio veckor sedan mamma dog! I går hade jag en väldigt tung dag och sorgen kom över mig medan jag var ute och gick. 
En lastbil susade förbi mig nära nära och jag tänkte för mig själv att så lätt det skulle vara att råka svepas med av draget efter de tunga lastbilarna. Jag tänkte att träffas man av en sådan så dör man knall och fall. Men att man då kanske bara skulle hinna känna en smärta och sedan var det slut. 

I samma stund  de tankarna kom över mig så kände jag en lycka som var obeskrivlig - en känsla av att jag då skulle få återse mamma igen. Jag tror ju på ett liv efter döden men vill ändå leva livet fullt ut och jag vet också att sorgen kommer att lätta med tiden. Det gör bara så förbannat ont mellan varven och jag saknar henne väldigt mycket. 


onsdag 24 september 2014

Mår illa

Jag mår illa efter att ha suttit och tittat på uppdrag gransknings program om självdestruktiva och rättpsykplaceringarna. Det är ju helt helt sjukt hur det får gå till!
Stackars stackars tjejer som har genomlidit detta! Som om det inte är nog att de redan har ångest - vilken ångest får de inte av att bältas då eller behöva sitta och vara rädd för att de är placerade bland mördare. 

Det är hemskt att vården inte ser någon annan utväg eftersom de inte vet hur de ska kunna hjälpa dessa individer.

Lillan har åkt hem och vi avslutade dagen tillsammans med att plocka ned äpplena. Hon fick med sig ett gäng eftersom hon tyckte att de var så goda. 

E var här och fick sin behandling! Hon beställde blåbärspannkaka och så blev det. Varje gång jag ser min älskade flicka så vill jag bara krama henne hårt hårt. Men hon vill inte kramas tillbaka och står alltid där med sina armar hängandes efter sidorna. Jag kan verkligen sakna hennes kramar som hon en gång gav, då innan hon blev sjuk. Men hon är inte samma tjej nu som då!




Uppdrag Granskning

Lillan och jag har det så mysigt tillsammans och nu ser hon på barnprogram en stund. 
Jag pratade med pappa förut i dag och det blir nog så att vi låter sänka mammas urna i havet. Hon ville allra helst bli strödd i havet ute i stugan men att sänka urnan är ju nästan som det. 
Sedan får vi ha en liten plats vid stranden där vi kan tända ljus och minnas mamma.
I stugan som hon älskade.... 

E kommer senare i eftermiddag då hon har nack och rygg problem och ska få en behandling för besvären.
Det blir trevligt att ses! 

I kväll kommer uppdrag granskning att visa ett reportage om en ung flicka som har varit under tvångsvård inom rättpsykiatrin samt blivit bältad hela 63 gånger. Sexton år och behandlad som en brottsling när hon i själva verket var självdestruktiv. Jag blir så upprörd att jag ser fullkomligt rött!
Skulle det ske med min dotter och jag fick vetskap om det så kan jag lova att psykiatrin och de ansvariga skulle få en anmälan på sig. Inte för att det någonsin har hjälpt att anmäla vare sig kommun eller landsting - det har många erfarenheter av!  

Läs nedanstående och se programmet i kväll på SVT 1 klockan 20.00.

En olaglig tvångsmetod och patienter som får sitta tillsammans med mördare. Vården av unga kvinnor med självskadebeteende har fått mycket kritik för att man blandar kriminella och sjuka personer som inte begått något brott. Anna var 16 år när hon tvångsvårdades med några av landets farligaste brottslingar.

Hon hade inte begått något brott, hon var där för att vårdas för sitt självskadebeteende.
– Jag hade bara varit där 20 minuter, sen bältade de mig, säger hon.
Under sin första dag på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö blir Anna bältad, fastspänd i en säng under sammanlagt åtta timmar. Bältning är en av de tvångsmetoder som är tillåtna. Men på regionkliniken används även en olaglig tvångsmetod, kan Uppdrag granskning avslöja.
Reportern Nadja Yllner och researchern Ida Andersson har granskat en institution som aldrig har utvärderats, med vård som beskrivs som farlig och där patienters och läkares ord står mot varandra.





tisdag 23 september 2014

Talet

Ordförande i föreningen har lagt ut sitt tal på internet och jag delar nu med mig av det. Längst ned kommer talet.

Det som är så sorgligt i det hela är att vår förening ens ska behöva finnas, att psykiatrivården är så förbannat undermålig på grund av bland annat nedskärningar både inom personal och platser och att vi och många med oss ska behöva känna oss missnöjda med hur samhället och vården hjälper de individer som mår dåligt. 

Dessutom så anser vi att det skrivs ut piller allt för lättvindigt, vilket inte alltid är den bästa lösningen. I så fall ska det kombineras med terapi redan från början samt så måste mottagandet för både patient och anhörig bli bättre. 
Jag har sett båda sidorna dels som patient själv inom psykiatrin för många år sedan och dels som nära anhörig och jag har inte så mycket gott att säga om det jag hittills har sett och upplevt. 

Vi föräldrar undrar mycket över hur vår dotter egentligen mår nu eftersom sommaren var så kaotisk för henne. Vi undrar bland annat hur länge sedan det är som hon skar sig? Hur den nya medicinen funkar? Vad för sort det är? Vad det blir sedan efter Vågen?
Ja som ni ser så har vi många funderingar som kräver svar... 

