torsdag 30 oktober 2014

Högspecialiserade enheter

Jag läste för en tid sedan på text tv om att speciella enheter för dem med ett självskadebeteende där ingen annan vård har fungerat skulle eventuellt startas upp i framtiden. 
I dag skriver Dagens Medicin om detta och jag kan inte låta bli att dela med mig av länken. Tycker att det är intressant och en viktig grej de tar upp. 
De skulle ha många anställda på sådana här högspecialiserade enheter så som läkare, psykologer, sjukgymnaster, arbetsterapeuter m,m. Det låter onekligen som en bra ide tycker jag och man kan bara hoppas att det blir av och att landstingen runt om i Sverige tar på sig detta.

Mer om saken kan ni läsa i nedanstående länk:

http://www.dagensmedicin.se/vetenskap/psykiatri/sjalvskadepatienter-far-egna-enheter/



Helgen

Redan torsdag och i dag skippade jag den långa promenaden. Tog däremot kärran till pappa och kollade till honom samt plockade in tidningen.
Han hade varit uppe och ätit frukost men sedan lagt sig igen som vanligt. Mådde orm ( hans egna ord ) med illamående och gräsligt trött. Somnade nästan under vårt samtal!

E är på sin dv i dag och verkade uppåt men av erfarenhet så vet jag och alla andra att det där kan svänga väldigt fort. Den ena stunden kan hon må bra för att i nästa stund ha fått värsta ångesten och jobbiga tankar. Det går aldrig att veta när hon blir sämre och jag undrar just om hon vet det själv min älskade flicka.  


I helgen blir det stugbesök med god mat, dryck, bastu, mys framför brasan och avkoppling. Man behöver ladda batterierna mellan varven. På söndag åker vi förbi E och hämtar upp henne så får hon följa med till graven. Jag ska i dag köpa ljung och lite mer ljus! Egentligen så är det väl på lördagen som man besöker gravarna ( tror jag ) men vi tar det alltså på söndagen i stället genom att vi är ute i stugan hela helgen.






onsdag 29 oktober 2014

En urna

Jag tog mig en långis med Troy i morse och avverkade 10,34 km. Traskade förbi pappa i vanlig ordning. Hemtjänsten var där och berättade för mig att diskningen efter den middag de lagar åt min pappa är en tilläggstjänst och kostar extra. Likaså om de startar diskmaskinen.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men nog är det helt helt uppåt väggarna att han ska betala för diskningen när han redan betalar för att de kommer och lagar en enkel måltid. En kastrull och en stekpanna är vad som används vilket jag inte tycker är något att tjafsa om. Det skulle inte förvåna mig om pappa säger upp den tjänsten helt och hållet i ren ilska. Jag kan faktiskt förstå honom i så fall!

Jag skjutsade pappa till sjukhuset i eftermiddags för att han skulle strålas. Själva strålningen gick snabbt men det är som lite besvärligt med allting. Han tar sig knappt i och ur bilen, blir fruktansvärt anfådd och trött och kan inte gå någon längre sträcka. Jag fick hämta en rullstol åt honom! 

När vi satt i bilen på väg hem så sade pappa att han är inte orkar något nu för tiden och att det vore bättre om han låg i en urna i backen. Ja inte är det då ett liv det där att ha smärtor from hell och inte orka något....

När vi väl var hemma igen så började han att harkla och ha sig och jag såg på honom att han var på väg att kräkas så jag sprang in i mammas rum, tittade under hennes fåtölj där jag visste att hon hade gömt undan bunkar ( som hon själv kräktes i när hon var sjuk ) och skyndade mig sedan in till pappa. Det var i grevens tid att han fick bunken!


E har fått komma hem nu :) Hon skulle till affären och handla lite käk och verkade på gott humör. Härligt!!!

Lägger in en lite snuskig bild denna gång ;-)




Thailand

Jag börjar längta till dess jag och min bror reser till Thailand. Han har redan nu växlat in pengar! Det ska bli onekligen skönt att komma ifrån i tre veckor och bara ta det lugnt. De verkar dessutom väldigt trevliga på det hotell vi har bokat och otroligt tillmötesgående. De frågade till exempel vad vi brukar äta för mat på julaftonen och skulle ordna med köttbullar och thailändska korvar, kyckling eller kalkon ( jag gillar inte kalkon ) och så vidare. Vilken service! 
Jansons frestelse kan vi nog utgå från att de inte vet vad det är ;-)

I november kanske Vera ska komma och vara här i ett par veckor ifall hennes matte och husse åker till USA igen. De har sin dotter i Florida! Vera är ju en tik efter Daisy och hur gullig som helst. 

Lägger in en länk på det hotell vi ska bo på så får ni läsare se hur mysigt det verkar vara där:

http://www.agoda.com/sv-se/penny-s-home-stay-spa/hotel/rayong-th.html


tisdag 28 oktober 2014

Rättpsyk

Föreningen SHEDO skrev på sin FB sida något som jag vill dela med mig av eftersom jag tycker att det är fruktansvärt att unga med självskadebeteende fortfarande skickas till rättpsyk.

Jag försökte att länka till SHEDO´s sida men det gick inte så jag lägger ut det så här i stället: De senaste dagarna har vi fått oroande nyheter om att nya patienter nu skickas till rättspsykiatrin i Sundsvall. Efter den positiva nyheten att rättspsykiatrin i Växjö skulle sluta ta emot patienter med självskadebeteende, tar alltså rättspsykiatrin i Sundsvall nu in patienter med självskadebeteende. Vi i SHEDO tycker detta är en fruktansvärt felaktig utveckling och att landstingen nu måste ta sitt ansvar!!


Jag blir alldeles förtvivlad över detta nödrop på hjälp:

Strålning

I dag mår jag bättre! Inte helt hundra eftersom jag fortfarande har lite huvudvärk som blir etter värre när jag är uppe och rör på mig. Så jag har mest bara legat på soffan förutom en kortare promenad i morse och på eftermiddagen med hundarna. Illamåendet släppte i alla fall helt i går kväll.

Pappa ringde och berättade hur det hade gått på onkologen. De hade kollat var hans tumörer sitter i kroppen och i morgon ska han genomgå en strålning för att som jag förstår det lindra smärtorna. Kanske att tumörerna också minskar i storlek. Jag är inte så insatt i det där men tror och hoppas på det. Pappa sade också att detta med strålning är hans sista chans. Till att börja med blir det bara en strålning men om den inte hjälper så fortsätter de nog att stråla honom.

E har varit på sin daglig verksamhet i dag men är nu tillbaka på psykiatrin igen. Hur länge hon blir inskriven denna gång återstår att se. Mellan förra gången och denna hann hon vara hemma i nio dagar och då hade hon varit inskriven på psyket i två veckor innan hon skrevs ut. Så här har det hållit på länge nu! 
Skit är det och jag tycker så synd om henne som ska ha så mycket ångest och så jobbiga tankar att hon inte kan vara hemma utan måste läggas in på en psykiatrisk avdelning.

E ville gå och äta antagligen i restaurangen på sjukhuset då de skulle ha middag som hon inte tyckte om på avdelningen. Men hon fick inte permis! Även om hon nu är där frivilligt så måste hon tydligen följa vissa regler. Jag hoppas att hon skrivs ut snart igen!
Tog förresten ett kort på lilla grå i eftermiddag! Visst är hon väl söt :). Tänk att hon blir tolv år i februari!
Bjuder även på en annan fin bild på henne!







måndag 27 oktober 2014

Huvudvärk

Redan under min promenad på morgonen började jag att känna av en begynnande huvudvärk som kom i omgångar. Väl hemma tog jag en alvedon och satte igång att baka bröd. 
Efter lunch förvärrades huvudvärken och jag började på att må lite illa. Några timmar senare fick jag ta ännu en tablett mot värken men då hade jag också hunnit bli ännu mer illamående och började på att kräkas. 
Helt seriöst så har jag aldrig någonsin haft så ont i mitt huvud och då har jag ändå ganska ofta haft huvudvärk. Spänningshuvudvärk! Detta var förmodligen även det en sådan sort huvudvärk i hela huvudet som pulserande. Hemskt!

