söndag 26 oktober 2014

Frid

Jag gick i dag en mil för första gången på flera dagar och kände att det var absolut nödvändigt. Jag har till och med vaknat på natten och känt en längtan efter att gå på en riktigt lång promenad. 
I dag blev den av tillsammans med Baltazar som också verkar nöjd med den långa rundan.

Efter gårdagens middag som var galet god och ruskigt stor så hade jag sedan svårt att sova. Magen mådde inte alls bra av den stora portionen med tanke på att jag vanligtvis inte äter speciellt mycket och mest lever på lätta och små måltider. Det blev som en chock för kroppen med indisk mat i stora mängder.

Sedan gjorde väl Es inläggning inte saken bättre och jag funderade mycket på det där under min promenad. Jag är trött! Jag vill ha frid och ro inom mig! Jag vet inte hur länge jag orkar att oroa mig så här för henne och till råga på allt även bekymra mig för pappa. Det blir så mycket att jag bara vill rymma! 

Men det är ju bara det att jag kan rymma till världens ände och ändå så bär jag detta med mig, inom mig.
Det är tortyr och en plåga att gå omkring i oro, ovisshet, rädsla och sorg över att ens barn aldrig ska få må bra någon gång. Att veta att hon skär sig, har planer på att ta sitt liv och att hon åker in och ut på psyket. Maktlösheten som vi som mamma, pappa och syster känner....vetskapen om att vi inte kan göra mer än att gilla läget...jobbigt!

Vi känner dock att nu måste E göra något mer åt situationen än att lita blint på de läkare som skriver ut starka mediciner som inte gör henne bättre utan snarare sämre. Hon måste själv ta tag i att försöka få mer hjälp och vård än vad hon nu har och inte tralla på år ut och år in där hon inte blir frisk. Det ska i vart fall inte bli en försämring som vi upplever att det har blivit eftersom psykiatrin har blivit hennes andra hem och hon lever i en vardag där hon nu mest tänker på hur hon ska ta sitt liv. Som vi föräldrar ser det så har E inte så många alternativ längre.

1. Fortsätta må dåligt och hanka sig fram som nu.

2. Stoppa kroppen full med starka mediciner och blint lita på de läkare som skriver ut dem. Hoppas på att den eller den eller den medicinen ska förändra hennes mående till det bättre...

3. Få vård på ett behandlingshem där det finns kunnig personal dygnet runt och Vågen upphör ju dessutom snart!

Det är bara hon som kan begära mer hjälp och vård och ska psyket vara hennes andra hem, så kan hon väl lika gärna söka till ett behandlingshem någonstans i Sverige i stället.
Där hon inte bara får en förvaring utan även får en behandling med professionell personal och en chans att bryta detta mönster i en annan miljö i en annan stad.

E bestämmer naturligtvis detta själv men det är inget liv hon har nu. Därför hoppas vi på att hon ska vakna upp och lyssna på oss i familjen någon gång.Vi vill ju bara hennes bästa och vi vill precis som Es pappa uttryckte det så bra: att det ordnar sig för vår dotter till slut så att man kan släppa i alla fall detta. Han tycker att hon har hamnat helt fel! Visst har hon det... 

Så när vi då ser henne rasa och må sämre än tidigare där hela våren, hela sommaren och hela hösten har varit ett enda kaos med inläggningar både frivilliga och med tvång, ja då kan vi inte bara stå och blunda.







Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...