fredag 21 november 2014

Att göra slut med sitt barn

Härom dagen var det ett program på teve om psykisk sjukdom och det handlade om en mamma som efter nio år " gjorde slut " med sin dotter, som var psykisk sjuk. Naturligtvis så haglade kommentarerna in efter programmet. Besserwissrar som trodde sig veta precis var felet låg och varför flickan mådde som hon mådde. Någon ansåg att det var föräldrarnas lott att se till att barnet mår bra, en annan ansåg att det var mammans fel och hade ingen förståelse till hennes agerande, en tredje tyckte si och en fjärde så och så vidare.

Jag blir så förbannad när jag ser att en del folk lägger skulden hos föräldrarna när deras barn mår dåligt och har psykiska problem. Hur i helvete tänker de där?! Visst - det finns så klart undantag där föräldrarna kanske är missbrukare, slår sina barn och inte tar hand om dem som man ska. MEN i de flesta fall så tror jag nog att familjen är en vanlig Svensson familj precis som vår. En familj där föräldrarna älskar sina barn och vill deras bästa.

Att vår dotter började att skada sig själv var inget vi ens kunde föreställa oss skulle hända. Hon som mådde så bra! Trodde vi! 

Med facit i handen så fick hon nog sin första ångestattack redan i tolvårsåldern men jag kunde väl aldrig tro att det var ångest. Det förstod jag långt långt senare! 

När exakt E började att skära sig vet jag faktiskt inte men eftersom vi har rest utomlands tillsammans så gott som varje år eller åtminstone vartannat, så skulle jag ha sett såren. 
Jag tror att det började när hon var fjorton femton år för hon var sexton år och skulle fylla sjutton om några månader när hon berättade för mig om att hon rispade sig.

Det var bara små rispor då och inga djupa ärr som det sedan blev allt eftersom åren gick och hon avancerade i sitt självskadande.

Att skuldbelägga en mamma och pappa för att deras barn mår dåligt är så fruktansvärt dålig stil och väldigt lågt gjort. Vi har nog med egna skuldkänslor för hur många gånger tror ni inte att jag om vi nu tar mig som ett exempel har rannsakat mig själv och lagt skulden på mig själv för vad jag kunde ha gjort och inte gjort för min älskade E. 
Jag och hennes pappa kunde kanske ha förhindrat den flytt och separation som skolan i samråd med barn och ungdomshabiliteringen gjorde för henne till en annan skola ( däri ligger nog grunden till hennes dåliga mående ), jag skulle ha tagit tag i det där som läkarna trodde var astma men som nog var ångest, jag skulle ha trängt mig på min dotter när hon började att stänga in sig på sitt rum, avvisa mig och vara otrevlig, jag skulle...vi skulle...

Så många om och men!

Något som också slår mig är att jag har ju faktiskt tänkt i samma banor som denna mamma programmet handlar om. Jag har velat bryta med E för att jag själv inte orkar mer. Skillnaden är bara att trots att det även här har gått många år sedan det uppdagades att vår flicka mådde dåligt, så kan jag aldrig aldrig sluta bry mig och finnas där för henne. Jag skulle inte fixa att göra slut med mitt barn för jag skulle må ännu sämre av det, av att inte veta hur det går för henne och vad som händer runt min dotter. 

Nu har jag ju inte längre direkt huvudansvaret för henne eftersom hon bor där hon bor och hon är myndig. Det är numer personalen som får uppleva det där, som ringer efter polisen, som ser hennes våndor och ångesten och som säkert oroar sig även de för vår dotter när hon mår som sämst.

Trots det så går det inte en sekund utan att jag tänker på min flicka och lever i oro och upp och nedgångarna som är för henne. Det är en riktig berg och dalbana det här att ha ett barn som mår dåligt.



Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...