Jag blev sängliggandes men känner mig nu piggare tack och lov. Har dock sagt ifrån mig chaffisjobbet i morgon då jag skulle köra pappa till onkologen.

E hade ågren i dag med och var kvar på lasarettet. Jag önskar så att jag kunde trolla bort den där herr ågren som sitter på hennes axel och förstör hennes liv. Jag läste om en tjej som är med i 12 Septemberrörelsen. Hon har nu varit frisk från sitt självskadebeteende i fyra år. Mycket bra gjort! Jag hoppas att min dotter får uppleva den dagen då hon också har varit frisk under en lång tid. 



12 Septemberrörelsen

I går kväll beslutade jag mig för att gå ur styrelsen i 12 Septemberrörelsen. Det känns som ett bra och genomtänkt beslut då jag nu vill tänka mer på mig själv och de mina. Jag önskar föreningen all lycka till och hoppas att den med tiden växer. Tack för det gångna året!

E mådde inte alls bra i går men såg fram mot att träffa sin samtalskontakt i dag och tycker själv att hon får hjälp på psykiatrin när hon är inlagd. 
Vad exakt för hjälp hon får vet jag icke men det är säkert medicinering och samtal med personalen samt att jag antar att hon känner en slags trygghet på avdelningen. 

Snart blir det en långpromenad med Daisy och en sväng förbi pappa för att ta in tidningen till honom och kolla att han tar sig upp ur sängen. 
Han hade nämnt för min bror i går igen att han är osäker på hur länge till han orkar med allting. Min bror tog då återigen upp att om bara pappa vill så kan vi ordna mer hemhjälp till honom. Vi kan även fixa så att han kan få komma till ett korttidsboende något han skulle fundera på.







söndag 26 oktober 2014

Frid

Jag gick i dag en mil för första gången på flera dagar och kände att det var absolut nödvändigt. Jag har till och med vaknat på natten och känt en längtan efter att gå på en riktigt lång promenad. 
I dag blev den av tillsammans med Baltazar som också verkar nöjd med den långa rundan.

Efter gårdagens middag som var galet god och ruskigt stor så hade jag sedan svårt att sova. Magen mådde inte alls bra av den stora portionen med tanke på att jag vanligtvis inte äter speciellt mycket och mest lever på lätta och små måltider. Det blev som en chock för kroppen med indisk mat i stora mängder.

Sedan gjorde väl Es inläggning inte saken bättre och jag funderade mycket på det där under min promenad. Jag är trött! Jag vill ha frid och ro inom mig! Jag vet inte hur länge jag orkar att oroa mig så här för henne och till råga på allt även bekymra mig för pappa. Det blir så mycket att jag bara vill rymma! 

Men det är ju bara det att jag kan rymma till världens ände och ändå så bär jag detta med mig, inom mig.
Det är tortyr och en plåga att gå omkring i oro, ovisshet, rädsla och sorg över att ens barn aldrig ska få må bra någon gång. Att veta att hon skär sig, har planer på att ta sitt liv och att hon åker in och ut på psyket. Maktlösheten som vi som mamma, pappa och syster känner....vetskapen om att vi inte kan göra mer än att gilla läget...jobbigt!

Vi känner dock att nu måste E göra något mer åt situationen än att lita blint på de läkare som skriver ut starka mediciner som inte gör henne bättre utan snarare sämre. Hon måste själv ta tag i att försöka få mer hjälp och vård än vad hon nu har och inte tralla på år ut och år in där hon inte blir frisk. Det ska i vart fall inte bli en försämring som vi upplever att det har blivit eftersom psykiatrin har blivit hennes andra hem och hon lever i en vardag där hon nu mest tänker på hur hon ska ta sitt liv. Som vi föräldrar ser det så har E inte så många alternativ längre.

1. Fortsätta må dåligt och hanka sig fram som nu.

2. Stoppa kroppen full med starka mediciner och blint lita på de läkare som skriver ut dem. Hoppas på att den eller den eller den medicinen ska förändra hennes mående till det bättre...

3. Få vård på ett behandlingshem där det finns kunnig personal dygnet runt och Vågen upphör ju dessutom snart!

Det är bara hon som kan begära mer hjälp och vård och ska psyket vara hennes andra hem, så kan hon väl lika gärna söka till ett behandlingshem någonstans i Sverige i stället.
Där hon inte bara får en förvaring utan även får en behandling med professionell personal och en chans att bryta detta mönster i en annan miljö i en annan stad.

E bestämmer naturligtvis detta själv men det är inget liv hon har nu. Därför hoppas vi på att hon ska vakna upp och lyssna på oss i familjen någon gång.Vi vill ju bara hennes bästa och vi vill precis som Es pappa uttryckte det så bra: att det ordnar sig för vår dotter till slut så att man kan släppa i alla fall detta. Han tycker att hon har hamnat helt fel! Visst har hon det... 

Så när vi då ser henne rasa och må sämre än tidigare där hela våren, hela sommaren och hela hösten har varit ett enda kaos med inläggningar både frivilliga och med tvång, ja då kan vi inte bara stå och blunda.







lördag 25 oktober 2014

Inlagd igen!

Fick just besked om att E återigen har blivit inlagd på psyket. Dock frivilligt denna gång! Det var så jobbigt för henne i kväll att det inte fanns något annat alternativ. Fan också!

Bjussar på ett kort på lilla grå som blir tolv år i februari. Min sängkamrat och trösten när det är jobbigt ♥ Tänk! En hund finns alltid där för dig, den blir alltid glad när du kommer hem om den så bara har varit ensam i tio minuter och den slickar dina tårar då du är ledsen.


I mitt hjärta

I dag fann jag en fin ljuslykta att sätta på mammas grav till helgen. Den säger allt tycker jag! I morgon skulle ju min bror och vår pappa eventuellt till graven. Om pappa nu som sagt var orkar följa. På tisdag ska han till onkologen och bad mig att skjutsa honom dit. Undrar vad för besked han får?! Detta blir ett kort inlägg för jag ville bara visa lyktan som är inhandlad och bjuda på ett kort på radarparet som har varit som ler och långhalm sedan mitt barnbarn föddes. Det skiljer bara en vecka mellan dem!


Hjälplös

Lillan hade lite bekymmer med sin mage i går igen och jag vet inte om det hade slarvats med mjölken tidigare men i dag var hon i alla fall okey igen. 

I dag har vi läst sagor, målat, lekt affär, restaurang och spelat på plattan. Hennes morfar har nyligen hämtat henne men det var under protester då hon ville stanna kvar här. 
Jag är dock ganska trött nu och tänker ta mig en liten tupplur för att orka med resten av lördagen.

Min pappa ringde kvart i åtta i morse och bad mig att komma för att hjälpa honom. Han hade så ont i kroppen att han inte ens kunde få på sig täcket och ej heller ta av sig morgonrocken där han låg i sin säng. Jag tog bilen och for och hjälpte honom! Det är beklämmande och sorgligt att se hans hjälplöshet, hans smärtor och hans tafatta försök till att klara sig själv i sängen när han har så där ont.

Han försökte att dra sig upp i sängen för att rätta till sin kropp då han låg som en ostkrok men han orkade inte riktigt det. Jag lade försiktigt hans ben tillrätta under täcket så gott det gick då han låg på sniskan i sängen. Mer kunde jag inte göra då han är så pass tung!
Från att ha varit den stora och starka pappan i mitt liv så är han nu så svag. Jag såg hans armar när han försökte häva sig upp och där finns inga muskler kvar. Det är inget mer än skinn och ben! I övriga kroppen är han forfarande stor och kraftigt överviktig, men stark är han inte längre.

Pappa skulle somna om då han hade sovit dåligt i natt på grund av värken i kroppen och när jag kom så hade han precis tagit sitt morfin. Jag hoppas att de hjälpte så att han kunde rätta till sig lite i sängen och sova lite till, men jag ska dit senare i dag för att kolla läget. 
Ifall han har ramlat och ligger på golvet eller något sådant. 

