måndag 24 november 2014

Sorgen

Jag läste något intressant i en studie som har gjorts där anhöriga till svårt sjuka människor som har vistas på ett hospice hem har fått komma till tals. 
De upplevde att under sjukvårdstiden ha fått stöd från både personal och släktingar. 
Efter dödsfallet så upplevde många att de var ensamma och övergivna. 
En känsla jag så väl känner igen! 

Ingen av våra släktingar har ringt och frågat hur vi mår, hur vi har det efter mammas död, hur det går med pappa och så vidare. Förutom pappas syster som ringde mig en gång och båda hans syrror håller kontakten med pappa med jämna mellanrum.

För mig så är det viktigt att få ur mig allting om och om igen till dess att allting är bearbetat, vilket kan ta tid. Jag upplever faktiskt mig själv som tjatig och kontentan av det hela blir att då sväljer jag och tystnar utåt. Men saknaden efter mamma är lika stor nu som då hon dog. Om inte större eftersom det blir mer påtagligt att hon faktiskt är död allt eftersom tiden går och man inte längre kan träffa henne, höra hennes skratt och drifta frågor och funderingar med henne.
Jag vet inte hur många gånger som jag har önskat att hon levde, att hon fanns där för oss för att hjälpa till med pappa, att allting var som förut där hon styrde upp och lyste upp tillvaron och hemmet.

Jag undrar hur mina döttrar har klarat tiden efter sin mormors död. De satt ju med henne de sista dagarna och även vid dödsögonblicket. En sådan händelse måste vara en känslomässig resa, att höra en rosslig andning och inte kunna hjälpa till med andningen och att se sin älskade mormor försvinna.
Jag hoppas att de har kunnat prata med någon om de har känt behov av det. Det är ju inte så att de vänder sig till mig direkt!

Min bror har tagit det hela hårt liksom mig men vi har ju även fått hjälpa vår pappa väldigt mycket efter mammas död och det har nog tagit på hos oss båda. Därför kommer den resa vi har framför oss att vara nödvändig, så att både min bror och jag själv får ladda batterierna. 

Vi har en tuff tid framför oss för att inte glömma att vår far är obotligt sjuk och behöver mer och mer hjälp och vård och således kommer att avlida även han. Frågan är bara när! Det kan gå fort och det kan gå långsamt!

Jag vill inte att han lider i sådana smärtor och magproblem som mamma fick. Mammas tre sista månader i livet var ett helvete där hon inte kunde äta och både kräktes och hade diarré med olidliga smärtor. Framför allt den sista månaden när hon pumpades full med morfin för att ens kunna röra på sig. Ska pappa få sådana problem han också så är det bättre att det går fort för man vill verkligen inte se sina föräldrar lida som mamma gjorde.

Jag sitter och lyssnar på Carolas jul i Betlehem! En sådan oerhört vacker sångröst den damen har och så fina sångerna är. Inte utan att man får en tår i ögat och skänker en tanke till mamma, var hon nu än är!





Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...