fredag 24 oktober 2014

Sorgligt Besked

Jag är adopterad sedan jag var ca 1,5 år gammal. Dessförinnan så bodde jag på ett barnhem i norra delen av Sverige. Min biologiska mamma har jag aldrig träffat men vi hade kontakt via brev och telefon en kort tid. 
Hon hade dock alkoholproblem och jag orkade inte hålla kontakten med henne då jag själv inte mådde bra. Flera år senare när jag väl var i balans själv så försökte jag att ta upp kontakten med henne men fick då veta att hon hade avlidit nyfyllda sextio år gammal. 

Jag tog då upp kontakten med min biologiska moster och vi träffades vid ett tillfälle när hon och hennes man var i stan för att besöka onkologen. Min moster och morbror visade sig vara väldigt fina människor och vi skrev brev till varandra och sände något sms ibland. 

Kontakten dog ut med tiden och jag förstod att min moster hade det jobbigt med sin cancersjukdom. I dag fick jag veta att hon dog redan den 17 januari. Hennes man skrev till mig härom dagen och berättade det men först i dag läste jag mailet, som han hade sänt. 

Jag känner sorg över att aldrig ha riktigt fått lära känna henne eller min biologiska mamma, att aldrig ha fått veta vem som är min biologiska pappa för det tog dem med sig i graven och jag känner sorg över att cancern ännu en gång har skördat ett liv. Jag känner med de nära anhöriga till min moster. Till hennes man som skulle ha varit gift med henne i femtio år denna månad och till hennes söner som miste sin mamma. 

I dag är det tre månader och en vecka sedan min mamma dog och jag fällde några tårar där jag låg i min säng för en stund sedan. Saknaden väller över mig ibland och kanske än mer när man får andra dödsbesked.

E smsade mig i dag och ville ha hjälp med att beställa en salva till det eksem som hon störs av. Självklart gjorde jag det! 
Hon mår nog rätt så hyfsat nu och hade varit på vågen i dag. 

Men snälla hjälp mig att förstå varför läkare skriver ut mediciner som är för dem som är psykotiska och schizofrena och för dem med tvångstankar till någon som inte har någon av de diagnoserna? E är nu inne på sin tredje medicin för just de svårigheterna fastän hon inte är vare sig psykotisk, schizofren eller lider av tvångstankar. 
Kanske därför medicinera inte hjälper så bra....

Jag läste något bedrövligt på nätet som Therese Eriksson har skrivit och jag kan inte annat än dela med mig av det hon skrev. Därför att det berör oss alla och en förändring måste till här och nu.

Läs hennes ord här:


I veckan skickades återigen en kvinna med självskadebeteende till rättspsyk, den här gången till kliniken i Sundsvall. En annan kvinna lever under hot att skickas dit. Om hon skadar sig själv igen, antingen under pågående slutenvård eller efter utskrivning, kommer hon att skickas iväg. Förra sommaren vårdades en kvinna med självskadebeteende på samma klinik. Detta trots att rättspsyk i Sundsvall haft intagningsstopp för patienter med självskadebeteende sedan hösten 2010.
För en månad sedan sände Uppdrag granskning ett program om patienter med självskadebeteende som tvångsvårdas på rättspsyk i Växjö. Där avslöjades bland annat att flera patienter fått sina armar gipsade för att de inte skulle skada sig själva, något som kritiserats hårt av IVO* som även har polisanmält agerandet.
Precis innan Uppdrag granskning sändes meddelade rättspsyk i Växjö att de skulle sluta ta emot patienter med självskadebeteende. Båda de rättspsykiatriska kliniker som tagit emot flest patienter med självskadebeteende skulle alltså sluta göra det. Men nu verkar det som att stoppet som i Sundsvall är hävt.
Det är snart femton år sedan den första patienten med självskadebeteende som vi känner till skickades till rättspsyk för att få vård. Fem år har gått sedan det i riksmedia avslöjades att vården av självskadebeteende på rättspsyk innehöll bestraffande och direkt olagliga moment i form av kontraktsskrivning, tvångshandskar och tvångshjälmar. Det är lång tid som har förflutit utan att några ordentliga insatser har gjorts för att hitta alternativ. Det är lång tid som vårdsverige har låtit rinna bort med ryggen vänd mot patienter i mycket utsatta positioner. När det nationella självskadeprojektet går in på sina sista skälvande månader har man äntligen haft sina första träffar för att försöka finna alternativ för de patienter som vårdas på rättspsyk. Bra förstås, men jag har svårt att jubla över något som borde skett för längesedan.
Som så många gånger förr funderar jag på hur vården av självskadebeteende hade sett ut om patienterna inte främst hade varit unga kvinnor på väg ut i vuxenlivet, utan medelålders män mitt i yrkeslivet. Det är en smärtsam men nyttig tankelek.
Och ännu en gång frågar jag mig själv: är det här det bästa vi kan åstadkomma när det gäller vård av patienter med allvarligt självskadebeteende? Att de bollas mellan olika rättspsykiatriska kliniker: när Sundsvall slutade ta emot patienterna tog Växjö över, och när nu Växjö slutar verkar det som att Sundsvall återigen börjar ta emot dem. Var finns patienternas röst? Vem driver deras frågor när de själva har fullt upp med att överleva? Vad krävs egentligen för att en vård bortom taggtråd, murar och bestraffning ska ta form, när varken tid, kunskap eller uppmärksamhet tycks räcka till?
Jag vet inte längre.





När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...