Det känns alltid lite oroväckande nu för tiden men han vägrar skaffa sig ett trygghetslarm. Vi får honom i alla fall till att hänga mobilen runt halsen och det gör han också om han kommer ihåg det.

E skulle på stan i dag och bad om pengar! Jag kan själv inte bidra med något och hennes egna pengar ska hon inte röra då vi försöker att komma till rätta med hennes ekonomi. Hennes pappa skulle bidra med ett par hundra så att E kunde köpa sig något. Hon skulle nämligen dit med en kompis! Jättekul att höra för det gör henne gott att umgås med andra och få lite vettiga saker att tänka på. Mer av det hade varit önskvärt! 




fredag 24 oktober 2014

Sorgligt Besked

Jag är adopterad sedan jag var ca 1,5 år gammal. Dessförinnan så bodde jag på ett barnhem i norra delen av Sverige. Min biologiska mamma har jag aldrig träffat men vi hade kontakt via brev och telefon en kort tid. 
Hon hade dock alkoholproblem och jag orkade inte hålla kontakten med henne då jag själv inte mådde bra. Flera år senare när jag väl var i balans själv så försökte jag att ta upp kontakten med henne men fick då veta att hon hade avlidit nyfyllda sextio år gammal. 

Jag tog då upp kontakten med min biologiska moster och vi träffades vid ett tillfälle när hon och hennes man var i stan för att besöka onkologen. Min moster och morbror visade sig vara väldigt fina människor och vi skrev brev till varandra och sände något sms ibland. 

Kontakten dog ut med tiden och jag förstod att min moster hade det jobbigt med sin cancersjukdom. I dag fick jag veta att hon dog redan den 17 januari. Hennes man skrev till mig härom dagen och berättade det men först i dag läste jag mailet, som han hade sänt. 

Jag känner sorg över att aldrig ha riktigt fått lära känna henne eller min biologiska mamma, att aldrig ha fått veta vem som är min biologiska pappa för det tog dem med sig i graven och jag känner sorg över att cancern ännu en gång har skördat ett liv. Jag känner med de nära anhöriga till min moster. Till hennes man som skulle ha varit gift med henne i femtio år denna månad och till hennes söner som miste sin mamma. 

I dag är det tre månader och en vecka sedan min mamma dog och jag fällde några tårar där jag låg i min säng för en stund sedan. Saknaden väller över mig ibland och kanske än mer när man får andra dödsbesked.

E smsade mig i dag och ville ha hjälp med att beställa en salva till det eksem som hon störs av. Självklart gjorde jag det! 
Hon mår nog rätt så hyfsat nu och hade varit på vågen i dag. 

Men snälla hjälp mig att förstå varför läkare skriver ut mediciner som är för dem som är psykotiska och schizofrena och för dem med tvångstankar till någon som inte har någon av de diagnoserna? E är nu inne på sin tredje medicin för just de svårigheterna fastän hon inte är vare sig psykotisk, schizofren eller lider av tvångstankar. 
Kanske därför medicinera inte hjälper så bra....

Jag läste något bedrövligt på nätet som Therese Eriksson har skrivit och jag kan inte annat än dela med mig av det hon skrev. Därför att det berör oss alla och en förändring måste till här och nu.

Läs hennes ord här:


I veckan skickades återigen en kvinna med självskadebeteende till rättspsyk, den här gången till kliniken i Sundsvall. En annan kvinna lever under hot att skickas dit. Om hon skadar sig själv igen, antingen under pågående slutenvård eller efter utskrivning, kommer hon att skickas iväg. Förra sommaren vårdades en kvinna med självskadebeteende på samma klinik. Detta trots att rättspsyk i Sundsvall haft intagningsstopp för patienter med självskadebeteende sedan hösten 2010.
För en månad sedan sände Uppdrag granskning ett program om patienter med självskadebeteende som tvångsvårdas på rättspsyk i Växjö. Där avslöjades bland annat att flera patienter fått sina armar gipsade för att de inte skulle skada sig själva, något som kritiserats hårt av IVO* som även har polisanmält agerandet.
Precis innan Uppdrag granskning sändes meddelade rättspsyk i Växjö att de skulle sluta ta emot patienter med självskadebeteende. Båda de rättspsykiatriska kliniker som tagit emot flest patienter med självskadebeteende skulle alltså sluta göra det. Men nu verkar det som att stoppet som i Sundsvall är hävt.
Det är snart femton år sedan den första patienten med självskadebeteende som vi känner till skickades till rättspsyk för att få vård. Fem år har gått sedan det i riksmedia avslöjades att vården av självskadebeteende på rättspsyk innehöll bestraffande och direkt olagliga moment i form av kontraktsskrivning, tvångshandskar och tvångshjälmar. Det är lång tid som har förflutit utan att några ordentliga insatser har gjorts för att hitta alternativ. Det är lång tid som vårdsverige har låtit rinna bort med ryggen vänd mot patienter i mycket utsatta positioner. När det nationella självskadeprojektet går in på sina sista skälvande månader har man äntligen haft sina första träffar för att försöka finna alternativ för de patienter som vårdas på rättspsyk. Bra förstås, men jag har svårt att jubla över något som borde skett för längesedan.
Som så många gånger förr funderar jag på hur vården av självskadebeteende hade sett ut om patienterna inte främst hade varit unga kvinnor på väg ut i vuxenlivet, utan medelålders män mitt i yrkeslivet. Det är en smärtsam men nyttig tankelek.
Och ännu en gång frågar jag mig själv: är det här det bästa vi kan åstadkomma när det gäller vård av patienter med allvarligt självskadebeteende? Att de bollas mellan olika rättspsykiatriska kliniker: när Sundsvall slutade ta emot patienterna tog Växjö över, och när nu Växjö slutar verkar det som att Sundsvall återigen börjar ta emot dem. Var finns patienternas röst? Vem driver deras frågor när de själva har fullt upp med att överleva? Vad krävs egentligen för att en vård bortom taggtråd, murar och bestraffning ska ta form, när varken tid, kunskap eller uppmärksamhet tycks räcka till?
Jag vet inte längre.





torsdag 23 oktober 2014

Barnvakt

Har inte orkat gå på någon långpromenad vare sig i går eller i dag men har samtidigt haft lite annat för mig. Far till pappa varje dag och kollar till honom, tar in tidningen och plockar undan i köket och i hans sovrum. I dag berättade han att någon gång i nästa vecka får han sin sjukhussäng hemlevererad och det verkar faktiskt som att han ser fram mot det. 

Han var på hjälpmedelcentralen i går och tittade på sängen och blev helt klart nöjd över vad han såg. Det känns bra eftersom sängen är nödvändig för honom nu. Jag var och hämtade ut mer morfin på apoteket då han har fått en starkare styrka mot sina smärtor. Han var lite rädd för hur han skulle bli av dem och bad mig att kolla i morgon att han lever. 
Förmodligen så syftar han på att han kan bli vinglig av dem och ramla. 

När jag var och handlade i dag så köpte jag en grillad kycklingfile och potatissallad till pappa att äta till lunch. Jag ville överraska honom eftersom det oftast blir något enkelt som en bryta eller Findus mat till lunchen för honom. 

Men han berättade i kväll att han inte tyckte att kycklingen var god och inte potatissalladen heller för den delen. Grejen är att pappa har förlorat aptiten och det är lite som att inget smakar gott längre. 

Vi for och tittade efter sockar åt honom på Army shop men alla var för tighta i vristerna och vaderna. Eftersom han nu har den där förbaskade vätskan i benen så blir det hur svårt som helst att finna några. Ska kolla i stugan också eftersom han kan ha lämnat kvar stickade sockar där ute. 

E mår rätt okey och det gläder mig förstås. Jag kan bara hoppas att det håller i sig nu men av erfarenhet så vet jag ju att det är upp och ned som rena berg och dalbanan med min dotter. Jag bara hänger med i denna tripp i berg och dalbanan....

Faktum är att jag är så slut av allting så jag har rena utmattningssyndromet. Har till och med meddelat styrelseordförande i 12 Septemberrörelsen att jag backar och ligger lågt nu med min plats i styrelsen.

