lördag 4 oktober 2014

Kämpalust

Jag ligger här i min säng och funderar för mig själv på åren som har gått. Det har hänt så mycket och varit synnerligen tunga händelser som har satt sina spår i mig som människa.
Jag har helt enkelt tappat all kämpaglöd inom mig. Den där glöden som jag hade när jag stred för min dotters väl och ve, för att hon skulle få hjälp och vård på bästa tänkbara sätt. Kampen jag ensam förde mot socialtjänsten, mot personal på min dotters boende där vi blev rent av osams och mot psykiatripersonalen. Det har tagit mig hårdare än jag trodde och att se dagar bli till veckor, veckor till månader och månader till år samtidigt som E fortfarande mår dåligt och ingen större förbättring tycks ske inom henne är olidligt sorgligt.
Att så fort E inte är " synlig " på någon eller några dagar känna rädsla och direkt tänka att nu är hon inlagd igen eller nu har något hänt tär fruktansvärt mycket på mig. Där utöver då även mammas sjukdom som tog hennes liv, tjafset om var hon ska ha sin sista vila och sist men inte minst pappas sjukdom som förutom sorgen efter en älskad fru som han levde med i över femtiofem år sliter på hans personlighet och gör honom argsint och retlig samt oförskämd. Mot framför allt mig som han annars alltid har haft en fin kontakt med. Detta allt är mig övermäktigt och jag undrar ibland hur mycket en människa ska orka.
Men jag orkar även om det känns motigt ibland....jag är seg som fasen och en fighter även om krafterna och kämpalusten har som sinat. 
Ett exempel är det förestående mötet på vågen. Jag hade naturligtvis kunnat ändra tandläkartiden åt E eller hon hade kunnat ta bussen dit men faktum är att jag inte vill gå på mötet. Just denna bit orkar jag helt enkelt inte! Detsamma med mötet som var i går angående min far.
Något som jag fick kritik för att jag inte gick på - av den som mötet handlade om. Det heter att jag inte bryr mig! Fick jag höra...

När socialtjänsten inte ville betala för en behandlingshem plats eller vård överhuvudtaget åt E så tappade jag tilltron på dem och politiker i överlag.
Att inte hjälpa en ung flicka med ett mångårigt självskadebeteende är oförlåtligt och kallhjärtat om något.

Det känns extra bittert när man får veta att ens barn återigen är inlagd på den slutna avdelningen i ett LPT ( lagen om psykiatrisk tvångsvård ) på NUS. Det gör ont att hon inte blir bättre! Ingen som inte lever i detta som nära anhörig kan förstå den sorg man känner. 
Det är en never ending story!


Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...