fredag 12 september 2014

Två månader

För exakt två månader sedan så fick jag ett samtal på förmiddagen vid den här tiden då jag låg på stranden i Turkiet. 
För er som inte har följt min blogg så kan jag berätta att min mamma var sjuk i cancer och att det var en sköterska på Axlagården ( hospicevård ), som ringde till mig för att berätta att mamma hade blivit sämre. 

Hon hade haft en lös mage på morgonen och de trodde inte att hon hade långt kvar. De hade inte fått tag i min bror och ringde därför mig. Mamma hade vid inskrivningen på Axlagården fått nämna tre personer som skulle kontaktas när det var dags.

Min bror var på första plats, jag på andra platsen och vår pappa den sista som skulle nås. Förmodligen för att han själv är sjuklig. Det var i alla fall vad sköterskan sade till mig när hon ringde.

Jag fick väl någon slags panik där jag låg på stranden och kände bara: FAN här ligger jag och kan inget göra! Jag ringde till min bror som inte svarade och jag ringde till mina döttrar som släppte allting och direkt åkte till sin döende mormor. 

Vi packade ihop strandprylarna och begav oss till hotellet där jag sedan följde mammas försämring via chatten på FB. 
J skrev till mig och berättade förloppet! 
När hon vid nio tiden på kvällen skrev att nu andas mormor konstigt - då förstod jag att slutet var nära! Jag sade till henne att nu dör hon nog....

Sedan försvann J från chatten och strax efter klockan 21.00 ringde en sköterska till mig igen och berättade att mamma hade somnat in kl.21.00. 
Flickorna var väl omhändertagna av personalen som gav dem fika och pratade med dem.

Tjejerna fick där efter hjälpa till med att välja ut de kläder som mamma skulle ha på sig och de gick ut till ängen för att plocka blommor att sätta i en vas. 

Mamma fick ett fint avslut med dem som hon älskade så mycket och jag känner att trots sorgen i att förlora sin mamma, så är jag tacksam för att hon fick somna ifrån i tryggt sällskap och nu slipper de hemska smärtorna. 

Två månader...två månader av ledsenhet och saknad. 
När det har varit som jobbigast så har jag känt att jag inte har velat leva utan mamma. Jag är därför glad att tiden går för det börjar kännas aningens lättare inom mig. Även om jag gråter varje dag och saknar henne galet mycket.
Jag önskar att jag fick henne tillbaka men det är som det är. Livet går vidare, trots allt!

Under flera år har det varit tufft! Mammas sjukdom, pappas sjukdom, Es sjukdom....Att ha båda föräldrarna sjuka i cancer är nog så jobbigt men att också ha en dotter som mår väldigt dåligt, skär sig och överdoserar har nog varit tuffast. 
Den rädslan och oro som man bär ständigt bär inom sig som mamma till någon som är självdestruktiv är tärande. Den släpper aldrig sitt grepp om ens inre och jag längtar verkligen till den dagen som E mår bra igen. Då vi alla kan slappna av och framför allt E kan få leva ett vanligt liv utan ångest.


Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...