I allting som är med mammas sjukdom, hennes bortgång för tre månader sedan, min pappas cancersjukdom och sist men inte minst min dotters mående, så har mina egna krafter helt försvunnit. Jag har ingen gnista kvar, ingen kämpaglöd och ork till mer än i princip min familj. Knappt det!

Det kan hända att jag hoppar av min plats i styrelsen eftersom jag inte orkar ge järnet och då känns det inte bra. Vanligtvis så är jag mer effektiv och engagerad i det som står mig varmt om hjärtat.
Men som sagt var så är jag uttömd på krafterna!

Bjuder på en bild på mitt älskade barnbarn när hon är på väg att somna. I två hela dagar får jag rå om henne!




onsdag 22 oktober 2014

Mammas gravplats

Har för ovanlighetens skull sovit riktigt gott i natt och har även börjat med järntabletter plus vitaminer. Så nu jädrans vore det väl själva sjutton om jag inte ska bli piggare. Hoppas hoppas!

Har varit med kärran till däckfirman! Det behövdes inte bytas fälg utan killen satte dit en ny ventil och slipade bort lite rost. Allting var gjort på tio minuter och kostade bara ett par hundra. Helt klart jätteskönt!

For förbi pappa en sväng! Han hade precis vaknat men mådde inte alls bra fast han hade sovit gott i natt. Hade vaknat i natt och tagit tabletter mot smärtorna i ryggen och sedan somnat om. 

Han skulle fortsätta sova en stund och sedan åka för att titta på en sjukhussäng samt köpa sig ett par stickade sockar. 
Mamma har alltid stickat sockar åt oss men nu när inte hon längre finns i livet så är det inte så lätt att få tag i ett par. Pappas är utnötta och går nog inte ens att lappa ihop så han ville ha nya. 

Min bror har letat på sju olika affärer efter sådana sockar men pappa har storlek 46 - 47 och svullna vader av vätska, så det är svårt att hitta sockar som passar och inte sitter tajta. 
Jag tog av honom ett par en dag ( vanliga sockar ) och de satt som korvskinn över vaderna så det var märken efter dem. Hemskt! 

Mamma hade också vätska i sina ben de sista månaderna innan hon dog. Låren såg groteska ut och de plågade henne väldigt mycket. Hon fick ha stödstrumpor på sig och på onkologen lindade de hennes ben. Vätska satte sig även runt hjärtsäcken på henne.

Jag åkte till graven i morse för att se om de hade fått ned mammas urna i jorden. Vilket de hade! Känslorna vällde över mig när jag såg hennes grav med det kors som nu sitter där provisoriskt. Det blev så nära och saknaden kom över mig igen. Det gör verkligen ont!

Jag ska köpa ljung och en gravlykta samt gravljus och göra fint där hos mamma.



måndag 20 oktober 2014

Denna förbannade trötthet

Som alla vet så är det viktigt att röra på sig och det gör jag då sannerligen. Frisk luft och motion får jag verkligen gott om dagarna med en mil under sulorna nästan varje dag.

Men det tar verkligen emot många gånger! Den här tröttheten jag känner är inte nådig. Det gör ont i kroppen och varje del känns som den är fylld med bly. Jag måste sova en stund varje eftermiddag och sover då tungt som bara den. 
Känner mig ändå trött resten av dagen! 

Har som sagt var beställt järntabletter och antar att det är avsaknaden av järn som gör mig så här galet trött. Det i kombination med allting som har varit för det kan nog göra vem som helst trött. 

Jag kan inte påstå att jag känner mig deppig eller så och är förresten inte den typen som blir deprimerad, men jag kunde ju ha blivit. Det hade inte varit konstigt med tanke på Es sjukdomsbild sedan flera år tillbaka, mammas cancer som tog henne ifrån oss och pappas cancer som bryter ned honom bit för bit.

Jag ser fram mot att få känna mig lite piggare och fylld av energi och hoppas att järnet ska göra lite skillnad i alla fall.

Jag är så glad! Jag tappade ju bort busskortet i fredags under min promenad på väg från tandläkaren när jag skulle gå hem. Gick då in på min sida på internet och spärrade kortet och i dag läste jag mig fram att jag kommer att få ett nytt kort laddat med de resor som jag hade kvar. Det var minst tolv resor! Vilken lättnad att det blir ersatt!

E har varit på vågen i dag och i morgon ska hon för första dagen till sin daglig verksamhetsplats. Jag hoppas verkligen att hon kommer att tycka att det är trevligt och att hon orkar genomföra de få timmarna och dagarna som hon är där. 

Jag fick svar från verksamhetschefen på psykiatrin i dag igen. Hon skrev att hon förstår att jag är bekymrad och orolig över min dotter men att hon hoppas att Es mående stabiliseras under hösten.

Gissa om jag också hoppas på det!!!


 

söndag 19 oktober 2014

Regnig Dag

I dag regnar det så jag skippar promenaden. Har inget bra regnställ och inte heller något bra på fötterna.
Hela helgen har förresten gått i slapparstil! Har inte gjort många knop men å andra sidan så kan det var skönt det med ibland. Var gräsligt gräsligt trött i går och det kände precis som att jag var den mest blodfattige som går i ett par skor. Men var i alla fall i väg och inhandlade sängbordslampor att ha ute i stugan. Skulle också behöva ett sängbord men det får bli en senare fråga. Säng har jag ännu inte skaffat utan tänkte prova sova i den som finns där, som vi tog in från friggeboden. 

Min bror var på middag i går och som vanligt så hade vi jättetrevligt. Jag hade gjort en stek av innanlår som blev riktigt god och steken i sig var hur fin som helst. Inga senor eller så! Till det serverades potatisgratäng och pepparsås samt sallad. Till efterrätt åt vi vaniljpannacotta med några blåbär på toppen. Ljuvligt gott!

Min bil har blivit stående! Luften i det ena däcket går ur hela tiden vilket beror på att fälgen är sönderrostad. Jag var på skroten och frågade efter en fälg men de hade inte inne någon till min lilla gullet. 
Har även sökt på bildemonteringen på nätet men kammade noll. 

Har jag inte fått tag i en begagnad fälg till mitten av nästa vecka så måste jag förstås köpa en ny och låta sätta dit. Får åka ut till stugan och hämta hem kompressorn så att jag kan pumpa däcket så att jag i alla fall kan köra bilen till verkstaden.

E verkar ha haft en bra helg och är fortfarande hemma hos sig. Tack och lov! Hon skrev till mig i går kväll faktiskt flera sms och vet ni hur glad en sådan liten sak kan göra mig?! Ett litet livstecken och där hon söker kontakt....

E undrade var och när hennes mormor kommer ned i jord. Hon ville gärna kunna gå dit till allhelgonahelgen och tända ett ljus berättade hon. 

På måndag skulle killarna på kyrkogården åka till krematoriet och hämta mammas urna för att sedan gräva ned den på den plats vi har valt ut.

Så till allhelgonahelgen ska det vara grönt till att gå dit och tända ett ljus till minne av vår älskade hustru, mamma, mormor, gammelmormor och farmor. Pappa kommer nog inte att orka ta sig dit men vi får tända ett ljus från honom också. Fast i ärlighetens namn så tror jag inte att han bryr sig nämnvärt i sådant.

Vi ska ut till stugan den helgen men har lovat att hämta upp E när vi är på väg hem.
Så får hon följa med till kyrkogården! 
Det känns jättebra att det blev som det blev med valet av plats eftersom det är nära min bostad. Det blir så mycket enklare då att besöka mammas grav.

I går var det tre månader sedan mamma dog! Jag vaknade natten mot i går av att jag hade drömt om henne och sedan låg jag vaken ett bra tag. Som alltid vid den tiden så körde tankarna i gång och jag funderade på min dotter och pappa. Jag mår ärligt talat skitdåligt över att E har det så jobbigt och det överskuggar allt annat i mitt vardagliga liv. Just den här rädslan att förlora henne är överjävlig. Men jag är innerligt glad åt att boendepersonalen verkligen gör sitt yttersta för att hjälpa vår dotter. Att de tar hennes självmordstankar på allvar och skickar upp E till psyket när det är som värst. De tar inga risker och det gör de rätt i! Två allvarliga självmordsförsök räcker! 