E själv orkar inte prata med oss om detta men har givit grönt kort till att vi pratar med personalen på Vågen. De hade själva nämnt något om att de ville träffa oss också, så det är ju bra.

Har i dag gått 7,40 km med äldsta tiken som är fjorton år och med hennes ena dotter som är nio år. Lämnade dem sedan hemma och gick ut igen i ytterligare några km i rask takt. Solen skiner idag på en klarblå himmel och det var riktigt skönt ute fastän det var småkyligt. I natt var det - 0,6 grader så snart har vi minusgraderna här.

För dig som kanske vill läsa så publicerar vi här talet som hölls i Umeå den 12 september på vår manifestation...

___________

Igår åkte jag mellan Skellefteå och Umeå, och bussen stannade då till i Burträsk. Som Göteborgare känner man till Burträsk för det är ju där osten görs! Den där osten som passar så bra till våra räkor, kräftor och västkustsallad. 
I Burträsk bodde det den 31 december 2013, 1582 personer. Tänk om alla de dött under förra året. Tänk vilket liv det blivit i vårt land. Politiker, kungen, och myndighetspersoner hade alla stött i kö till medias morgonsoffor för att tala om katastrofen i Burträsk och överallt hade vi kunnat läsa om det förskräckliga som hänt. Burträsk hade blivit inskriven i historieböckerna som något vi aldrig någonsin får glömma. Som tur är har inte 1582 människor i Burträsk avlidit förra året, men det har däremot 1600 andra gjort för förra året begick 1600 människor i Sverige självmord.


Lika många som det lever i Burträsk, ja till och med ännu fler lämnade oss, och det för deras skull och så många andra som vi står här idag.
Självmorden ökar i Sverige igen. Från att förr ha varit ett land med höga självmordssiffror började så statistiken peka neråt, men det var då. Nu pekar kurvan, denna så svarta kurva, uppåt igen. Mellan åren 2012 till 2013 med nästan 100 personer, och även om de som forskar i området säger att det är för tidigt att säga om det är en tillfällig ökning så kvarstår fortfarande faktum att var 5 timme förra året avslutade en människa i vårt land sitt liv, och lämnade efter sig närstående var egna liv i samma stund slogs i spillror.
Självmord är idag den vanligaste dödsorsaken bland unga män i Sverige och samtidigt ökar den bland äldre.


Självmord och psykisk ohälsa är tabu i Sverige. Liksom vildvittrorna i Astrid Lindgrens bok Ronja rövardotter flaxar och skriker vi "syns inte, finns inte" kring de här ämnena och sen behöver vi inte tänka på det. Då kan vi låtsas att det inte sker, och att det inte finns.Självmord och psykisk ohälsa är som den sista dödsynden i vårt land och med okunskapen och fördomarna runt detta föds mer sorg och mer smärta.
Att som närstående drabbas av beskedet att ens nära och kära tagit sitt liv är obeskrivligt svårt. För med dödsbudet kommer det dåliga samvetet, frågorna om varför, och tankarna på om man kunde förhindra det. 


Även i grupper som drabbats av någon närstående som begått självmord pratar man helst inte om det. Tabun och skammen runt ett självmord gör att självmordet istället blir "en tragisk olycka" och där det sedan i dödsannonsen i tidningen står "Har hastigt lämnat oss". Sorgen efter den som gått bort blir svårare för omgivningen runt en vet inte riktigt hur de ska agera. Hur tröstar man en mamma som förlorat sin son eller dotter och där mamman klandrar sig själv för att hon inte räckte till? Hur finns man till för en människa vars liv slagits totalt i spillror?
Människor med psykisk ohälsa möter ofta på motstånd från omgivningen. Misstro och misstänksamhet är något dessa människor möter överallt i sin vardag. För när man är sjuk i själen är man inte sjuk på riktigt. Då gnäller man. Riktiga sjukdomar är förkylning, cancer eller kanske ett brutet ben. En bruten själ syns inte, och finns därför inte. Därför pratar vi inte om det. Vi nämner i förbifarten att den psykiska ohälsan ökar, men mer än så orkar vi inte prata om. Mer än så orkar vi inte ta in.


Kanske finns det en släkting eller familjemedlem som vi kallar för "Trasig", men egentligen har hon väl faktiskt valt det själv. Visst är det hennes eller hans egna ansvar också. För en psykisk sjukdom är ingen riktig sjukdom. Lite som så här är det i vårt annars så öppna land. Den sista stora synden, den psykiska ohälsan, växer och möts av motstånd i form av ignorans från samhälle, politiker från alla läger, och även från oss själva.


Det är val i Sverige på söndag. De senaste veckorna har partierna slagits om våra röster, och de har lovat oss mer jobb, och bättre jobb. De har lovat våra gamla att deras ålderdom ska få bli fantastisk och de har lovat att järnvägar ska byggas, och vägar ska lagas.
Knappt ett ljud har politikerna pratat om det faktum att självmorden ökar, att sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökar och att förskrivningarna av psykofarmaka ökar.
Knappt har de pratat om det faktum att vårt samhälle misslyckades att hålla 1600 personer vid liv förra året, och det tragiska är att ingen frågar politikerna om dem heller.
Media är lika ointresserade av dessa frågor som alla andra. De tar upp de svarta siffrorna emellanåt men dagen efter är det som att de glömt av det. Ja, om inte någon känd person dör, då pratas det om det ett tag.


