tisdag 23 september 2014

Talet

Ordförande i föreningen har lagt ut sitt tal på internet och jag delar nu med mig av det. Längst ned kommer talet.

Det som är så sorgligt i det hela är att vår förening ens ska behöva finnas, att psykiatrivården är så förbannat undermålig på grund av bland annat nedskärningar både inom personal och platser och att vi och många med oss ska behöva känna oss missnöjda med hur samhället och vården hjälper de individer som mår dåligt. 

Dessutom så anser vi att det skrivs ut piller allt för lättvindigt, vilket inte alltid är den bästa lösningen. I så fall ska det kombineras med terapi redan från början samt så måste mottagandet för både patient och anhörig bli bättre. 
Jag har sett båda sidorna dels som patient själv inom psykiatrin för många år sedan och dels som nära anhörig och jag har inte så mycket gott att säga om det jag hittills har sett och upplevt. 

Vi föräldrar undrar mycket över hur vår dotter egentligen mår nu eftersom sommaren var så kaotisk för henne. Vi undrar bland annat hur länge sedan det är som hon skar sig? Hur den nya medicinen funkar? Vad för sort det är? Vad det blir sedan efter Vågen?
Ja som ni ser så har vi många funderingar som kräver svar... 

E själv orkar inte prata med oss om detta men har givit grönt kort till att vi pratar med personalen på Vågen. De hade själva nämnt något om att de ville träffa oss också, så det är ju bra.

Har i dag gått 7,40 km med äldsta tiken som är fjorton år och med hennes ena dotter som är nio år. Lämnade dem sedan hemma och gick ut igen i ytterligare några km i rask takt. Solen skiner idag på en klarblå himmel och det var riktigt skönt ute fastän det var småkyligt. I natt var det - 0,6 grader så snart har vi minusgraderna här.

För dig som kanske vill läsa så publicerar vi här talet som hölls i Umeå den 12 september på vår manifestation...

___________

Igår åkte jag mellan Skellefteå och Umeå, och bussen stannade då till i Burträsk. Som Göteborgare känner man till Burträsk för det är ju där osten görs! Den där osten som passar så bra till våra räkor, kräftor och västkustsallad. 
I Burträsk bodde det den 31 december 2013, 1582 personer. Tänk om alla de dött under förra året. Tänk vilket liv det blivit i vårt land. Politiker, kungen, och myndighetspersoner hade alla stött i kö till medias morgonsoffor för att tala om katastrofen i Burträsk och överallt hade vi kunnat läsa om det förskräckliga som hänt. Burträsk hade blivit inskriven i historieböckerna som något vi aldrig någonsin får glömma. Som tur är har inte 1582 människor i Burträsk avlidit förra året, men det har däremot 1600 andra gjort för förra året begick 1600 människor i Sverige självmord.


Lika många som det lever i Burträsk, ja till och med ännu fler lämnade oss, och det för deras skull och så många andra som vi står här idag.
Självmorden ökar i Sverige igen. Från att förr ha varit ett land med höga självmordssiffror började så statistiken peka neråt, men det var då. Nu pekar kurvan, denna så svarta kurva, uppåt igen. Mellan åren 2012 till 2013 med nästan 100 personer, och även om de som forskar i området säger att det är för tidigt att säga om det är en tillfällig ökning så kvarstår fortfarande faktum att var 5 timme förra året avslutade en människa i vårt land sitt liv, och lämnade efter sig närstående var egna liv i samma stund slogs i spillror.
Självmord är idag den vanligaste dödsorsaken bland unga män i Sverige och samtidigt ökar den bland äldre.


Självmord och psykisk ohälsa är tabu i Sverige. Liksom vildvittrorna i Astrid Lindgrens bok Ronja rövardotter flaxar och skriker vi "syns inte, finns inte" kring de här ämnena och sen behöver vi inte tänka på det. Då kan vi låtsas att det inte sker, och att det inte finns.Självmord och psykisk ohälsa är som den sista dödsynden i vårt land och med okunskapen och fördomarna runt detta föds mer sorg och mer smärta.
Att som närstående drabbas av beskedet att ens nära och kära tagit sitt liv är obeskrivligt svårt. För med dödsbudet kommer det dåliga samvetet, frågorna om varför, och tankarna på om man kunde förhindra det. 


Även i grupper som drabbats av någon närstående som begått självmord pratar man helst inte om det. Tabun och skammen runt ett självmord gör att självmordet istället blir "en tragisk olycka" och där det sedan i dödsannonsen i tidningen står "Har hastigt lämnat oss". Sorgen efter den som gått bort blir svårare för omgivningen runt en vet inte riktigt hur de ska agera. Hur tröstar man en mamma som förlorat sin son eller dotter och där mamman klandrar sig själv för att hon inte räckte till? Hur finns man till för en människa vars liv slagits totalt i spillror?
Människor med psykisk ohälsa möter ofta på motstånd från omgivningen. Misstro och misstänksamhet är något dessa människor möter överallt i sin vardag. För när man är sjuk i själen är man inte sjuk på riktigt. Då gnäller man. Riktiga sjukdomar är förkylning, cancer eller kanske ett brutet ben. En bruten själ syns inte, och finns därför inte. Därför pratar vi inte om det. Vi nämner i förbifarten att den psykiska ohälsan ökar, men mer än så orkar vi inte prata om. Mer än så orkar vi inte ta in.