Det som skrämmer mig är att skillnaden mellan då och nu är att nu tycks E vara mer inriktad på att tänka på att hon faktiskt ska ta sitt liv och hur hon ska gå tillväga. Det är liksom mer allvar bakom det hela! 
Då när hon försökte att ta sitt liv så visst var det allvarligt. Som bara den faktiskt då hon ju höll på att dö ifrån oss. 
Men jag tror inte att hon direkt planerade det utan det var nog mer händelser som inte var så igenom tänkta. Där är skillnaden och den gör mig galet rädd!

Hur som helst så låg jag då där och funderade på allt detta och pratade i mina tankar med min mamma och mormor om att vaka över min dotter, över sitt barnbarn och barnbarnsbarn. Lite crazy kanske men vad vet vi egentligen om vad som händer efter döden. Är det bara slut?! Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas att min mamma kan både se och höra vad som försiggår bland oss som är kvar i livet. Att hon kan skydda E från att göra något dumt!


 





fredag 17 oktober 2014

Tung information

Jag och Es pappa fick ett mail ifrån den personal där vår dotter bor. Även om det var rakt på sak och tung information om hur det är med henne och hur de går tillväga, så är vi ändå väldigt nöjda över att de och E delar med sig av detta. 
De har velat kontakta oss en längre tid men vår dotter har nekat till det och eftersom hon är myndig så blir det som det blir ibland. 
Nu hade hon dock givit sin tillåtelse att vi blev kontaktade och informerade om allting runt henne.

Det finns några punkter som gör oss fundersamma så som att vi tolkar det som att polisen har fått hämta vår flicka när hon har vägrat att åka till psykiatrin eller som att hon numera inte tänker lika mycket på att skada sig, men desto mer på att ta sitt liv och hur hon då ska gå tillväga. Det är något vi får fråga dem om! Det känns ju verkligen inte roligt om hon ska behöva polishämtning och det är väldigt skrämmande att hon har sådana starka självmordstankar. 
Det har jag väl i och för sig redan anat eftersom hon har legat inne på tvång några gånger men det gör ändå ont inom mig. 

Jag hoppas att det vänder för E någon gång och att jag ALDRIG någonsin ska behöva få ett telefonsamtal om att min dotter har tagit sitt liv. Rädslan över att det faktiskt ska hända ligger alltid över mig och när det blir så påtagligt hur dåligt hon mår, så blir jag ännu mer rädd.





Full rulle

I dag har det gått i ett hela tiden! Först tog jag mig en rask promenad in till stan till tandläkaren. Väl där så fick jag besked om att drar jag tanden i stället för att rotfylla den, så kommer jag att ångra mig. 
Den måste i så fall också opereras bort och det är munnens viktigaste tand enligt tandläkaren. Men det är det billigaste alternativet och skulle kosta ca 3.500 kr att dra den. 
Att rotfylla skulle kosta runt 7300 kr om jag inte hörde fel. Hur som haver så skickade tandläkaren hem mig igen utan att ha gjort något med tanden eftersom hon tyckte att jag kunde avvakta så länge jag inte har ont i den. De skulle kalla på mig om ett år igen! Hoppas att tanden håller till dess eller ännu längre utan att jag får tandvärk. Hon rekommenderade mig att öppna ett " tandkonto " där jag lägger undan en slant i månaden till kommande tandvård. 

Sedan traskade jag hem igen och det blev faktiskt 10, 86 km under sulorna men det är ju ungefär vad det brukar bli varje morgon. 
Slängde i mig en bryta, styrde kärran till kapellet för att möta upp vaktmästaren och min bror. Väl där så valde vi ut en plats där mammas urna ska grävas ned vilket kommer att bli gjort på måndag kommande vecka. Eftersom vi har vintern om hörnet så blir det ingen gravsten nedsatt före våren men de sätter upp ett fint kors med hennes namn på så länge. 
Det känns som att när urnan väl är i jorden så får mamma äntligen vila och frid. 

I morgon är det tre månader sedan hon dog! Tre långa och sorgliga månader på många sätt och vis. Det har varit tungt inte bara i att hon försvann ur våra liv utan pappas förändring har också varit jobbig. Eller ÄR jobbig! Han är inte rolig nu för tiden med ett oftast dåligt humör och allmänt dålig där man alltid är orolig för honom.

Efter lunchen var det träff med hemtjänsten och en arbetsterapeut hemma hos pappa för att prata om hjälpmedel. Han var så mot all hjälp så det blir nog bara pannkaka av det hela. 
Hoppas i alla fall att han tar mot en slags sjukhussäng eller låter dem ordna till hans egen så att han åtminstone tar sig upp ur sängen.

Någon ramp är inte aktuellt då det inte skulle gå att ordna en utan att den blir utbyggd ända till grannen - typ....

Utökad hemtjänst verkar han inte heller intresserad av och inte heller att ställa sig på kö för ett annat boende framöver. Det svänger hos honom så det står härliga till!

E är hemma nu och utskriven från lasarettet! Hoppas att hon får bli hemma ett tag. Hon efterfrågade min mailadress för personalen på boendet ville skicka något till mig hennes pappa. Vad det nu kan vara?!

Verksamhetschefen på psykiatrin svarade mig på mitt mail men det ledde inte till något annat än att hon tyckte att vi föräldrar skulle se till att få träffa personal på vågen. Det har ju Es pappa gjort! 

Det finns inget mer vi kan göra nu än att avvakta och se hur allting blir och hoppas på att vår dotter förbättras med tiden.



torsdag 16 oktober 2014

Inställd Permis!

Dottern var upprörd i kväll för hon skulle ju få permission över natten och fara hem till sin lägenhet i sitt boende. Men personalen på boendet nekade henne att få komma hem så E blev därför kvar på psyket.

Jag blir lite upprörd jag med och undrar förstås vad orsaken är till att de inte ville att hon kom hem över natten. Personalbrist och ingen möjlighet att hjälpa henne om kvällen / natten OM E skulle börja på på dåligt är min gissning. Då kan jag kanske förstå men samtidigt så ändå inte. 

E borde bo i ett eget boende med personal i samma område eller samma hus som i en trapphusmodell, men absolut inte som på det gruppboende hon är på nu. Samtidigt som hon ändå behöver folk omkring sig. Det är svårt det där!


Nattpermis

Det verkar som att min älskade flicka mår lite bättre igen efter två veckor som inlagd på psykiatrin. Hon har i dag varit på ett ställe där hon ska få ha sin dagverksamhet fyra timmar i veckan och hon har även hunnit med att träffa en läkare. 
Läkaren ska byta ut hennes medicin mot en annan sort som hon inte kunde komma ihåg vad den heter. Men det lär ju visa sig! 

Jag hoppas verkligen att den kommer att hjälpa henne och att den inte heller ger några jobbiga biverkningar. Det har varit några besvärliga på de mediciner hon har tidigare tagit. Bland annat ryckningar och med tanke på att hon har epilepsi så är väl inte det så lyckat med en sådan medicin.

Det där med dagverksamhet hade jag inte en aning om att hon skulle ha men det låter bra. Där får hon göra det hon tycker om och något som hon också är van sedan barnsben. Nämligen att syssla med hundar!

Vi får hoppas att det vänder för tösen och vi får väl avvakta och se tiden an med allting. I bästa fall så behövs inget mer för henne än fortsatt samtalstid med sin samtalskontakt, dagverksamhet och övningar på boendet med personalen. Man kan ju alltid tro att det är nog!

I dag blev det ingen mil för mig! Jag traskade i stället hem till min pappa och kollade läget. Fram och åter så blev det för att vara exakt 6, 40 km men det räckte kändes det som. 
Han var inte pigg i dag heller och låg och sov när jag kom men han hade varit uppe och ätit sin frukost och där efter somnat om. Han är inte längre så pigg på att ta mot hjälp och att ställa sig på kö för ett särskilt boende lät inte alls aktuellt längre. Det var bara snack sade han! Samtidigt så säger han att han är så dålig att han behöver mer hjälp.