Senast märkte vi av det när Robin Williams så tragiskt avslutade sitt liv. Då kunde vi läsa 6 dagar i sträck om precis allt som hänt runt Williams död. Media tillsammans med oss sörjde och vi förfasades över Williams tragiska öde, och kanske är det just där någon också skulle nämnt det faktum att under de 6 dagar media skrev som mest om honom så tog samtidigt 30 personer livet av sig i Sverige. Det var det ingen som gjorde för ingen orkar tänka på det.
Idag är det den 12 september. Idag för 2 år sedan hittades 23 åriga Daniel Johansson död på ett hallgolv här i Umeå. Daniel ville inte dö, men hans död klassades först som självmord i alla fall för det blev ju enklast så.


Några timmar efter att han blivit utskriven avled han på grund av mediciner som sjukvården i Umeå skrivit ut till honom. Daniel och hans så tragiska öde blev grunden för 12 septemberrörelsen. Hans död och hans livshistoria fick mig och andra att inse att tiden är inne för att skarpt säga ifrån att det får räcka nu. Det måste bli ett slut med Sveriges ignorans i de här frågorna, och det måste bli ett slut på den kyla som allt mer omgärdar oss. Det måste till en bättre psykvård för den är i kris, och den krisen dödar.
Tro inte att Umeå är förskonade ifrån detta. Under den senaste mandatperioden har 26 LexMaria anmälningar skickats in angående självmord bland patienter som legat inne på psykiatrin vid NUS. Av de är det 23 fall som är helt klarlagda som självmord. Slår vi ut det blir det 1 person varannan månad sedan det var val senast i Sverige. Det är en ofantligt hög siffra, och den gäller bara för psykiatrin i den här stan. Det är en katastrofalt misslyckade och en ohygglig verklighet vi lever i.


Vad kan vi göra då?
Vi kan börja med skolan som måste bli bättre på att ta om hand om elever med extra behov, och som också måste bli en skola som ser alla elever utifrån dem själva.
Kommunerna måste också bli bättre på att ta hand om sina medborgare, och kommun och landsting måste börja arbeta mer tillsammans. Kort sagt måste det till en helhetssyn för det saknar vi idag. Vi kan också själva bli bättre. Vi kan gå tillbaka till ett samhälle med värme och där inte Facebook styr allt i känslor. Idag ringer vi inte varandra och säger grattis utan vi klickar på Facebook istället.


Idag läser vi på Facebook om "Titta på min nya kattunge" samtidigt som vi läser från en annan "Jag mår så dåligt", och sedan klickar vi gilla på bägge inläggen och sedan så gör vi inte mer. Medmänskligheten och värmen måste in i samhället igen. För med medmänsklighet kan vi komma så långt.


Daniel ville inte dö. Han ville leva och han hade planer för framtiden. Jag och Daniel hade planer för framtiden, men så blev det inte. Dagen Daniel dog på skulle bli den dagen jag fick säga ja till honom, men istället ville ödet annorlunda. 


Men mitt löfte till honom var och är, att hans död ska leda till förbättringar för andra, och därför lovar jag att 12 septemberrörelsen kommer bli en nagel i ögat på alla politiker och styrande som fortsätter att ignorera dessa frågor. Vi kommer jaga dem tills vi får en förändring, och vi kommer jaga dem som gör fel. Vi har tröttnat på att se våra älskade dö och vi kräver en förändring. För varje död person i självmord är ett misslyckade från samhällets sida och det får räcka med misslyckanden nu.


Det är vi skyldiga Daniel, och det är vi skyldiga Maria, Dan, Mohammed, Helena, Erik, Klas, Linda och så många andra.
De sökta alla hjälp från samhället men finns inte idag. De är saknade och sörjda av så många, och jag skulle som avslutning vilja att vi alla ägnar en tyst minut åt dem och alla andra vi förlorat, och för de som varje dag får kämpa mot samhället och sin psykiska ohälsa….

______________

MVH

/Walentine Andersson Ordförande i 12 Septemberrörelsen


Bjuder på några kort från i helgen!









måndag 22 september 2014

Bok

Jag har ju för länge sedan pratat om att ge ut en bok om hur det är att leva i en familj där någon är självdestruktiv och tanken är att det blir av till jul. Ordförande i föreningen kommer att hjälpa mig med redigeringen som förmodligen är ganska omfattande. Tankarna spånar på för fullt.... sedan så får vi se hur det blir i slutändan. Material finns det i alla fall gott om!
Liksom bloggen så förblir det anonymitet av hänsyn till anhöriga.

Har i dag klippt gräset för sista gången och plockat undan utemöblerna inför vintern. Det var endast två plus denna morgon så snart har vi Kung Bore på visit. 
For sedan till pappa och diskuterade mammas urnsättning som fortfarande inte är gjord. Vi har inte ens beslutat om var hon ska vila. Jag vill ha det gjort så fort som möjligt medan pappa tycker att det inte är någon brådska. Det skulle vara skönt att ha en plats att gå till, en plats att sätta en blomma på, tända ett ljus och gråta vid och bara vara i sina tankar...

E har i dag varit på en utflykt med Vågen och kom hem för en stund sedan. Heldagsutflykt blev det! Det hade varit kul tyckte hon. Bland annat så var de och tittade på hästar. E har alltid tyckt om kusarna och red som barn då hon hade tillgång till handikappridning. Efter ett tag så svalnade väl intresset och det blev lite för dyrt i längden för en ensamstående mamma att betala för ridningen. Dessutom så var hon nog lite smårädd för hästarna om jag inte minns fel.

