söndag 7 september 2014

Sara

Vi i 12 Septemberrörelsen fick i dag vetskap om en ung tjejs tragiska död i Piteå. Det gör ont inom mig att läsa om hur psykiatrivården ännu en gång har misslyckats med att hjälpa någon till ett tillfrisknande. 
Läs om Saras rop på hjälp:


Saras rop på hjälp har nu tystnat.....................
Det är med sorg i hjärtat och tyngd i pennan jag skriver dessa rader, men för din skull Sara, din familj och kanske kan det hjälpa någon annan. Dig får vi aldrig tillbaka, men med din historia skall vi kämpa vidare, precis som du skulle ha gjort själv.
Jag har sett de bruna ögonen blixtra, svartna, gråta, glittra och skratta, jag har sett hennes kreativitet, hennes ambitioner och jag har sett den kärlek hon visat min son och deras Amico. Jag har sett den Sara som också mått bra.
Jag har sett hur en grym psykisk ohälsa plånat ut en ung tjej och hennes tillvaro. Jag har sett den kamp, oro och hopplöshet hennes familj fått utstå när ett älskat barn, syskon inte får hjälp att komma tillbaka i livet, jag har sett Saras sista timmar i livet då hjärtat slår enbart med hjälp av slangar och maskiner. Jag har sett en familj i kris som inte fått hjälp av vården.
Jag har nu sett ytterligare en mamma, en bästa vän som har fölorat ett av sina barn, det absolut värsta som kan drabba en människa i livet, jag kan inte med ord förklara vad jag känner, tårar som aldrig tar slut......
Sara ropade på hjälp men blev inte hörd och nu har ropen tystnat. Att utgången skulle bli denna var inte Saras tanke, hon ville ha hjälp och visste att det skulle hon få om hon kom in akut som suicid-risk. Men den lilla kroppen orkade inte stå emot de tabletter hon tagit.
Hennes sista ord innan hon somnade i respiratorn var, Förlåt mamma, jag vill inte dö.............................
Vila i frid lilla Sara.

Jag lärde känna Sara och hennes familj 2004 då Sara och min son Patrick blev ett par. Deras förhållande tog slut för fyra år sedan men kontakten och vänskapen bestod och alla försökte vi på något sätt hjälpa Sara att må bättre, men det räckte inte,
Första kontakten med affektiva enheten i Öjebyn tog Sara själv då hon tycktes må dåligt detta resulterade i kuratorsamtal och mediciner. Hon ville då göra en utredning och få en diagnos men någon sådan gjordes aldrig. Sakta men säkert eskalerade Saras sjukdom och sprit tillsammans med droger blev en livsstil för henne. Detta resulterade i många oförrätter och hennes liv blev ett kaos. Kontakt med Psykiatriska enheten i Piteå blev aktuell och det upprättades någon form av daglig kontakt. Sara mådde än sämre och avd 25 ansåg sig inte ”klara av” henne, helt oförhappandes och utan förvarning blev hon transporterad till Rättspsyk i Öjebyn bakom lås & bom. Det var ett uppslitande frihetsberövande mot Saras vilja och herre Gud så dåligt hon mådde då i akutskedet. Jag och Saras mamma satt i läkarsamtal och det talades om en lång vårdtid. Allteftersom månaderna gick började Sara att må bättre, som vi alla trodde, nu äntligen vänder det! Sara började trivas och svarade på behandlingen. En omfattande utredning påbörjades och hon fick tillslut sin diagnos, Aspberger syndrom och detta var en lättnad både för henne och hennes familj, nu skulle väl rätt vård/behandling till. Så icke. Efter nio månader och över en dag skulle Sara skrivas ut med förflyttning till avd 25 inne i stan igen, då mot hennes vilja. Det fanns inte plats längre för henne, ny patient skulle beredas plats.
Nu började allt likna en katastrof och med rasande fart var hon tillbaka på ruta ett igen. På avd 25 fick hon dag/natt och sen helgpermissioner. Mängder av tabletter/mediciner skrevs ut och Sara knaprade på som om det var läkerol. Hennes beroende blev ett faktum och hon blandade vad som helst tillsammans med sprit. Avtalade tider mm fungerade inte. Ingenting fungerade. Familjen kämpade men utan resultat. Detta eskalerade under våren 2014 men så under sommaren bestämde sig Sara att frivilligt lägga in sig för hjälp och behandling. Men fick då veta att det inte fanns någon plats för henne. Ångesten hängde som en tegelsten runt hennes hals, hon ringde och grät, bad om hjälp och vid minst två tillfällen fick hon luren i örat, detta under bevis.
Så kom hennes sista rop på hjälp, söndag förmiddag 31 aug. Med vetskap om att suicid-risk-patienter måste tas på allvar och ges hjälp, tog Sara de tabletter som också blev hennes död. Hon går själv upp till akuten och berättar sitt intag men då är det för sent........................................
Får det verkligen gå till på detta sätt? Vart är vården för lika Värda? Man blir så rent ut sagt förbannad när ingen lyssnar och tar folk på allvar, nu måste det till något radikalt.
Vill att personal, verksamhesansvarig samt ansvarig läkare från psykenheten kommenterar detta offentligt.
Vill att Politikerna ger sin syn på detta och vill veta vad kommer ni att göra?
Har förstått från Psyk att det finns varken pengar eller resurser för att kunna ge alla vård, undrar då hur ni prioriterar, vem går först?
Önskar med detta att allmänheten får någorlunda insikt i hur illa det är ställt även inom denna del av vården och att fler kliver fram med sina berättelser. Vore väl ändå skam om detta inte gick att påverka.
Berättelsen är skriven i samförstånd med anhöriga.
Carina Lindegren





När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...