I morgon bitti ska jag till tandläkaren för att egentligen fixa till två rotkanaler som är inflammerade. Men jag har sagt till dem i receptionen när jag talade med dem i dag att jag hellre drar ut tanden. Om möjligt! Det blir väl kanske skonsammast och billigast om inte annat. 

Fast det är kanske inte säkert att det går att bara dra ut eländet och sedan är allt frid och fröjd för jag vet att hon pratade förra gången jag var där om att om den inte gick att fixa, så skulle tanden dras och en brygga sättas dit. Varför vet jag inte men kanske för att det blir en för stor glugg eller något sådant. Inte för att jag bryr mig för det är ändå på sidan av käken där det inte syns något. Inte ens om jag skrattar!

Sedan blir det att hasta hem för att försöka eventuellt få i sig något lätt i magen. Soppa kanske funkar! Där efter ska jag och min bror till kyrkogården för att träffa vaktmästaren. Han ska visa oss var mammas urna ska grävas ned. Vi bestämde oss för en gravplats med en tillhörande sten eftersom vi vill ha en plats att gå till och hålla fin med blomster och ljuslyktor. 

Jag saknar mamma oerhört mycket men det har blivit lättare att hantera. Det tog ungefär 2,5 månader innan det började att kännas mindre sorgligt inombords. I 2,5 månader har jag gråtit konstant så det känns skönt att det har lättat. Jag kan nu gå in i hennes sovrum utan att bryta ihop av sorg och kan tänka på henne och le för mig själv. 

Efter vi har varit på kyrkogården så ska vi vidare till pappa för att möta upp en från hemtjänsten och en kvinna som är arbetsterapeut. Vi ska prata med pappa om olika hjälpmedel men han är så fruktansvärt anti till att ta hjälp. Det han kan tänka sig är något slags hjälpmedel för att ta sig upp ur sängen men det får inte vara en sjukhussäng. Vi får väl hoppas att det blir så bra som det kan bli i slutändan för han kommer att behöva all hjälp han kan få. Han blir ju inte piggare med tiden som jag sade till honom i morse. Men det är som sagt var som att prata med en vägg och vi kan ju inte tvinga honom till att ta hjälpen han erbjuds.

Min bror har slitit så hårt med bouppteckning och allt annat som pappa har behövt hjälp med så jag ringde och bjöd över honom på middag på lördag. Jag kände att jag vill muntra upp honom som faktiskt verkar riktigt slutkörd av allting. En kväll med god mat och dryck är vad han behöver.

Själv så har jag ju varit trött som en gnu och i dag är inget undantag. Jag fick ta en tupplur även denna eftermiddag. Annars håller jag inte ihop resten av dagen. Har beställt järnmedicin igen i tanke att det kan vara det kroppen saknar och som gör mig extra trött. Eftersom jag inte klarar det järn som läkare skriver ut så kör jag med Hemofer som hjälper bra utan att göra mig dålig i magen.




onsdag 15 oktober 2014

Marianne Normark Folkpartiet

Svägerskan sände mig en artikel som Marianne Normark, Folkpartiet hade skickat in till VK, vår dagstidning. 
En bra artikel måste jag säga och jag har tidigare läst något hon skrev på sin blogg om just psykisk sjuka vid något tillfälle. 
Skrev till henne men fick dock aldrig något svar den gången. 
Hur som haver så tänkte jag dela med mig av vad hon skrev här i min blogg vilket jag gör längst ned i inlägget.

Jag for förbi pappa vid tvåtiden med köttbullarna och han låg och sov som vanligt. Hade inte någon matlust utan hade bara druckit en näringsdryck av dem som blev kvar efter mamma och fick en banan medan jag var där. 
Jag hoppas att han har fått i sig någon middag i alla fall. Hemtjänsten skulle dit och fixa käket och jag lämnade framme ett antal köttbullar.

E är kvar på psyket ( i morgon är det två veckor sedan hon blev inlagd ) men tyckte att hon mådde lite bättre ändå och har permis i morgon samt på fredag i fyra timmar. Jag har inte hört något från damen på lasarettet. Hon skulle ju höra sig för med läkaren och sedan kontakta mig eller Es pappa för en tid då vi kan ses. Jag har inte heller fått tag i sjuksköterskan på boendet men orkar inte engagera mig nu. Det är som det är!

Jag är så trött nu för tiden och fick sova en stund i eftermiddag också. Tur att jag kan somna för annars så skulle jag vara helt död av sömnbrist. 
Längtar till dess jag har mer ork igen och kan erbjuda mig att ta mitt barnbarn över natten, men som det känns nu så orkar jag inte det. Inte ännu!

Fast nästa helg så ska hon vara här från fredag till söndag då hennes mamma ska på kurs i södra Sverige. 

http://www.vk.se/1298379/inratta-en-barnlots-for-unga-med-psykiska-ohalsa






Bilder

Jag gick en mil med Troy i morse och det var så härligt ute. Ett par minusgrader ( lite halt på sina ställen dessvärre ), solen som kikade fram allt eftersom och frosten som gnistrade så vit. Riktigt tjusigt var det!

Traskade förbi pappa i vanlig ordning! Tog in tidningen åt honom eftersom han inte längre orkar det. Han låg kvar i sängen och var inte alls pigg! Han svarade att det var dåligt när jag frågade honom och att han hade ringt efter hjälpmedel då han inte tar sig upp ur sängen. 

Jag berättade för honom att i går eftermiddag satt jag och min bror och ringde runt till olika personer inom kommunen för att ordna med hjälp till honom. Att på fredag kommer en arbetsterapeut hem till honom för att ta sig en titt på vad som kan tänkas behövas.
Vi har föreslagit en sjukhussäng, en ramp på bron och själv vill han också ha en slags hissanordning från övervåningen ned till källarplan. 
Dock så tror vi inte att det behövs då han aldrig är där nere. Det finns ingen tv där längre och endast när det var som varmast så sov han där i somras. 

Snart kommer pappa ändå att behöva flytta till ett särskilt boende men till dess så måste vi ordna så att han får den bästa hjälpen hemmavid. 
Till saken hör att i dag är hemtjänsten hos honom för att städa och en av dem ringde faktist till mig just för att prata om detta. 

De hade ju sett hur dålig pappa var i dag och ville diskutera med oss om att se till att han får mer hjälp. Pappa är väldigt tjurig och tycker själv att han behöver ingen hjälp. Ibland...men ibland så vill han absolut ha det! Knepigt det där! Det är lite som med E som inte förstår sitt eget bästa alla gånger och inte vill ha hjälp. Eller det vill hon ju men inte någon annanstans än i stan. 

På tal om E så ringde hon till mig i går kväll och berättade att när hon hade loggat in på sin dator med sin sticka, så dök det upp en ruta där det stod att hon hade fått en faktura från ett företag skickad till sin mailadress. 
Grejen är bara att hon aldrig har hört talas om företaget, aldrig tidigare har fått ett meddelande på det sättet via stickan och inte ens vet vilken mailadress fakturan skulle ha skickats till. 

Jag hänvisade henne vidare till pappan eftersom han är mer duktig på sådana saker än mig men nog är det väl konstigt. Skulle det vara en faktura som ligger någonstans så får vi naturligtvis bestrida den och göra en polisanmälan - IGEN! Den andra ligger hos dem då över trehundra kronor hade dragits från hennes kontot från ett företag i utlandet. Som hon aldrig heller har hört talats om.

Lägger ut några bilder från bland annat gårdagens köttbullskok och lite annat från promenaden i morse. Jag gjorde förresten köttbullar på 800 gram och frös in för att i eftermiddag åka med dem till pappa. Så kan han tina upp och äta riktiga hemlagade köttbullar och inga färdigproducerande knastriga och äckliga ena, som knappt går att äta.

Det snöade lite i går och jag kunde inte låta bli att fota första snön, som dock försvann lika fort.

Grabbarna bus får också hänga med på bild!









tisdag 14 oktober 2014

Våndor

Jag vaknade relativt tidigt i morse och låg sedan och funderade över det här med E, mötet ifrån igår, vad som kan göras och vad som icke görs. 
Det känns onekligen hopplöst om jag ska vara ärlig och jag känner inom mig att jag bara inte orkar gå igenom samma procedur som tidigare. 