Nu har hon lite andra intressen och ska börja i dans i höst. Hon brukar gå på danskurser och har även gått en teckenspråkskurs. E är inte bangen för fem öre vad det gäller att anmäla sig till kurser och gå dit själv. Kul att hon har ett intresse!!


söndag 21 september 2014

Rätt att leva

Har haft en helt underbar helg ute i stugan med bra väder och avkoppling. Fredag till lördag var pappa där och vi käkade tacos tillsammans. Före middagen så premiärbadade vi i kannibalgrytan. En kall cider och ett varmt och skönt bad var precis vad som behövdes.
Tankarna var mycket hos mamma eftersom allting där ute påminner om henne. Jag tänkte röja bort kläder och saker efter mamma men orkade inte genomföra det. Tog hem en kofta som hon ofta bar som minne efter henne. 

Pappa är låg och rent ut sagt deprimerad samtidigt som han mår dåligt av sin sjukdom. Det är inte mycket som han orkar göra utan han blir trött ideligen och får lägga sig. Hans behandling ska bli endera sex isotopinjektioner med en månads mellanrum eller 12 sprutor totalt. Han har bara gjort förberedelserna ännu men kör snart igång.

E har haft en trevlig helg hos sin kompis och vi hämtade henne på tågstationen. Det syntes på flickan att hon var gladare. Sånt där skulle hon få göra oftare! 

Jag har suttit i styrelsemöte med 12 Septemberrörelsen nu i några timmar. Vi går sakta men säkert framåt och har fått en hemlig donation på tiotusen kronor av en vänlig själ. Välbehövliga slantar för vår förening. 
Vi funderar redan nu på att ha en till manifestation om ca ett år. Då med artister och kanske ännu mer utvecklat än nu. Vi får se tiden an vad det blir men det är vårt mål i alla fall. 
Vårt motto är: RÄTT ATT LEVA!


torsdag 18 september 2014

Lagen om psykiatrisk tvångsvård

I sommar var vår älskade dotter mesta tiden inlagd på den slutna avdelningen inom psykiatrin. Hon var vid något tillfälle under tvång = Lagen om psykiatrisk tvångsvård ( LPT ). 
Det är tuffa regler som då gäller vet jag men det är absolut nödvändigt en sådan gång. Vår dotter var självmordsbenägen och ville inte ha vård, men läkaren ansåg att det var ett måste. Den läkaren som fattade det beslutet tackar jag av hela mitt hjärta. 
Han eller hon gjorde det enda rätta!

Jag har själv sett hur E mår nuförtiden! Det är inte så bra. I eftermiddags träffade jag henne då hon fick skjuts till tåget för att åka till Sundsvall och det slog mig liksom förra gången att hon är som avtrubbad i sitt sätt. Jag skämtade om en sak som hon vanligtvis skulle ha skrattat åt men som hon i dag inte ens drog på munnen åt.
Hon har många gånger på slutet haft smutsigt hår och i lägenheten var det i dag stökigt och ostädat, smutsig disk stod framme, toaletten var inte ren, handfatet och duschavloppet var dyngiga och hon sköter inte om sin ekonomi längre. 

E har tidigare år alltid varit ren och fräsch, hållit snyggt omkring sig och kunnat hålla i sina pengar. Hon sparade och gnodde till det hon ville ha, om inte jag betalade för det. 

Nu märks det att E inte längre orkar sköta om sig själv och allting runt omkring. Det som slog mig är att det hade varit bra om personalen kunde pusha flickan till att hålla snyggare omkring sig. Man mår ju inte direkt bättre av att det är rörigt och smutsigt omkring en. Jag får nog ta tag i det där och åka till henne i nästa vecka och hjälpa tösen att städa.

Jag kunde inte låta bli att nämna till E att hon verkar så låg och då berättade hon att det är medicinen som gör henne trött.

Es pappa ska till veckan ringa till Vågen och prata med dem för att höra hur länge hon ska gå hos dem och vad som sedan händer. Vi vet ju inte så mycket men de sade vid förra mötet att vi var välkomna att höra av oss om vi undrade över något. Det känns som att det är dags för det nu!

Vi kommer också att begära en träff med enhetschefen inom psykiatrin som vi hade en träff med tidigare. För att prata med henne om andra alternativ ifall Vågen inte fungerar. Naturligtvis så vill vi ha vår dotter med på detta och kommer att tala med henne också.

Jag blir så beklämd och illa till mods av att E ska må så här även om det nu är lite bättre med henne. Det är bara det att hon SER inte ut att må bra alls och jag tycker att jag känner henne ganska så väl. Men det kanske är medicinerna som påverkar flickan.





Trött

Jag är inne i en period igen när jag sover halvdåligt och vaknar fem halv sex på mornarna. Kan inte påstå att jag känner mig speciellt pigg. Drömmer och vaknar endera orolig eller med känslan av att bli besviken för att jag vaknade då jag var mitt i en dröm om mamma. 

Har gått en mil denna morgon med Troy i ett grådisigt väder. Det kändes rått ute och dimman låg tät ett tag, men promenaden gjorde vi ändå. Det är så skönt efteråt!

