lördag 13 september 2014

Manifestationen

Under gårdagens manifestation dök det inte upp så många som jag hade hoppats på. Tråkigt med tanke på hur viktigt ämnet är. Ordförande var dock rätt så nöjd med antalet deltagare.

Jag antar att folk inte ids engagera sig så länge det inte handlar om dem själva, någon anhörig eller en vän. Vår ordförande gjorde ett starkt och gripande tal som verkligen berörde ända in i det innersta och det var ett tal som borde ha nått ut till fler. Till tv folket som till exempel en person ansåg. Jag kan inte annat än hålla med!

Talet avslutades med en tyst minut!

I går kväll klockan 21.00 var det då två månader sedan mamma dog. Jag hade tänt några ljus och det kändes rätt så stämningsfullt och inte lika sorgligt som tidigare fredagar. 

Vi har ännu inte beslutat oss för var mammas urna ska grävas ned. På kyrkogården i en askgravlund eller någon annanstans. Ett beslut vi måste ta inom de närmaste dagarna. 

Pappa var inte så pigg när jag gick förbi honom denna förmiddag. Jag tog nämligen en promenad ned på stan och käkade lunch med en god vän och sedan traskade jag hem igen och totalt blev det en promenad på 14, 23 km. 

Hur som helst så var pappa lite gråblek i ansiktet och trött. Han berättade att han har så svårt att somna om kvällarna och att det gör ont i ryggen av metastaserna.
Han är inte så pigg på att ta morfinet på grund av hur han känner sig av dem. 

E har varit barnvakt åt sin systerdotter från nio i morse till ca tvåtiden i dag. De hade haft det trevligt ihop med att rita, göra pärlhalsband och lekt i parken.
Sådana stunder är viktiga för E och systerdottern är hennes ögonsten.

Lägger in ett par kort från gårdagen då det har blivit så fint nere vid älven sedan de gjorde om.



Foto

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...