tisdag 14 oktober 2014

Våndor

Jag vaknade relativt tidigt i morse och låg sedan och funderade över det här med E, mötet ifrån igår, vad som kan göras och vad som icke görs. 
Det känns onekligen hopplöst om jag ska vara ärlig och jag känner inom mig att jag bara inte orkar gå igenom samma procedur som tidigare. 

I samma veva som min blogg startades så började vi också att strida för att E skulle få en konkret hjälp för sitt självskadebeteende då vi ansåg att hon inte blev tillräckligt hjälpt av dåvarande stödinsatser. Annars hade hon väl inte försökt att begå självmord kan man ju tänka.

Hur som helst så har vi fått stånga våra pannor blodiga i otaliga samtal, möten, mail och överklaganden till för ungefär ett år sedan. Då lade vi ned vår kamp för vår dotter eftersom krafterna inte räckte till, eftersom vi inte kom någon vart och eftersom alla som sitter och bestämmer alltid har rätt. Vi insåg att vi är så väldigt chanslösa! Det enda positiva är att vår strävan för det bästa till vår dotter var att hon fick komma sig till vågen tre gånger per vecka några timmar var gång. 

Nu står vi då där igen oroliga och ledsna över att E tillbringar mer tid på psyket än hemma i sin egen lägenhet. De sista fyra fem månaderna har psykiatriavdelningarna blivit hennes andra hem och det är inte vad vi önskar för vår dotter. 

Vårt hopp har stått till att kanske vågen skulle förstå hur vi tänker och också ta till sig vår oro. Att de skulle möjligen lite lite grann vara inne på samma linje som oss att E behöver mer hjälp. Att det inte räcker med tre gånger i veckan för att hon ska bli frisk.
Tyvärr så hade vi återigen fel och återigen möts vi av motstånd. 
Dessutom så måste vi naturligtvis ha E med på banan för annars är det ju lönlöst. Men hon förstår inte sitt eget bästa och är fruktansvärt undanflyende. Så fort någon av oss försöker att prata med henne om andra alternativ och hur vi ser på saken så drar hon sig undan och mår ännu sämre. 
Det är inte vad vi vill uppnå och vi vill naturligtvis inte att vår flicka ska reagera så på våra försök att närma oss. 

Då ska vi ändå förtydliga att vi inte alls har lagt oss i och försökt att prata med henne om jobbiga saker då vi har vetat om hur hon reagerar på det. Inte alls under det sista året!
Men till slut kan även vi som föräldrar känna att vi måste få tala med henne. Hon är vår dotter och vi måste få till någon slags connection med henne när vi ser att hon inte mår bättre utan snarare sämre.

Våra försök är dock fruktlösa på alla håll och kanter! Vi kommer att se till att få träffa den ansvarige på sjukhuset, vi vet att det kommer att bli ett motstånd även där och vi vet likaså mycket väl att inget kommer att förändras. Men vi gör ett sista försök att påverka dem som har med vår flicka att göra. Ett sista sista försök!

Går det då inte vägen så lägger vi ned våra ansträngningar i att få en bättre hjälp till E. Då hon inte heller är med på noterna så finns inga andra val än att ge upp och låta vården ansvara fullt ut för vår dotters väl och ve och liv. Vi kan bara hoppas på att E en dag blir självskadefri och slipper sin ångest samt självmordstankar. Att hon en dag står som vinnare över sitt dåliga mående där hon kan få vara som vilken tjej som helst. Där hon kan få uppleva kärleken, glädjen, familjelyckan och att livet är härligt. 

Vad mer jag tänkte på i morse var att i denna press i att vara mamma till någon som är självdestruktiv så kommer tankarna ibland över mig. Tankar på att jag vill fly så långt bort som möjligt ifrån allt detta. På att jag vill skapa det största möjliga avståndet mellan mig och E genom att flytta så långt bort som möjligt är. 
Jag tänkte i ren desperation att jag önskar att jag inte kunde känna det jag känner. Att jag kunde hålla distansen, att min dotter var någon annan som jag kanske inte kände så mycket för, att jag inte brydde mig känslomässigt på samma sätt som när det är ens barn det handlar om. 

Det är rent omänskligt att leva i ovissheten och ledsenheten som blir år ut och år in och det är också smärtsamt att bli påhoppad om än det ena än det andra från personal. Att vara rädd för att återigen mötas av skuldbeläggningar från dem allt ifrån att jag bloggar till att vi får vår dotter till att må sämre genom att prata med henne. Men ska man inte få prata med sitt barn då? Vi har ju inte lagt oss i något alls under det sista året utan glatt oss åt att flickan har varit på vågen och kämpat på. 

Nu kände vi att det inte längre håller att vara tysta när vi ser vår dotter må så dåligt. För VI tycker det! VI är oroliga även om inte andra är det....

När flickorna föddes tio veckor för tidigt då året var 1991 så skedde det abrupt och chockartat då vi absolut inte förväntade oss en för tidig födsel. Jag hade visserligen legat inlagd något dygn för att värkarbetet hade satt igång men blivit ordinerad dropp för att stoppa värkarna. 

När då Es hjärtljud försämrades så beslutades det att flickorna skulle tas ut med ett kejsarsnitt. Personalen kom till mig med ett fotoalbum på barn som var för tidigt födda. De ville förbereda mig på vad jag skulle kunna mötas av. Det var inget som jag kunde förbereda mig på och jag var för omtöcknad av allting för att kunna riktigt förstå och ta till mig.

Efter någon dag som de hade fötts så fick jag se dem för första gången. Jag rullades in i salen där de låg i sina kuvös så små så små och med apparater och andra manicker kopplade till sig. 

E var riktigt dålig ett tag och det talades om nöddop men hon var en liten kämpe som mot alla odds överlevde två hjärnblödningar och andra komplikationer som tillstötte. 

När hon låg så dålig och kämpade för sitt liv så svor jag dyrt och heligt på att om min älskade flicka överlevde, så skulle jag göra allt i min makt för att se till att hon skulle få ett gott liv älskad och omhuldad. Jag skulle alltid finnas där för henne och kämpa med allt jag förmådde, gå över glödande kol och i eld för mitt barn.
Jag visste att hon genom sina hjärnblödningar skulle kunna få problem här i livet.

Aldrig kunde jag väl då ana att hon femton sexton år senare skulle må så dåligt att enda utvägen var att skada sig själv.









När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...