I eftermiddag åker då E till Sundsvall och jag har lovat att fara hem till henne i kväll efter middagen för att leka rörmokare. 
Hon hade värsta stoppet i handfatet såg jag när jag var förbi henne härom dagen. 
De boende har även blivit tillsagda att rensa sina avlopp för annars får de inte bo kvar.

Jag hoppas bara att jag lyckas rensa bort skiten för det var det värsta som jag har sett. Äckligt! 
Hade förstås föredragit om hennes pappa kunde göra det där men E sade att det är ingen ide att fråga honom för han kommer INTE att rensa något avlopp hos henne. 
Ja...då får väl mamma ställa upp som vanligt ;-).
Men jag ska allt vis E någon dag hur man gör så att hon kan fixa det själv nästa gång.

I morgon åker jag ut till stugan och kopplar av. Bada badtunna, basta, sitta vid brasan samt äta god mat och dricka god dricka står på måste göra listan. 
Jag funderade på att även plocka bort mammas kläder som ligger i byrån och i skåpet i hennes sovrum där ute, men bara tanken på det får mig att börja gråta.






onsdag 17 september 2014

Livets efterrätt

Efter att jag och E hade varit på banken i går ( ett besök som gick bra ) så hämtade vi mitt barnbarn som har sovit här i natt. Det är verkligen livets efterrätt att få barnbarn. 

Vi har på förmiddagen varit en sväng till min pappa och sedan bakat både en sockerkaka och chokladbollar. Mjölkfritt förstås eftersom lillans mage inte klarar mjölk. 

De har visserligen kört med mjölk nu en tid för att dels testa hur magen mår av det och dels för att det numera behövs ett intyg att lämna till dagis om matallergier och annan kost. 
Det märks direkt att mitt barnbarn får bekymmer men inte så att hon klagar över magont som tidigare. Däremot så fungerar nummer två inte så bra eller snarare för bra kanske jag skulle säga. 
Så det blir mjölkfritt även hädanefter för lillans del.

E blev av med pengar från sitt ena konto i augusti månad men först nu när vi gick igenom hennes ekonomi så märkte vi att det var draget en summa från ett företag som hon inte kände till. Ett utländskt sådant! 

Vi tog upp det med banken i går och det visade sig vara ett slags bluff företag som har varit i farten. E kan inte minnas att hon skulle ha varit in på den sidan och lagt en beställning och jag vet att det är totalt ointressant för henne att ge sig in på en sådan sida. Enda gången som E beställer på internet är när hon ska köpa kläder. Vilket inte är ofta!

Detta skedde dagen innan mammas begravning och då E hade dagpermission från psykiatrin.

Vi har gjort en reklamation och även en polisanmälan. Banken förskotterar summan men visar det sig att det inte blir något av denna anmälan så måste E betala igen till dem det de har förskotterat men även en straffavgift på 500 kr. 
Trots det så ville E göra en anmälan och reklamation eftersom hon så säkert vet att hon inte har beställt något. Kortet är nu spärrat för utlands och internet köp så att inga obehöriga roffar åt sig pengar som hon ändå har knapert av för jämnan.

Googlar man på företaget så dyker det upp warning warning och scam....

Till helgen åker E till en kompis i Sundsvall för att ha kul. Så väl värd hon är det! Jag hoppas verkligen att hon kan njuta och må bra under de dagarna.

Lägger in några kort på ett par dockor som mamma har tillverkat. Kläderna likaså!
Bjuder även på ett kort av mitt barnbarn <3










måndag 15 september 2014

Tandläkaren

Jag tog en promenad ned på stan i dag också eftersom jag hade en tid hos tandläkaren. 
Ett tandläkarbesök som började så bra med att jag inga hål hade och röntgenplåtarna visade inget konstigt. 
Men jag nämnde att det brukar ila i en tand när jag borstar tänderna och då tog tandläkaren en plåt på just den tanden. Som visade att det är en inflammation i två rotkanaler och att det måste ju åtgärdas. Med en eventuell dragning och brygga. 

Jag har inte råd att laga detta nu och måste be att få skjuta på det till någon gång i januari efter min Thailandsresa. Men jag är lite skraj att få tandvärk under resans gång då tandläkaren nämnde att det KAN börja göra rejält ont vid till exempel en utlandsresa om jag dröjer med att laga det. 
Då hade jag inte nämnt min kommande resa i december / januari. 

Måste ringa tandläkaren om någon vecka och höra vilken prisklass hon pratar om och vad hon tror om att jag väntar med att laga det till i mitten på januari. 

Hade mamma levt så vet jag att hon skulle ha hjälpt mig ekonomiskt med detta. Men å andra sidan så hade jag ju inte åkt till Thailand då. Denna resa gör ju jag och min bror bara för att vi inte vill fira julen i år ( den första utan vår älskade mamma ). 
Vi kände att ingen av oss skulle klara av det.

Jag har en väldigt låg sjukpenning och efter att alla räkningar är betalda så har jag ca 2000 kr kvar till mat och nöjen. Så då kanske ni förstår hur tufft det kan vara ibland att få ekonomin att gå ihop. Resor är egentligen inte något som jag har råd med, men som jag värdesätter mer än något annat och därför också prioriterar. Jag snålar in på annat och köper nästan aldrig några kläder, smink, skor osv.
Under min promenad hem ifrån tandläkaren så funderade jag till och med på om jag har något att sälja för att få in pengar till tandvården. Men det har jag inte!