I samma veva som min blogg startades så började vi också att strida för att E skulle få en konkret hjälp för sitt självskadebeteende då vi ansåg att hon inte blev tillräckligt hjälpt av dåvarande stödinsatser. Annars hade hon väl inte försökt att begå självmord kan man ju tänka.

Hur som helst så har vi fått stånga våra pannor blodiga i otaliga samtal, möten, mail och överklaganden till för ungefär ett år sedan. Då lade vi ned vår kamp för vår dotter eftersom krafterna inte räckte till, eftersom vi inte kom någon vart och eftersom alla som sitter och bestämmer alltid har rätt. Vi insåg att vi är så väldigt chanslösa! Det enda positiva är att vår strävan för det bästa till vår dotter var att hon fick komma sig till vågen tre gånger per vecka några timmar var gång. 

Nu står vi då där igen oroliga och ledsna över att E tillbringar mer tid på psyket än hemma i sin egen lägenhet. De sista fyra fem månaderna har psykiatriavdelningarna blivit hennes andra hem och det är inte vad vi önskar för vår dotter. 

Vårt hopp har stått till att kanske vågen skulle förstå hur vi tänker och också ta till sig vår oro. Att de skulle möjligen lite lite grann vara inne på samma linje som oss att E behöver mer hjälp. Att det inte räcker med tre gånger i veckan för att hon ska bli frisk.
Tyvärr så hade vi återigen fel och återigen möts vi av motstånd. 
Dessutom så måste vi naturligtvis ha E med på banan för annars är det ju lönlöst. Men hon förstår inte sitt eget bästa och är fruktansvärt undanflyende. Så fort någon av oss försöker att prata med henne om andra alternativ och hur vi ser på saken så drar hon sig undan och mår ännu sämre. 
Det är inte vad vi vill uppnå och vi vill naturligtvis inte att vår flicka ska reagera så på våra försök att närma oss. 

Då ska vi ändå förtydliga att vi inte alls har lagt oss i och försökt att prata med henne om jobbiga saker då vi har vetat om hur hon reagerar på det. Inte alls under det sista året!
Men till slut kan även vi som föräldrar känna att vi måste få tala med henne. Hon är vår dotter och vi måste få till någon slags connection med henne när vi ser att hon inte mår bättre utan snarare sämre.

Våra försök är dock fruktlösa på alla håll och kanter! Vi kommer att se till att få träffa den ansvarige på sjukhuset, vi vet att det kommer att bli ett motstånd även där och vi vet likaså mycket väl att inget kommer att förändras. Men vi gör ett sista försök att påverka dem som har med vår flicka att göra. Ett sista sista försök!

Går det då inte vägen så lägger vi ned våra ansträngningar i att få en bättre hjälp till E. Då hon inte heller är med på noterna så finns inga andra val än att ge upp och låta vården ansvara fullt ut för vår dotters väl och ve och liv. Vi kan bara hoppas på att E en dag blir självskadefri och slipper sin ångest samt självmordstankar. Att hon en dag står som vinnare över sitt dåliga mående där hon kan få vara som vilken tjej som helst. Där hon kan få uppleva kärleken, glädjen, familjelyckan och att livet är härligt. 

Vad mer jag tänkte på i morse var att i denna press i att vara mamma till någon som är självdestruktiv så kommer tankarna ibland över mig. Tankar på att jag vill fly så långt bort som möjligt ifrån allt detta. På att jag vill skapa det största möjliga avståndet mellan mig och E genom att flytta så långt bort som möjligt är. 
Jag tänkte i ren desperation att jag önskar att jag inte kunde känna det jag känner. Att jag kunde hålla distansen, att min dotter var någon annan som jag kanske inte kände så mycket för, att jag inte brydde mig känslomässigt på samma sätt som när det är ens barn det handlar om. 

Det är rent omänskligt att leva i ovissheten och ledsenheten som blir år ut och år in och det är också smärtsamt att bli påhoppad om än det ena än det andra från personal. Att vara rädd för att återigen mötas av skuldbeläggningar från dem allt ifrån att jag bloggar till att vi får vår dotter till att må sämre genom att prata med henne. Men ska man inte få prata med sitt barn då? Vi har ju inte lagt oss i något alls under det sista året utan glatt oss åt att flickan har varit på vågen och kämpat på. 

Nu kände vi att det inte längre håller att vara tysta när vi ser vår dotter må så dåligt. För VI tycker det! VI är oroliga även om inte andra är det....

När flickorna föddes tio veckor för tidigt då året var 1991 så skedde det abrupt och chockartat då vi absolut inte förväntade oss en för tidig födsel. Jag hade visserligen legat inlagd något dygn för att värkarbetet hade satt igång men blivit ordinerad dropp för att stoppa värkarna. 

När då Es hjärtljud försämrades så beslutades det att flickorna skulle tas ut med ett kejsarsnitt. Personalen kom till mig med ett fotoalbum på barn som var för tidigt födda. De ville förbereda mig på vad jag skulle kunna mötas av. Det var inget som jag kunde förbereda mig på och jag var för omtöcknad av allting för att kunna riktigt förstå och ta till mig.

Efter någon dag som de hade fötts så fick jag se dem för första gången. Jag rullades in i salen där de låg i sina kuvös så små så små och med apparater och andra manicker kopplade till sig. 

E var riktigt dålig ett tag och det talades om nöddop men hon var en liten kämpe som mot alla odds överlevde två hjärnblödningar och andra komplikationer som tillstötte. 

När hon låg så dålig och kämpade för sitt liv så svor jag dyrt och heligt på att om min älskade flicka överlevde, så skulle jag göra allt i min makt för att se till att hon skulle få ett gott liv älskad och omhuldad. Jag skulle alltid finnas där för henne och kämpa med allt jag förmådde, gå över glödande kol och i eld för mitt barn.
Jag visste att hon genom sina hjärnblödningar skulle kunna få problem här i livet.

Aldrig kunde jag väl då ana att hon femton sexton år senare skulle må så dåligt att enda utvägen var att skada sig själv.









måndag 13 oktober 2014

Inte oroliga

Har haft en fullspäckad dag med först en promenad på en mil med Daisy och sedan en titt in till pappa för att stöka undan i köket. Han är risig nu och låg i sängen! Han somnade nästan under vårt samtal men är så full med mediciner tror jag att han därför blir så där.

Jag fick hjälpa honom upp ur sängen genom att dra i hans arm men han hade sådana hemska smärtor i ryggen att han skrek och det tog sin lilla tid innan jag och han fick upp honom på benen. Sedan satte han sig i fåtöljen och tog en morfintablett. 

Jag hann egentligen bara hem och äta lunch och ta mig ett bad innan det var dags att ge sig ut igen. Det var trevligt att träffa dottern även om det bara blev som hastigast. Hon skulle ha permis i några timmar för att sedan få skjuts tillbaka då hon skulle ta med sig sitt kedjetäcke. Det verkar ju som att hon blir kvar där uppe på sjukhuset ett tag med tanke på att täcket skulle få hänga med tillbaka. 

Mötet för Es pappa hade väl gått så där! De är inte ett dugg oroliga för E och verkar tycka att det är bra att hon tillbringar dagarna på psyket när hon uttrycker att hon ej vill leva eller att hon ska skada sig. Det är då som vår flicka åker in! Fattar väl vi med och visst är det bra att hon förhindras till att skada sig men att behöva vistas på en psykiatrisk avdelning så ofta som hon gör känns inte rätt. 

Fram till jul har E vågen! Vad som sedan blir vet vi inte och frågan är om de vet det. Vi får ta en diskussion med verksamhetschefen på sjukhuset framöver. 

Personalen på boendet ska utbildas i att hjälpa vår dotter på hemmaplan när hon får tankar på att skära sig eller på självmord. Jättebra ide men de har ju flera brukare till att ta hand om. Hur ska det gå?!
Jo och så ska det göras några slags övningar hemma men jag vet inte riktigt vad för slags eftersom jag inte var med på mötet och själv fick höra vad som sades.