Kanske finns det en släkting eller familjemedlem som vi kallar för "Trasig", men egentligen har hon väl faktiskt valt det själv. Visst är det hennes eller hans egna ansvar också. För en psykisk sjukdom är ingen riktig sjukdom. Lite som så här är det i vårt annars så öppna land. Den sista stora synden, den psykiska ohälsan, växer och möts av motstånd i form av ignorans från samhälle, politiker från alla läger, och även från oss själva.


Det är val i Sverige på söndag. De senaste veckorna har partierna slagits om våra röster, och de har lovat oss mer jobb, och bättre jobb. De har lovat våra gamla att deras ålderdom ska få bli fantastisk och de har lovat att järnvägar ska byggas, och vägar ska lagas.
Knappt ett ljud har politikerna pratat om det faktum att självmorden ökar, att sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökar och att förskrivningarna av psykofarmaka ökar.
Knappt har de pratat om det faktum att vårt samhälle misslyckades att hålla 1600 personer vid liv förra året, och det tragiska är att ingen frågar politikerna om dem heller.
Media är lika ointresserade av dessa frågor som alla andra. De tar upp de svarta siffrorna emellanåt men dagen efter är det som att de glömt av det. Ja, om inte någon känd person dör, då pratas det om det ett tag.


Senast märkte vi av det när Robin Williams så tragiskt avslutade sitt liv. Då kunde vi läsa 6 dagar i sträck om precis allt som hänt runt Williams död. Media tillsammans med oss sörjde och vi förfasades över Williams tragiska öde, och kanske är det just där någon också skulle nämnt det faktum att under de 6 dagar media skrev som mest om honom så tog samtidigt 30 personer livet av sig i Sverige. Det var det ingen som gjorde för ingen orkar tänka på det.
Idag är det den 12 september. Idag för 2 år sedan hittades 23 åriga Daniel Johansson död på ett hallgolv här i Umeå. Daniel ville inte dö, men hans död klassades först som självmord i alla fall för det blev ju enklast så.


Några timmar efter att han blivit utskriven avled han på grund av mediciner som sjukvården i Umeå skrivit ut till honom. Daniel och hans så tragiska öde blev grunden för 12 septemberrörelsen. Hans död och hans livshistoria fick mig och andra att inse att tiden är inne för att skarpt säga ifrån att det får räcka nu. Det måste bli ett slut med Sveriges ignorans i de här frågorna, och det måste bli ett slut på den kyla som allt mer omgärdar oss. Det måste till en bättre psykvård för den är i kris, och den krisen dödar.
Tro inte att Umeå är förskonade ifrån detta. Under den senaste mandatperioden har 26 LexMaria anmälningar skickats in angående självmord bland patienter som legat inne på psykiatrin vid NUS. Av de är det 23 fall som är helt klarlagda som självmord. Slår vi ut det blir det 1 person varannan månad sedan det var val senast i Sverige. Det är en ofantligt hög siffra, och den gäller bara för psykiatrin i den här stan. Det är en katastrofalt misslyckade och en ohygglig verklighet vi lever i.


Vad kan vi göra då?
Vi kan börja med skolan som måste bli bättre på att ta om hand om elever med extra behov, och som också måste bli en skola som ser alla elever utifrån dem själva.
Kommunerna måste också bli bättre på att ta hand om sina medborgare, och kommun och landsting måste börja arbeta mer tillsammans. Kort sagt måste det till en helhetssyn för det saknar vi idag. Vi kan också själva bli bättre. Vi kan gå tillbaka till ett samhälle med värme och där inte Facebook styr allt i känslor. Idag ringer vi inte varandra och säger grattis utan vi klickar på Facebook istället.


Idag läser vi på Facebook om "Titta på min nya kattunge" samtidigt som vi läser från en annan "Jag mår så dåligt", och sedan klickar vi gilla på bägge inläggen och sedan så gör vi inte mer. Medmänskligheten och värmen måste in i samhället igen. För med medmänsklighet kan vi komma så långt.


Daniel ville inte dö. Han ville leva och han hade planer för framtiden. Jag och Daniel hade planer för framtiden, men så blev det inte. Dagen Daniel dog på skulle bli den dagen jag fick säga ja till honom, men istället ville ödet annorlunda. 


Men mitt löfte till honom var och är, att hans död ska leda till förbättringar för andra, och därför lovar jag att 12 septemberrörelsen kommer bli en nagel i ögat på alla politiker och styrande som fortsätter att ignorera dessa frågor. Vi kommer jaga dem tills vi får en förändring, och vi kommer jaga dem som gör fel. Vi har tröttnat på att se våra älskade dö och vi kräver en förändring. För varje död person i självmord är ett misslyckade från samhällets sida och det får räcka med misslyckanden nu.


Det är vi skyldiga Daniel, och det är vi skyldiga Maria, Dan, Mohammed, Helena, Erik, Klas, Linda och så många andra.
De sökta alla hjälp från samhället men finns inte idag. De är saknade och sörjda av så många, och jag skulle som avslutning vilja att vi alla ägnar en tyst minut åt dem och alla andra vi förlorat, och för de som varje dag får kämpa mot samhället och sin psykiska ohälsa….

______________

MVH

/Walentine Andersson Ordförande i 12 Septemberrörelsen


Bjuder på några kort från i helgen!









Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...