I morgon ska jag och E till banken! Jag har talat med en kvinna som vi bestämde tid hos för att reda ut lite saker. Hon verkade må bra i dag vilket glädjer mig mycket.

Pappa ska i morgon in på lasarettet för att behandlas och visste inte om han skulle bli inlagd men trodde nästan det. Det är sista chansen att stoppa cancerns spridning berättade han. För hjälper det inte med denna behandling så är det kört.

Tidigt i morse runt femsnåret väcktes jag av Vicky som betedde sig väldigt oroligt och darrade. Jag förstod av hennes beteende att hon hade haft en epileptiskt anfall igen. Det förra hade hon för en månad sedan. Inte roligt!!




söndag 14 september 2014

Mamma

E stannade kvar hos oss ett tag och vi kom in på det här med hennes mormors sista dagar på Axlagården. 
E berättade att på torsdagen när hon och hennes syster hade varit där så pratade deras mormor med dem. Hon hade sagt att nu var hon hemma i Sverige igen. Vi skojade lite om det där och jag undrade om E hade frågat sin mormor om var hon hade varit. 
E skrattade och sade att hon hade tänkt att fråga henne men att hon aldrig gjorde det.

Det var så att mamma yrade den sista veckan om allt ifrån att hon skulle börja måla akvarell ( hon var duktig på att måla ) när hon kom hem igen till att hon var på resa. 
Jag skämtade med E om att kanske mamma hade varit på besök i Turkiet hos mig eller i Saudi - Arabien ( vi har bott där under två år då jag var tonåring ).

När flickorna skulle fara hem på torsdagen och tog farväl av sin mormor så hade E pussat henne på pannan. Mamma tog då tag i E och pussade henne mitt på munnen. 
Jag sade till E att det var nog ett avsked och jag tror också att det var en vink till min dotter om att vara rädd om sig, om att se till att tillfriskna från sitt självskadebeteende och att inte göra sig illa mer.

E tyckte att det var nästan konstigt att hennes mormor försämrades så mycket över natten och var okontaktbar på fredagen då de kom dit. De hade pratat med mormodern och sagt till henne att hon inte behövde prata men kunde säga ja eller nej om hon orkade. 

Mamma hade flera gånger gett ljud ifrån sig men kunde inte tala på så sätt att hon kunde få fram orden. Klart är ändå att hon hade varit medveten om att de satt vid hennes sida. 

När E berättade detta för mig så grät jag återigen. Jag saknar mamma oerhört mycket och i stugan i dag så blev det extra jobbigt. Mammas klänningar hänger kvar, hennes tvättade trosor låg på tvättmaskinen och alla kläderna låg kvar i lådor och skåp i hennes rum. 
Jag stod och luktade på klänningarna en liten stund men det luktade inte längre mamma om dem. 

Pappa hade tagit bort alla foton i tv rummet. De stod tidigare längst upp på bokhyllan och var bilder på mig, min bror och våra barn. Varför han har plockat undan dem vet jag inte. Men det kändes lite märkligt för själv så tycker jag inte att de påminner om mamma. Det var ju inte direkt några kort på henne!

E såg ut att må rätt så bra fastän hon hade värk i kroppen då hon spänner sig en hel del. Hon har ofta huvudvärk och ont i nacke och skulderblad. Fick en behandling av A.





Tala med himlen

Fick i går låna några böcker av kompisen som jag lunchade med. Bland annat tala med himlen av James Van Praagh. Den har några år på nacken men är läsvärd och ger lite aha upplevelser. Spännande bok!

Jag ska ut till stugan i dag och städa samt klippa gräset för att därefter hämta upp E innan hemfärden. Har lovat hjälpa henne med ekonomin så att hon får bukt med detta elände att aldrig ha några pengar kvar när två veckor återstår av månaden. 

E har alltid varit ekonomisk och lyckats spara ihop till olika saker genom åren som till exempel till en egen tv ( när hon fortfarande bodde hemma ). 
Därför förvånar det mig att hon inte längre har kolla på sina pengar men till stor del så beror det nog på att hon helt enkelt har mått för dåligt, att hon har legat inne på sjukhuset i flera omgångar och därmed fått extra utgifter och att hon har slösat lite för mycket.

I natt vaknade vi av ett oljud from hell! Jag blev skitskraj och hade sedan svårt att somna om. Dessutom så hade jag ont i magen vilket jag har haft nu i några dagar. Det är som kramper! Ska få en osteopat behandling senare i dag så kanske den hjälper även mot detta - vad det nu än är. 

Jag är en sån där fegis som bangar när det gäller gynundersökningar och har inte varit på en kontroll på sju åtta år. Inte ens på cellprovstagningarna! Det sista besöket var hur jobbigt som helst då barnmorskan inte kunde genomföra en undersökning just för att jag var så spänd. 
Efter det så har jag inte ens försökt men jag vet att jag borde....




lördag 13 september 2014

Manifestationen

Under gårdagens manifestation dök det inte upp så många som jag hade hoppats på. Tråkigt med tanke på hur viktigt ämnet är. Ordförande var dock rätt så nöjd med antalet deltagare.

Jag antar att folk inte ids engagera sig så länge det inte handlar om dem själva, någon anhörig eller en vän. Vår ordförande gjorde ett starkt och gripande tal som verkligen berörde ända in i det innersta och det var ett tal som borde ha nått ut till fler. Till tv folket som till exempel en person ansåg. Jag kan inte annat än hålla med!