Jag måste erkänna att det verkligen känns hopplöst att föra en kamp mot vårdpersonal. De har förmodligen sett så mycket värre fall i sitt yrke och tycker kanske inte att det är så illa med E. Men visst måste det väl vara bättre att mota Olle i grind?

Medicineringen fick Es pappa inte veta något om utan personalen sade att de inte visste vad för mediciner vår dotter tar. De hänvisade mig till Es samtalskontakt som inte var med på mötet. Genom att jag är Es gode man så är det jag som ska ta den kontakten med henne. 

Ska vi bara ge oss nu? Lägga oss platt och strunta i vår dotter? Vad kan vi mer göra än att ha det där mötet på lasarettet som också kommer att bli en flopp? 







söndag 12 oktober 2014

Styrelsemöte

Denna dag har rusat i väg! Först så gick jag en mil med gamla Cindy. Tänka sig att en fjortonårig hund är så spänstig och med på noterna som hon. Lite långsam är hon förstås men varför ha bråttom när man kan njuta av den klara luften och de härliga höstfärgerna utomhus. 

Gick sedan förbi pappa och startade tvättmaskinen och plockade undan i köket. Han berättade att han funderar på att byta boendeförhållande. Att söka sig till ett servicehus eller liknande eftersom han är så rädd för att ramla och inte klarar sig själv längre. 
Fina gamla pappa som börjar vara så sjuklig! Han ser verkligen inte pigg ut nu för tiden och har smärtor i ryggen och i höften som kommer sig av metastaserna. I alla fall smärtorna i ryggen!

Jag har kollat runt lite på internet efter olika ställen i stan och helst så skulle han förstås nog vilja vara på ett jättefint ställe här i byn. Men det är köer överallt så han lär väl hinna hamna i graven innan det blir aktuellt med en plats där eller någon annanstans.

I kväll har jag suttit i styrelsemöte med föreningen och vill påminna er alla läsare om att ni jättegärna får gå med i 12 Septemberrörelsen. Var ni betalar ser ni i följande länk: http://www.12september.se/

Ni kan vidare under fliken " gå med " joina oss genom att betala endera via Paypal eller med kort. Bankgironummer kommer att dyka upp framöver men till dess är det dessa alternativ som gäller. 

I morgon ska jag skjutsa dottern till tandläkaren och sedan skulle hon ha permission över dagen. Hennes pappa går på mötet under tiden vi är hos tandläkaren. Jag har skrivit ett brev och sänt honom! Han tyckte att det var bra skrivet och skulle ta med sig det till dem. Det är skrivet för oss båda kan man säga eftersom vi tycker lika vad det gäller vår flicka.







lördag 11 oktober 2014

Brev

Jag har suttit en del på internet och surfat runt efter olika behandlingsalternativ, hem osv. Det finns en uppsjö av dem men verkar mestadels vara i södra delen av Sverige och upp till 25 år. Vi det vill säga jag och Es pappa är överens om att det här inte längre håller och att något mer måste till för vår dotter. Vi kan inte blunda för hur hon mår och själv vet jag säkert med mig att OM hon skulle ta sitt liv en dag och jag inte har gjort vad jag kan för henne - då skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv! Nu säger jag inte att det ska hända men risken finns alltid, tyvärr!

E förstår nog vårt tankesätt och vår rädsla längst inom sig men är rädd för förändringar och orkar inte vare sig prata om sina problem eller höra oss resonera med henne om dem. Då stänger hon ned och gör sig onåbar!

Hennes pappa ska på mötet på måndag för att träffa dem som företräder vågen där vår dotter är ett par dagar i veckan på halv fart. Jag själv varken kan eller orkar sätta mig och diskutera men lovade honom att skriva ett brev som han kan överlämna till dem. 

I morgon ska jag sätta mig ned och författa mina innersta farhågor och tankar, våra önskningar för vår dotter och förhoppningsvis så tar de till sig lite av det vi har att komma med. Lika så att de kan berätta för Es pappa om verksamheten och hur det går för vår flicka.

Det vi båda är överens om är att vi ALDRIG GER UPP E! Den överläkare som var med på vårt möte med verksamhetschefen för ungefär ett år sedan sade vid ett tillfälle att det inte är säkert att vår dotter någonsin blir ångesfri. 

Något som jag som mamma vägrar ta till mig! Det är lika med att ge upp min älskade flicka. Låta henne må dåligt och fortsätta skära sig och ha ångest. Nej! Jag kan inte tro på att hon aldrig blir frisk. Med rätt hjälp så kan hon säkert övervinna detta förbannade självdestruktiva beteende som har drabbat inte bara henne utan hela familjen. Så många år som har gått till spillo! 

12 Septemberrörelsen har fått en förfrågan om ett samarbete med RSMH ( Riksförbundet för social och mental hälsa ). Vilket låter väldigt intressant! Vi får se vad det blir i slutändan! Vi har även en shop i föreningen som jag nämnde där det går att köpa halsband och likaså vår ordförandes egenskrivna bok. Kolla in shoppen och stöd oss gärna:

http://12september.tictail.com/




Härliga lördag

Jag tycker att lördag är den bästa dagen på hela veckan. I dag är inget undantag! Har kommit in från en promenad på tio km med en av hundarna och det var en välbehövlig promenad eftersom det hade gått fem dagar sedan gången innan. 

E mår inget vidare i dag heller! Jag undrade om hon skulle få någon permission över helgen men nej det fick hon ej. Vilket liv att sitta inspärrad på detta sätt!

Min brors ben var det ingen propp i tack och lov men däremot så har han en kraftig inflammation och kan inte gå på benet utan att det gör väldigt ont. Så nu käkar han antiinflammatoriskt och är sjukskriven i några dagar.

I kväll ska vi då ut och käka på en indisk restaurang. Jag ser verkligen fram mot den goda maten och mysiga miljön. 










fredag 10 oktober 2014

Psykeveckan



I dag var det psykdagen och en ur styrelsen befann sig på NUS och delade ut flygblad om vår förening och vad vi står för. I hela fyra timmar stod hon där och fick så gott som slut på alla ark. Det var MASSOR kan jag ju upplysa er läsare om. Bra jobbat Sara!

Så har vi psykeveckan vecka 45! Det är så viktigt att nå ut till allmänheten o målet är att öka medvetenheten och kunskapen kring psykisk ohälsa och visa på möjligheter i livet. Där kommer vår förening, det vill säga 12 Septemberrörelsen att visa upp sig med att eventuellt sälja handgjorda smycken och kanske lite annat smått och gott. Vi kommer att finnas där för att informera folket och dela ut flygblad. Var ska vi stå då??!! Jo på universitetet! 
Mer info kommer senare fram på men ni är varmt välkomna att stanna upp och prata med oss.

Jag fick ett sådant fint mail av Johanna som har gjort världens resa i sitt liv och som har kämpat som en blådåre för att bli frisk. Här är några rader som hon skrev och som jag vill dela med mig av: 

Du är så enormt stark och jag blir imponerad av det du gör! Jag önskar så att jag el någon annan kunde avlasta dig lite. Hoppas att du kan få någon vila per dag! Kanske ger ditt barnbarn dig det? 
 
Usch, jag blir ledsen när jag hör att E bara mår sämre och sämre. Jag hoppas att hon kan komma till en punkt där hon själv känner att det inte fungerar som det är nu. Vad som behövs för att det ska gå framåt för E, kan nog bara hon svara på. Men hon måste få valmöjligheter och idéer presenterade för sig. Jag var väldigt skeptisk till behandlingshem först (under ett år sa jag nej så fort nån förde behandlingshem på tal) men när jag själv fick söka runt å prata med andra som bott på behandlingshem blev jag nyfiken. Jag började förstå att min situation var ohållbar och jag hade provat allt Falun hade att erbjuda. Jag hälsade på LG och ville dit. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Länken till vår blogg:

http://www.12september.se/12-septemberbloggen/


Länken till vår hemsida:

http://www.12september.se/


Sist men inte minst så har vi även ett forum:

http://www.12september.se/forum/




 

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...