Talet avslutades med en tyst minut!

I går kväll klockan 21.00 var det då två månader sedan mamma dog. Jag hade tänt några ljus och det kändes rätt så stämningsfullt och inte lika sorgligt som tidigare fredagar. 

Vi har ännu inte beslutat oss för var mammas urna ska grävas ned. På kyrkogården i en askgravlund eller någon annanstans. Ett beslut vi måste ta inom de närmaste dagarna. 

Pappa var inte så pigg när jag gick förbi honom denna förmiddag. Jag tog nämligen en promenad ned på stan och käkade lunch med en god vän och sedan traskade jag hem igen och totalt blev det en promenad på 14, 23 km. 

Hur som helst så var pappa lite gråblek i ansiktet och trött. Han berättade att han har så svårt att somna om kvällarna och att det gör ont i ryggen av metastaserna.
Han är inte så pigg på att ta morfinet på grund av hur han känner sig av dem. 

E har varit barnvakt åt sin systerdotter från nio i morse till ca tvåtiden i dag. De hade haft det trevligt ihop med att rita, göra pärlhalsband och lekt i parken.
Sådana stunder är viktiga för E och systerdottern är hennes ögonsten.

Lägger in ett par kort från gårdagen då det har blivit så fint nere vid älven sedan de gjorde om.



Foto

fredag 12 september 2014

Två månader

För exakt två månader sedan så fick jag ett samtal på förmiddagen vid den här tiden då jag låg på stranden i Turkiet. 
För er som inte har följt min blogg så kan jag berätta att min mamma var sjuk i cancer och att det var en sköterska på Axlagården ( hospicevård ), som ringde till mig för att berätta att mamma hade blivit sämre. 

Hon hade haft en lös mage på morgonen och de trodde inte att hon hade långt kvar. De hade inte fått tag i min bror och ringde därför mig. Mamma hade vid inskrivningen på Axlagården fått nämna tre personer som skulle kontaktas när det var dags.

Min bror var på första plats, jag på andra platsen och vår pappa den sista som skulle nås. Förmodligen för att han själv är sjuklig. Det var i alla fall vad sköterskan sade till mig när hon ringde.

Jag fick väl någon slags panik där jag låg på stranden och kände bara: FAN här ligger jag och kan inget göra! Jag ringde till min bror som inte svarade och jag ringde till mina döttrar som släppte allting och direkt åkte till sin döende mormor. 

Vi packade ihop strandprylarna och begav oss till hotellet där jag sedan följde mammas försämring via chatten på FB. 
J skrev till mig och berättade förloppet! 
När hon vid nio tiden på kvällen skrev att nu andas mormor konstigt - då förstod jag att slutet var nära! Jag sade till henne att nu dör hon nog....

Sedan försvann J från chatten och strax efter klockan 21.00 ringde en sköterska till mig igen och berättade att mamma hade somnat in kl.21.00. 
Flickorna var väl omhändertagna av personalen som gav dem fika och pratade med dem.

Tjejerna fick där efter hjälpa till med att välja ut de kläder som mamma skulle ha på sig och de gick ut till ängen för att plocka blommor att sätta i en vas. 

Mamma fick ett fint avslut med dem som hon älskade så mycket och jag känner att trots sorgen i att förlora sin mamma, så är jag tacksam för att hon fick somna ifrån i tryggt sällskap och nu slipper de hemska smärtorna. 

Två månader...två månader av ledsenhet och saknad. 
När det har varit som jobbigast så har jag känt att jag inte har velat leva utan mamma. Jag är därför glad att tiden går för det börjar kännas aningens lättare inom mig. Även om jag gråter varje dag och saknar henne galet mycket.
Jag önskar att jag fick henne tillbaka men det är som det är. Livet går vidare, trots allt!

Under flera år har det varit tufft! Mammas sjukdom, pappas sjukdom, Es sjukdom....Att ha båda föräldrarna sjuka i cancer är nog så jobbigt men att också ha en dotter som mår väldigt dåligt, skär sig och överdoserar har nog varit tuffast. 
Den rädslan och oro som man bär ständigt bär inom sig som mamma till någon som är självdestruktiv är tärande. Den släpper aldrig sitt grepp om ens inre och jag längtar verkligen till den dagen som E mår bra igen. Då vi alla kan slappna av och framför allt E kan få leva ett vanligt liv utan ångest.


Späckat schema

I dag är det ett rätt så späckat schema under hela eftermiddagen. Först så ska vi till veterinären med två av hundarna för att få hjälp med sporrarna. Jag kunde inte klippa den ena på ena tiken och båda på den andra tiken. 
Sedan så är det dags för bilbesiktning av min bil vilket jag hoppas ska gå bra. På något sätt så känns det alltid som att man är på väg till tandläkaren. Lika gruvsamt och man vet aldrig vad domen blir ;-).

Efter det så blir det att skynda sig hem för att äta middag och där efter är det dags för manifestationen. 74 personer är anmälda men hur många som i verkligheten kommer återstår att se. Det kan bli färre och det kan bli fler.

Vi hade inte tänkt att köra med högtalare och mikrofon under talet i kväll men ändrade oss då vi insåg att läget som så gör att vi måste rigga upp något sådant. Sista minuten slarv! Ordförande har sänt i väg ett mail till några som hyr ut utrustning. 
I värsta fall så får vi fixa en megafon! 

Vi ses i kväll!





torsdag 11 september 2014

Namninsamling

Efter en halvtaskig sömn i natt så sitter jag nu här och bloggar lite. Orkar inte gå någon långpromenad i dag!

E mådde så där i går fick jag veta men hade inga planer på att låta sig läggas in. Glad är jag för det!
Bäst är ju om hon kan vara hemma så länge som möjligt utan att göra sig något.

Snackade med pappa i går som inte mår speciellt bra han heller. 
På tisdag skulle han återigen till sjukhuset för den där studien som han är med i. 
Han har ont och är trött för jämnan! Hade fått närmare 100 morfintabletter ordinerat mot smärtorna och berättade att skelettet blir väldigt påverkat av metastaserna. Så klart att det blir det och cancer är en otäck sjukdom....

Det går inte en dag utan att jag tänker på mamma och gråter en skvätt. Natten mot i går drömde jag ju om henne och när jag tog en tupplur i går eftermiddag så drömde jag återigen om mamma. Fast jag minns inte drömmarna förutom i går natt då jag sade till henne i drömmen att om det finns ett liv efter detta, så ge mig ett tecken. Knasigt i know! Men i drömmar blir det konstigt ibland...eller oftast...

En namninsamling florerar runt på bland annat Facebook och jag länkar härifrån till listan där ni kan skriva under för en bättre psykiatrivård i landet.

NAMNINSAMLING

Vill återigen påminna om manifestationen i morgon kl.18. Samling vid Rådhuset ( gamla apberget )!










tisdag 9 september 2014

Valtider

Det är ju valtider och med det så överröstar partierna varandra med olika löften om än det ena än det andra. 
De flesta av dem vill bland annat se en förbättrad psykiatrivård och visst låter det väl bra?! Men de är duktiga på att lova runt och hålla tunt.

Jag läste härom dagen en annan blogg som en ung flicka med anorexi skriver och hon har inte tänkt att rösta. Varför skulle hon när politikerna ändå inte är till hjälp och förändrar psykiatrivården. Så skrev hon och jag förstår hennes tankegångar. 
De ska bli mycket intressant att se hur det kommer att se ut i framtiden. 

När jag och Es pappa samt syster fajtades med socialtjänsten om att E skulle få vård via dem genom att åka till Lenagården ( behandlingshem ) så blev det som ni läsare vet kalla handen direkt. 

Efter en del turer så fick vi rätt i Förvaltningsrätten men socialnämnden där det sitter trevliga ( NOT ) politiska damer ( vill gärna kalla dem något annat ) på sina poster överklagade beslutet till Kammarrätten. Där blev det stopp! Ingen vård till vår dotter!

De sitter där och bestämmer över familjer som går igenom ett helvete över att en familjemedlem är sjuk , över människor som behöver vård för att kunna leva ett drägligt liv och nekar en ung flicka att få fara till ett ställe där hon hade stora möjligheter att bli frisk.
Inte bara hon nekas förresten....flera hundra unga människor med ett självskadebeteende får inte vård genom socialtjänsten.
Något som den socialsekreterare vi träffade berättade för oss.


Vi inom 12 Septemberrörelsen har alla erfarenheter av psykiatrivård i Sverige. På ett eller ett annat sätt!
Den måste förändras och förbättras, socialtjänsten måste också den förbättras och tillåtas ge vård åt dessa ungdomar, unga vuxna och för all del kanske även äldre som har ett självskadebeteende. 

Det ska finnas valmöjligheter där både socialtjänsten och landstinget kan gå in och ordna med behandling.
Det ska inte behöva bli som i vår dotters fall att hon bollas mellan socialtjänsten och landstinget därför att ingen vill ta det ekonomiska ansvaret att betala för en vistelse på ett behandlingshem.


Till slut så fick ju E komma till Vågen i stan. Hon trivs bra där men det är för lite vård anser vi inom familjen. Ett par timmar per vecka är på tok för lite. Hon borde få bo på ett behandlingshem i en annan stad för att bryta detta mönster, för att starta om på nytt och för att få en riktigt bra vård av professionella som verkligen kan den här biten. 

Nu säger jag inte att de inte kan detta på Vågen för det vet jag att de kan. Men jag säger att det inte räcker till! 

Det har väl denna sommar varit nog med bevis för då vår älskade dotter har tillbringat större delen inom en sluten psykiatrisk avdelning på sjukhuset.

Vi hoppas verkligen att det kommer att ske förändringar inom psykiatrivården men för att det ska göra det så måste vi alla tillsammans kämpa för det. 

Där är manifestationen som kommer att gå av stapeln på fredag den 12 September en del av vår kamp. 
Vi hoppas att så många som möjligt tar chansen att komma. Även de som anser att det inte är en viktig fråga eller de som tänker att det angår inte dem.

Grejen är att vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa. Du, din syster, din bror, din mor och din far, din granne, din kompis, din kompis bror och din kompis syster....listan kan göras lång på vilka som kan få ångest, depressioner och andra psykiatriska problem.

DÄRFÖR ANGÅR DETTA OSS ALLA!!












Såningsmannen

Jag påmindes denna morgon om mammas begravning då jag fann en dikt på internet, som pappa läste upp den dagen.

Så här lyder den:

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg
i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya
fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens

morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans
vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började

han gå. Döden tänkte jag mig så
.”

Bo Setterlind 






Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...